Från och med 1 januari 2025 får vi inte längre slänga textilier i soporna. Det hamnar nämligen en hel del där idag, visar forskningen, också fullt användbara kläder.
Prima paltor
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här

Annat var det förr. Åtminstone i Riala, Norduppland. På 1970-talet gjordes ett omtalat fynd på vindsbjälklaget i ett gammalt hus: Högvis med avlagda plagg från 1700- och 1800-talet. Men det som gjorde kläderna ovanliga var inte ålderdomligheten i sig. Nej. Det var den osminkade vanligheten.
Huvuddelen av de gamla plagg som dittills bevarats, åtminstone på museerna här i landet, följde en praxis formulerad av museilegendaren Artur Hazelius. När han vid slutet av 1800-talet grundade Skansen och Nordiska museet preciserade han vad som borde samlas in och bevaras till eftervärlden. Det var kläder med det lilla extra. Dräkter, till exempel, skulle vara fullständiga, rena och felfria. Dessutom helst originella.
Om den halvtrötta vardagsmänniskan gick klädd så eller ej var inte det intressanta. Snarare stod prakt, pedanteri och drömmen om det perfekta bondesamhället i fokus. Och med ens hamnade slitna, gamla paltor från en vanlig måndag mellan stolarna.
Men vad berättar plaggen från Riala?

Ja, bland annat att lagen som snart träder i kraft inte hade behövts på den tiden. De här kläderna hade burits tills de inte var bärbara längre. De hade lappats, stoppats och gått i arv tills de var bortom all räddning. Betydde det att Rialaborna var extremt fattiga? Nej, säger dagens forskare. Det vi ser är det gamla bondesamhällets syn på bruk och återbruk: Förståelse för det materiellas värde. Och idén om att aldrig någonsin slösa med resurserna.