DET HÄR ÄR KVALITET!

Marie Ekstedt Bjersing sätter sig till rätta på kontorsstolen.
– Om jag ska svara väljer jag gärna handvävarens synvinkel.

Hon är universitetsadjunkt i textilteknologi och väveriteknik på textilhögskolan i Borås och har tidigare, i många år, lärt hundratals elever väva för hand på slöjdskolan Sätergläntan i Dalarna.

Medan hon pratar sitter hon och spinner. Till enkel slända använder hon en vanlig gul blyertspenna som hon vevar runt runt samtidigt som hon med motsatt hands fingrar matar fram lin som hon plockat upp ur en liten tygpåse. Det är en ostyrig blandning blånor. Långa, korta, fina och grova strån som blivit över efter häckling, i en inkonsekvent röra som många skulle kalla för skräp.

Snart har hon spunnit en halvmeter gråskimrande tråd.
– Många skulle säga att det här är dålig kvalitet, konstaterar hon.

Tråden är ojämnt spunnen. Ömsom svag, ömsom stark.
– Samtidigt kan det som jag gör av den mycket väl bli en hållbar väv. Om tyget är dåligt eller ej avgörs ju av vad jag ska ha det till, säger Marie Ekstedt Bjersing och påpekar att hon inte väljer den här tråden till varp i en väv. Däremot gärna till inslag, som hon packar tätt för att få ett stadigt tyg.
– När jag ska väva tänker jag alltid: Vad är det jag ska göra och vad är det för egenskaper jag vill uppnå. Kanske något som håller länge och som formar sig efter kroppen.

Handvävning kan ge en djupare förståelse för material och tyg, menar hon, tänker efter lite och skiftar perspektiv.
– Men om något har god kvalitet eller ej, handlar lika mycket om den som använder sakerna.

Marie Ekstedt Bjersing tar en tröja som exempel. Två personer som köper likadana kanske inte kommer bära dem lika mycket eller tvätta dem på samma sätt. De kanske sliter plaggen olika på grund av kroppsform, rörelsemönster, användningsområde. Kanske värderar de till och med tröjorna olika från start, beroende på var de köpt dem, vem de fått dem av, vilket märke det är…
– Du och jag skulle kunna skaffa exakt samma tröja och ha helt olika erfarenheter av den efter ett år.

Upplevelsen av kvalitet är alltså subjektiv, menar hon.
– Så det är upp till dig själv att bestämma vad du tycker är bra. Men inse också att du själv är med och påverkar hur länge tröjan ska hålla. För vad spelar det för roll om jag har världens finaste plagg, om jag inte tar hand om det ordentligt?

Marie Ekstedt Bjersing gör en liten paus.
– Bra kvalitet, sa min 18-åriga dotter träffande häromkvällen, det är något som går att vårda. Den definitionen ställer jag upp på till hundra procent.

Hon slänger en blick mot klädhängaren på andra sidan väggen. Där hänger höstjackan. Hon köpte den för snart två decennier sedan och har burit den sedan dess. För ett par år sedan började jackan falla isär. Då köpte hon  ett snyggt tyg och lappade den så fint hon bara kunde.
– Sen gick den sönder igen. Och, apropå att vårda det man har, då lagade jag den lite till. Och lite till. Nu kan jag inte kan sluta.

Däremot lappar hon inte längre för att göra vackert. Det enda hon bestämt sig för är att inte ta sig an större tygbitar än hon hinner sy fast för stunden, så att hon kan använda jackan så snart hon rest sig upp igen.
– Jag har helt tappat hämningarna.

Marie Ekstedt Bjersing ler stort.

Nu har det gått så långt att de tidigaste lagningarna börjar nötas sönder. Tydligast är slitaget där hon brukar ha axelremsväskan eller ryggsäcken och där tyget gnagt mot cykelsadeln.
– Men det här ihärdiga lappandet har lärt mig otroligt mycket om hur hållbarhet påverkas av mina val. Av de trådar, tyger och sätt att sy på som jag väljer, säger Marie Ekstedt Bjersing och kommer in på hur hon numera förhåller sig till kvalitet och konsumtion. Det spelar ju ingen roll om hon köper något av »bra kvalitet« om hon ändå inte kommer använda det, konstaterar hon. Däremot frågar hon alltid sig själv: Kommer jag kunna ta hand om det här?
–  Det är, i mina ögon, ett bra sätt att bedöma kvalitet!

Om man har inställningen att kvalitet bara handlar om tycke och smak, då förstår man inte att det finns kunskap här.

Fyra våningar upp på samma högskola har Lotta Höijer just kommit tillbaka efter lunchen. Också hon är adjunkt på Institutionen för textilteknologi och håller för stunden på att sätta samman en helt ny högskolekurs. Den ska handla om – kvalitet.

