Polhems arvtagare

Per Helldorff ser sinnlighet och dans i vevar, vippbrädor och kugghjul. Men numera får han bara bygga ett mekaniskt underverk om året.»Jag blir för introvert annars. Hade jag inte haft familj hade jag blivit stämjärnskuf.«

Text Sara Paborn
Foto Sara Mac Key
5 december 2018

– Förstår du hur jäkla lycklig jag blir när ägget faller snyggt? På vintern när jag är lite deppig kan jag gå ut hit och veva. Jag blir lika glad varje gång.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Per Helldorff skiner upp i ett varmt leende. Han står vid Grod- och bokskåpet i sitt mekaniska kabinett som är inrymt i en gammal manufaktur- och diversehandel i Kinda, Östergötland.

Per Helldorf

Det stekta ägg som han pratar om är täljt i lind. När någon driver veven runt faller det abrupt från himlen, rakt ner på en stackars groda sekunden efter att den fått ett strålkastarljus riktat mot sig.

Skåpet med den lilla tablån innehåller livets hela premiss i en enda kort sekvens: att existera och jobba på i skymundan, och när man äntligen når toppen och kanske får uppmärksamhet – då är det över.

Den finurliga humorn går igen i alla Per Helldorffs verk. Liksom påminnelsen om att vara ödmjuk och hjälpa varandra. Det är enkla, ärliga budskap som i hans händer ändå inte blir banala utan får en egen tvist och vikt. Allt gjort med en sorts humoristisk, folkviseaktig, hippie-influerad ton.

– Det svåra är inte är att tälja hjärtana, utan att pricka in alla galaxens stjärnor som jag målar inuti, säger Per Helldorff.

Skapandet av det han kallar sin täljda, sensuella mekanik började egentligen med en arbetsskada. Per Helldorff hade fått i uppdrag att tälja tusen hjärtaskar till dåvarande butiken Svensk Slöjd i Stockholm. Hjärtana, lagom stora att hålla i handen, sålde han in under ett möte, genom att på Konditori Sturekatten i huvudstaden öppna en koffert full med prototyper – och ut vällde floder av röda hjärtan. Vem kan motstå en sådan presentation? Beställningen kom direkt.

Men efter några hundra askar fick han täljarmbåge.
– Jag kunde inte röra armen, så jag var tvungen att hitta något att göra som krävde mer hjärna än hand.

Snart började han fördjupa sig i samlingar på olika hembygdsgårdar, och dyka ner bland slöjden i Nordiska museets magasin. Ofta fastnade han för redskap från det gamla bondesamhället.
– Knäpphärvlar har en fantastisk mekanik. Alla är flera hundra år gamla och helt gjorda i trä. De är så läckra! Så jag åkte hem och ritade en kopia. Jag knäppte bara på lite fler kuggar, hjul och vippbrädor…

Efteråt kom idéerna om vad denna folkliga mekanik kunde driva. Kanske spela upp små scener?

Själva knäpphärveln är en garnvinda utrustad med ett primitivt räkneverk drivet av kugghjul. Det är också det första standardiserade arbetsredskapet i Sverige. I en kunglig förordning från 1739 står det strikt angivet hur dimensionerna på knäpphärveln skulle vara så att det inte gick att fuska med mängden garn.
– Det är häftigt att de för trehundra år sedan kunde bestämma att alla garnhärvor i Sverige skulle vara lika långa, annars fick man dryga böter, säger Per förtjust och berättar att de flesta gjorde sin egen härvel, och förmodligen bara en enda under sitt liv.

– Det gör dem väldigt själfulla och personliga. På slott och herresäten, till exempel, kunde de vara utrustade med elfenbensdetaljer och annat pråligt. Och just den geniala och enkla mekaniken är utgångspunkten i alla mina skapelser sen dess, även om jag muterat den åt alla håll och kanter.

Per Helldorfs Applådmaskiner.