Att det finns många infallsvinklar på begreppet råder det inget tvivel om. Lotta Höijer återger några definitioner som varit i svang genom decennierna.  Till dem hör »fitness for use«, att något fungerar precis som det är tänkt. Ett annat är »varor som överträffar kundens förväntningar«.
– Men vanligast idag, åtminstone när jag frågar mina studenter, är att associera begreppet till produkter med lång livslängd, säger Lotta Höijer.

Sen vänder hon på frågan.
– Istället för att tala om god kvalitet kanske vi borde tala om rätt kvalitet?

Tidigare jobbade hon hos skjorttillverkaren Eton, känd för att ställa höga krav på sina plagg.
– Där var det viktigt att en kund inte kunde se om en skjorta var sydd i Gånghester utanför Borås eller i Tartu i Estland, säger hon och kommer in på ord som kvalitetssäkring och kvalitetskontroll.
– Vill du ha jämn kvalitet kan industrin inte förlita sig på sömmerskors handlag, för de skiftar från människa till människa. Istället måste en producent lära känna sina maskiner, hjälpmedel, tekniker, sådant som går att kontrollera, för att försöka få bort de felkällor som handlag kan ge.

På hennes tidigare arbetsplats syddes enbart några få skjortmodeller.
– På så vis kunde produktionen optimeras. Man visste allt om varje enskild söm, symaskin och tyg. På stora företag är det svårare att ha kontroll på den detaljnivån.

Lotta Höijer ber oss tänka på hur en inköpare på ett stort modeföretag har det på jobbet. Där är mängder av plagg av olika snitt, material och tekniker i rörelse hela tiden. Att då ha koll på allt är nästintill omöjligt.
– Det leder lätt till skiftande kvalitet, säger hon

Men hon är också inne på en likartad linje som Marie Ekstedt Bjersing. Att den som söker efter kvalitet faktiskt också borde rikta ljuset mot sig själv.
– Det behöver inte vara så avancerat egentligen. Även den som inte kan sy kan lyckas. Med fålltejp och strykjärn går det att fästa upp för långa byxben till exempel, och med ens har man gjort de byxorna till sina. Om man lagar och aktivt vårdar sina kläder händer samma sak. Då värnar man om den där långa hållbarheten som så många förknippar med kvalitet. Då tror jag att kläderna stannar kvar i garderoben lite längre.

På andra sidan Sverige, hemma i Vaxholm, väntar Elisabet Yanagisawa bakom en flimrande skärm. Hon är klädskapare, konstnär och doktorand. Till vardags jobbar hon som adjunkt i mode på Beckmans designhögskola.
– Vänta. Om jag ska prata om kvalitet behöver jag hålla något i händerna.

Hon sträcker sig efter en klassiskt skräddad herrkostym som hon ärvt efter sin farfar.

Elisabet Yanagisawas sätt att tala om kvalitet skiljer sig från Marie Ekstedt Bjersings och Lotta Höijers. Hon menar att god kvalitet kan ringas in med hjälp av vissa kriterier – och bjuder på en slags checklista.

Först på listan står: materialet.
– Det är som Tarkowski säger. Man kan inte klippa en bra film om man inte har bra råmaterial.

Vad det sedan är, kan man fördjupa sig i i evigheter, lägger hon till.
– Men ju mer vi umgås med olika material, desto mer övar vi upp vår fingertoppskänsla för vikt, densitet, struktur – och desto enklare är det att förstå när något är verkligt bra, säger hon och tar sig an nästa punkt på listan: Precision. Det vill säga skicklighet i utförande. Hon viker upp slaget på kostymen.

– Titta. Till och med insidan är sydd med omsorg och exakthet. Titta på innerfickorna, på hur bandkantningen är gjord… Jag tycker om det engelska ordet refinement. Förfining på svenska. Det låter snobbigt men har inget med snobberi att göra. Det handlar mer om att genom hantverket nå fram till en kärna.

Bakom henne på bordet har hon ställt fram en japansk lackskål. Där ligger också en träkam. Bägge ser enkla ut till formen.
– Men enkelheten är skenbar. De här föremålen har så många nivåer att gå in på, konstaterar Elisabet Yanagisawa. De är komplexa, sammanfattar hon, och fogar det ordet till listan. Där hamnar sedan också »användbarhet«.

Hon vrider på kavajen.
– Den här satt som hand i handsken på min farfar. Ett högkvalitativt bruksföremål måste kännas bra att använda.

Och så kommer hon in på ett i Sverige idag nästan tabubelagt ämne. Skönhet. Hög kvalitet bär också på det värdet menar Elisabet Yanagisawa. Och det uppstår när man slår ihop de övriga parametrarna.
– Ordet estetik kommer från grekiskans aisthetikos som betyder »genom sinnena«. Det är väl talande?