Det mekaniska kabinettet blommar sommartid vidare i ett kafé, galleri och en butik. Där säljer Per och hans fru, illustratören Anna Helldorff, egna och andras föremål och arrangerar temadagar, konserter, kurser och fältvandringar med botaniker. Det lockar tusentals besökare varje sommar. Huset ligger ju så centralt – mitt i en fyrvägskorsning – påminner Per. Och många åker förbi på väg till den vackra klarvattensjön Sommen. Busslaster och skolbarn på resa stannar också gärna till.
– Ibland behöver man tjata på folk att de ska gå in i kabinettet. Säga att det är inte vad ni tror.

Jag tycker fortfarande att det är lika roligt att hålla på som när jag var barn. Det vore hemskt att såga av ett finger, men tänk att tappa lusten! Hur hemskt vore inte det?

Mekanik har ju så länge varit ett skällsord »Det är bara mekaniskt«, säger man och menar att det är själsligt dött. Men tittar man på Christopher Polhems uppfinningar och mekaniska alfabet så är det oerhört sinnligt, säger Per Helldorff.

Uppfinnaren Christopher Polhem, den svenska mekanikens fader, dyker upp gång på gång i samtalet. Per pratar om honom som om en nära vän och säger att han känner stark själsfrändskap.
– Han var en visionär som ville väl, en lekfull 1600-talsmänniska som kom från tuffa förhållanden i Tingstäde på Gotland. Från början var han bara en fattig stalledräng som upptäckte att han kunde laga urverk. Men han förstod att han behövde lära sig latin, så han gick runt på prästgårdarna på ön och bad om att få laga klockor mot att prästerna lärde honom latin.

– Jag har heller aldrig gått i någon skola. Det är så poppis nu att gå på hantverksskolor. De har ju hur kul som helst, de där ungdomarna. Det känns lite surt.

Per skrattar.
– Själv lämnade jag stan och flyttade ensam ut till ett torp på landet i Vingåker. Det var under gröna vågen och det enda jag ville var att tälja.

Christopher Polhem upptäckte han tidigt. Och hans mekaniska alfabet var en riktig wow-upplevelse. Polhem gjorde ett rörelsealfabet med massor av trämodeller som visar hur olika rörelseomvandlingar kan åstadkommas med mekanik. Han var före sin tid och uppmanade folk, även pojkar och flickor vilket var unikt på den tiden, att leka med modellerna.
– Precis som en författare kan sätta ihop bokstäver till ord och vackra meningar, kan en mekaniker sätta ihop vackra rörelser. Vissa rörelser är hisnande! Min process kan börja så, att jag vet en vacker rörelse som jag utgår ifrån.

Skulpturerna i Pers kabinett heter saker som Byråkratapparat – en man vänder ett papper om och om igen när man vevar – Applådmaskin och Frank Sinatras hatt. I den sistnämnda lyfter Frank Sinatra nådigt på hatten, sänker den till bröstet och sätter tillbaka den på huvudet igen. På sätt och vis påminner det om surrealistisk cirkus. Det är något underbart med det meningslösa i scenerna.
– Jag tvivlar ibland på om jag får hålla på. Göra bananer med lönnfack liksom. Till vilken nytta?

Vi pratar lite om rätten att inte ha ett ärende. I en tid när allt vi gör ska syfta till något annat, något vi ska uppnå, förbättra, förändra känns det lite omstörtande och subversivt att låta ett ägg falla ner på en groda. Och låta det stanna därvid. En poetisk påminnelse om att allt faktiskt inte måste vara till nytta.
– Människor blir ju lyckliga av att titta på grejerna. De kommer nästan alltid ut med ett brett leende, de har fått en upplevelse. Och jag försöker få in lite historia och folkbildning på köpet.