Elisabet Yanagisawa sammanfattar sedan vad hon egentligen vill ha sagt:
– Om man har inställningen att kvalitet bara handlar om tycke och smak, då förstår man inte att det finns kunskap här. Yrkeskunskap, expertkunskap och erfarenhet.

Under tiden har Björn Svantesson tänt en brasa hemma i Mariestad. Han är bland annat utbildad på bygghantverksprogrammet vid Göteborgs universitet och arbetar sedan i höstas också som huvudlärare i trä på slöjdskolan Sätergläntan. Inför frågan om vad som är god kvalitet lyser han upp.

Han har stört sig lite på att det nästan alltid är lång hållbarhet som lyfts fram när det ordet ska definieras. Det, menar han, gör att andra kvalitetsaspekter hamnar i skymundan.

– Det finns ju så många fler, säger han entusiastiskt och citerar 1970-talskonsthantverkaren och hantverksfilosofen David Pye, som talade om »a various range of quality«.

Han hänvisar också till svenske professorn Johan Knutsson, specialiserad på möbelhistoria, som beskrivit hur god småskalig tillverkning också handlar om ett ekonomiskt tänkande. Om att hushålla – med både material, verktyg, kunskap
och tid.
– Det finns en kvalitetsaspekt i att inte använda mer eller för den sakens skull »bättre « material än man behöver, nickar Björn Svantesson och kommer in på den byggnadsvårdsvärld där han själv är hemma. Det är en kvalitetsmedveten bransch, med djup kunskap inte minst om trä.

– Men där finns en tendens att, när man lärt sig om exempelvis röttålig, fantastisk kärnfuru, vilja göra allt i sådant trä. Men den inställningen leder ju snarare till slöseri på ett bra material, än till god kvalitet, säger Björn Svantesson och påpekar att den idag rätt sällsynta kärnfurun är som gjord för att användas utomhus, till trä som ska ligga nära marken till exempel. Men inomhus är röta inte ett problem.

Det som är en eftersträvansvärd kvalitet i ett sammanhang, behöver alltså inte nödvändigtvis vara det i ett annat, konstaterar han.
– Olika material bjuder på olika egenskaper. Olika träslag till exempel, kan ha olika böjstyrka eller vara olika benägna att klyvas. Det gäller att ställa sig frågan »vad gör jag bäst med just det här?«.

Under tiden på bygghantverksprogrammet fördjupade han sig i de så kallade lotak som byggdes vid svedjebruk i Dalarna förr i tiden. Deras uppgift var att skydda skörden. Det var provisoriska lador i en slags gärdesgårdsteknik som gick att uppföra på någon enda dag och som höll precis så länge som behövdes, ett år eller två. Sedan flyttade man vidare till andra marker – och byggde nya tak.
– Man använde alltså just den arbetsinsats som behövdes för att nå eftertraktad funktion – med cirkulära material dessutom. Det är kvalitet!

Björn Svantesson menar att det inte är så konstigt att »hållbarhet över tid« blivit det sätt som de flesta ser på kvalitetsordet idag. Det blir så i en värld där ganska få kan laga sina saker, menar han. Men i ett samhälle där människor kan justera, reparera och bygga om, kan kvalitet vara mer än så, anser han.

Han har nyligen varit ett par dagar uppe på Sätegläntan. I träsalen stod två sopskyfflar som han inte sett tidigare. De hade täljda handtag och nederdelar gjorda av avskurna plastdunkar. Det var slöjdaren Anja Sundberg som gjort dem, helt enkelt utifrån ett behov. 
– Hon insåg att plastdunkarna var styva nog för att passa till sopskyfflar och att de skulle gå att skära ner till en funktionell form. Det är ett exempel på en blick som övats upp för det materiella. En pragmatisk inställning dessutom.

Om Björn Svantesson får önska, skulle vi alla förhålla oss till omgivningen på ett mer handgripligt sätt. Han kallar det för sin hjärtefråga.
– Jag skulle vilja att folk blev av med den där distansen som så många har till sina saker. Att fler liksom vågade ta sig an dem istället. Göra om, laga och fixa. För i förlängningen ger det en känsla av… egenmakt som jag tror smittar av sig på psyket. Om man upplever att man kan påverka sin materiella omgivning, kanske man också förstår att man kan påverka den psykiska, politiska och sociala.

Han kastar ett öga mot glöden i kaminen. Det är dags att langa in mer bränsle.
– Jag menar, vi är ju omgivna av material. Det finns ett överflöd av det. Men det gäller att känna materialen för att se möjligheterna. Då finns det potentiell kvalitet överallt!