Ett exempel på det är Ellen Keys citatapparat. Först får man veva fram ena halvan av ett citat, draperat över balkongen på hennes hus Strand. Kan man inte gissa resten av citatet får man veva fram svaret. »Kärlek är moralisk även utan formellt äktenskap. Men äktenskap utan kärlek är omoraliskt« kan det stå.

Eller: »Bildning är det som blir kvar när vi glömt det vi lärt oss.«

Ett tråg med träpotatisar står på hyvelbänken. Varje knöl döljer ett lönnfack. Inuti ligger ett recept på råraka. Det har blivit både semlor, bananer och äpplen med lönnfack genom åren.

Sin första hyvelbänk fick Per Helldorff när han fyllde 12, till sitt rum i lägenheten i Hökarängen utanför Stockholm. Där fanns också en pappa som alltid uppmuntrade. Istället för att slappa på grundskolans håltimmar, lånade Per nycklarna till slöjdsalen. Där höll han till varje ledig stund.
– Jag tycker fortfarande att det är lika roligt att hålla på som när jag var barn. Det vore hemskt att såga av ett finger, men tänk att tappa lusten! Hur hemskt vore inte det?

Till sina mekaniska tablåer sågar Per först ut kugghjulen med bandsåg. Därefter täljer han till ytorna med kniv och fasar kanterna.
– Mitt favoritverktyg är skölp. Spånhyvel är också ett verktyg jag älskar. Och kniv och stämjärn förstås.

När jag får tälja är jag lycklig. Då är det helgstämning.

Han pratar gärna om material.
– Alla träslag har sina egenskaper. Helst ska det ju vara oxel i dreven. Det finns hårdare träslag men oxel är även segt. Det nöter inte ut. Om man ska ha trädelar som sliter mot varandra så behöver det vara segt. Kvarnhjulen i maskineriet i gamla väderkvarnar är alltid gjorda i oxel.

Det träslaget är dock svårt att få tag på.
– Jag har aldrig lyckats, men nu har jag planterat en i trädgården. Någon gång ska jag få till det! Däremot använder jag rönn. Oxel och rönn är nära släkt, båda tillhör Sorbus-släktet. Också rönn passar bra till kugghjul och drev. Annars kör jag mycket med lind. Det är istället mjukt, och ett klassiskt bildhuggarträ. Tråg gör jag gärna i asp. Det är lite svampigare. Och i pluggarna är det bigarrå.

När Per och Anna Helldorff flyttade in hade butiken stått tom sedan 1960-talet. Sedan dess har de öppnat kafé, butik och en utställningslokal.

Men numera får han bara göra en ny apparat om året. Det har hans fru bestämt.
– Jag blir så introvert. Ligger och tänker på hur allt ska hänga ihop. Ofta har jag tänkt ut allting lagom till nyårsdagen varje år, då får jag sätta igång! Men hade jag inte haft familj så hade jag blivit stämjärnskuf. Helt klart. När jag får tälja är jag lycklig. Då är det helgstämning.

I verkstaden hänger fönster på tork, målade i engelskt rött. På en bänk ligger något som ser ut som potatis. Det visar sig vara askar med lönnfack. Inuti gömmer sig ett handskrivet recept på råraka.
– Jag blev sugen på att hitta på en souvenir för Östergötland. Och vad är mer östgötskt än potatis? Dessutom är jag svag för lönnfack. Jag har gjort både semlor, bananer och äpplen med sådana, säger han och kommer in på att 2018 har utropats till folkkonstår i just Östergötland. Men egentligen är han inte särskilt intresserad av att definiera vad han själv gör. Numera funderar han sällan på vad som är folkkonst, slöjd eller konst.

– Jag brukar säga att jag gör träsaker. Lättbegripliga grejer. Enkel underhållning. Fast ibland blir jag förstås anklagad för att vara konstnär. Men folk har alltid gjort grejer, och många gånger fula sådana. Utan att kunna materialet, bara med en massa lust. Kanske är det folkkonst, innan man blir beräknande?

5 december 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy