Det var bara tre veckor kvar till svenska mästerskapen i spinning när ett paket med kardad ull plötsligt låg i Fia Wikströms brevlåda.
Ett likadant paket hade i dagarna dumpit ner hos alla som anmält sig till SM. Inuti låg sjuttio gram gråbrunt kardflor från en för utmanarna okänd ras. Senare skulle de få veta att fällen klippts i Björbo, från den centerpartistiske EU-parlamentarikern Fredrick Federleys finullsfår.
Men den här dagen i Blyberg, mitt i skogen mellan Mora och Älvdalen, var det inget som Fia Wikström grunnade över. Istället läste hon om igen orden där årets mästerskapsutmaning formulerades: Att spinna ett tunt, jämnt tretrådigt garn, anpassat till stickor två till två och en halv.
– Nej, tänkte hon. Det är nog inget för mig.
Och tanke nummer två:
– Hur ska jag hinna?
En månad senare ligger guldhärvan på hennes köksbord.
Vad är ett bra garn? Frågan kan få de mest garvade spinnare att bli osams. Men Monica Hellberg, som var en av tre domare på årets svenska mästerskap i spinning, skakar bestämt på huvudet.
– Det är som att svara på »hur långt är ett snöre?«.
Hon bjuder på en bild från SM. Där fick hon ett jämnt och tätspunnet garn att bedöma. Det hade mycket snodd och hårt sammantvinnade trådar. Var stelt som ett snöre. Och i just den här tävlingsgrenen hade ett stickningsgarn efterfrågats.
– Där och då var det alltså inget »bra garn«. Det skulle inte passa i en tröja. Men alla garn har användningsområden. Det gäller bara att förstå vad.
Efter många år vid spinnrocken är hon idag en av landets spinnauktoriteter, och även om hon väjer inför att definiera kvalitetsgarn, beskriver hon gärna vad hon går efter när hon dömer på SM.
Först: okulär besiktning.
– Jag tittar efter att garnet är i balans, att det inte drar sig på något vis och att den som spunnit förstår hur ull fungerar.
Luppen åker fram. Tillsammans med sina två domarkolleger granskar hon hur fibrerna ligger i snodden, att ullen vridits till tråd på ett korrekt vis.
– Ull glömmer aldrig sin ursprungsform. Om den har varit småkrusig, kommer den vilja återgå till det. När vi spinner, tvingar vi fibern in i en ny form och balansen uppstår när ullen blir rak, förklarar hon.
Men det finns sätt att fuska på. En förslagen tävlingsdeltagare skulle kunna manipulera garnet i efterhand, så att det ser balanserat ut, trots att det ursprungligen liknat gamla tiders spiralformade telefonsladd. Monica Hellberg räknar upp ett par fula metoder. Genom att doppa garnet ömsom i kallt och varmt vatten och slå det mot en vägg, kan man exempelvis filta det lite lätt. Då chockas fibrerna och snodden fixeras. Garnet upplevs med ens balanserat. Eller så kan man ånga det. Efteråt märks inte obalansen.
Men domarna vet vad de ska titta efter. Också spinningsmästerskap har sina dopningstester. Filtning avslöjas genom närgranskning. Härvor som ångats tappar elasticitet och glans. Och om någon spänt ut garnet under torkningen, är det blötläggning som synar draget.
Samtliga tävlingsgarner hamnar i spat under bedömningen. Skälet är att blött garn återgår till sin ursprungsform. Just det är också förklaringen till att balanserade garner anses så eftersträvansvärda: Plagg som stickas med obalanserat material kommer att dra sig när de blir fuktiga, då elasticiteten i fibrerna kommer tillbaka.
– Det är ett klassiskt nybörjarfel, att man inte förstår hur ull beter sig. Men faktum är, att förstår du snodd och balans kan du också göra avancerade garner, säger Monica Hellberg.
Redan valet av ull påverkar garnets karaktär. Känner man till det, kan man enklare påverka vilket garn man får. Fårraser karakteriseras av olika slags hårstrån. Ta ryafårets ömsom starka och mjuka strån till exempel, fint som snus till raggsockor. Lammull från finullsfår är som gjord för mjuka babykläder. Eller ta köttrasfårens kontroversiella lockar. De kommer från tackor och baggar som tagits fram för att ge så mycket kött som möjligt, men där ingen brytt sig särskilt mycket om ullkvaliteten. Ilskna röster beskriver ofta den ullen som fullkomligt oanvändbar.
Men Monica Hellberg skakar bestämt på huvudet. Fibrerna är generellt sett rätt grova, förklarar hon, det gör dem lättspunna och nybörjarvänliga. Garnet blir vackert och blankt, om än hårt och strävt. Men framför allt har köttrasernas ull kvaliteter som kan vara eftersträvansvärda i vissa sammanhang.
– Tänk att du ska göra en matta, säger Monica Hellberg. Då vill du kanske att garnet ska poppa upp igen när någon trampat på den. Ullen ska ha bulkighet, som vi säger. Om du kramar ihop den och ulltussen skjuter ut igen när du släpper greppet, då har den det. Så ull från raser som texel eller suffolk är helt klart lämplig för mattor.
Ändå slängs tonvis av den idag. Monica Hellberg suckar. Slöseriet är så onödigt.
– Varför ska allt vara supermjukt? Vad sägs om att sticka sittunderlag i köttrasull?
Men även om ulltyp ofta hör samman med fårras, så är djuren som folk är mest. Några har ljuvliga lockar, andra mest stripiga testar. Ska Monica Hellberg själv förnya sitt ullförråd väljer hon fällar på individnivå. Och det är bara sådant som hon känt på först som följer med hem från fåruppfödaren.
– Jag letar ju efter en karaktär och den kan finnas hos flera raser, förklarar hon och berättar om den ritual som hon följer inför köp av en fäll. Den börjar med att hon granskar fibrerna. »Man ser väldigt mycket när man är van.« Hur blank ullen är, hur skräpig.
– Sen kör jag ner händerna och gnuggar den mellan fingrarna, säger hon och viftar lätt mot munnen.
– Till sist drar jag ullen mot läpparna. Det är mitt känsligaste instrument. Har inte ullen avslöjat sig förr, så gör den det då.
Vi närmar oss redskapen. Själv har Monica Hellberg fastnat för spinnrock framför slända, eftersom den går fortare att spinna på. Men det är en smaksak, säger hon. Runt om i det faluröda torpet utanför Strängnäs står säkert ett trettiotal, ömsom moderna varianter, ömsom klassiska gamla trotjänare. Välj den som passar dig själv, tipsar hon nybörjaren.
– Tramphöjden är viktig, tycker jag. Och om man vill ha en eller två trampor. Höjden på rocken kan också spela roll. Och hur den fungerar. Det ska vara bekvämt att spinna!
De gamla rockarna, sådana som med jämna mellanrum dyker upp i lador, på vindar och i antikaffärer, kan i och för sig vara bra att vänta med för nybörjaren, anser hon. De är ofta ganska begränsade i vad man kan göra med dem och dessutom i allmänhet gjorda för väldigt tunna trådar. I och med att de har stora hjul, snurrar de också fort. Inte sällan alltför fort för den ovane. På moderna rockar däremot, kan man påverka hastigheten genom olika utväxlingar, som cykelväxlar ungefär, utan att behöva ändra tramptakt.
– De flesta har en takt som är deras. Den är ytterst personlig. Vi som är erfarna kan ändra den, justera kroppen och anpassa oss, men det är svårt i början. Därför kan moderna rockar vara bra. Då kan man trampa på men byta utväxling.
Att det rytmiska trampandet, det vinande ljudet från hjulet och de repetitiva rörelserna har en meditativ sida, är det många som vittnar om. Också Monica Hellberg.
– Att spinna är som att bli vaggad. Händer, ben och fötter har en rytm. Ja, det är som att dansa. Men till skillnad mot dansen så kan man bli sömnig av att spinna. Det är otroligt vilsamt och rogivande.
Hon har faktiskt nickat till en gång.
Men välmåendet – och att hon vid det här laget har träffat så många sjukskrivna och utbrända på sina kurser som ser spinning som en väg till läkande – tror hon också har med ullen att göra. Ullterapi, säger hon med eftertryck. Mjukheten, värmen, fettet. Händerna som får jobba. Den stilla ron.
Till sist: handlaget. Också sättet som ullen matas fram på, när fibrerna ska spinnas till tråd, påverkar det framtida resultatet. Ofta talas om två huvudgrenar. Kamgarn och kardgarn.
Äkta kamgarn, förklarar Monica Hellberg, består av långhårig och kammad ull som spinns med korta drag framåt. Stråna ligger då prydligt och parallellt bredvid varandra, och handen som håller i ullen är så gott som stilla i knäet medan den med små fina rörelser pytsar fram den ull som ska snos till tråd. Det ger ett tungt garn, så tätspunnet att det knappt finns någon luft kvar mellan fibrerna. Sisådär till stickning. Men som gjort för att väva kostymtyg av.
Traditionellt kardgarn blir det istället om man dels använder kardad, kortfibrig ull, där stråna ligger luftigt hullerombuller, dels drar armen bakåt när tråden uppstår och ullen snos. Det ger ett fluffigt, lätt och varmt garn, eftersom det blir mer luft mellan fibrerna.
– Tekniken kallas långdrag. Hela armen ska ut och bakåt. Först låter man snodden gå upp i ullen, sen drar man handen bakåt så att snodden följer efter. Är man van känner man i fingrarna när det är dags att börja. Det är som att dra i tuggummi, säger Monica Hellberg.
Men sedan finns så klart varianter och blandningar. Nybörjare startar gärna med små frammatningsrörelser oavsett hur ullen är bearbetad. Och man kan spinna korta drag med kardat eller långdrag med kammat, även om det senare mest blir krångligt.
– Men då blir det inte äkta kam- eller kardgarn, slår Monica Hellgren bestämt fast och lägger till att i just den frågan är spinnarvärlden helt ense. Mycket annat kan däremot leda till hetsiga debatter.
Själva bearbetningen av ullen kan man gärna sköta själv, karda eller kamma, och vill man köpa färdigbearbetad är det enkelt att få tag på kardflor. Med kammat är det värre. Det finns inga kamningsmaskiner här i landet, ingen storskalig produktion, utan då är det enklast att köpa så kallade tops från exempelvis England, långa mjuka ormformade ullkorvar som består just av parallella fibrer.
Ute i Monica Hellbergs ullrum hänger stora, brandgula nätsäckar av plast längs väggarna, sådana som vanligtvis används till ved. Var och en är fylld med ull som hon färgat i en viss nyans. Mintgrönt, ljusgult, lila, rosa.
– Jag är nog lite pastelligare än många andra, skrattar hon.
I påsar och lådor på golvet ligger kardflor i rullar och tops i stora bollar. Dessutom härvor med garner som hon spunnit.
På senare år har hon haft mer kurser än spunnit själv. Land och rike har hon flängt runt. Hon nådde en nivå där hon inte blev överraskad längre, där hon behärskade allt som hon utsatte sig själv för, säger hon. Det var ingen utmaning.
Men nytändningen kom som en överraskning. Det var en kväll. Hon höll på att förbereda sig inför en kurs och funderade på effektgarner. Det är härvor med spännande strukturer och trådar med överraskande färg- och materialkombinationer. Hon satte sig vid spinnrocken – och blev sittande. Plötsligt knackade hennes man på axeln. »Skulle inte du gå och sova?«
Det blev upptakten till nya härvor och experiment där hon blandat in ospunna, råa fårlockar i den kardade ullen så att garnerna blivit ostyrigt krusiga, där hon gett trådar stråk av glitter eller varvat egenspunnet med köpt sytråd i olika korsande, raffinerade mönster. »Det hände saker«, säger hon. Plötsligt satte bara fantasin gränserna.
Just effektgarn hade en egen tävlingsklass på spinn-SM i år, den avancerade klassen.
Vi tar oss till en gård utanför Mölnbo i Sörmland. Sanne Hermelin skrattar när hon berättar om hur hon var på 60-årsfest många mil från Wålstedts spinneri i Dala-Floda där medaljörerna skulle tillkännages, men att hon kopplade upp sig mot Ullpoddens direktsändning. Hon satte kaffet i halsen.
– Var det sant?! Wow!
Hon tog guldet.
Utanför på gården går islandshästar, hönor och helsingefår. Det var när fåren kom in i bilden för snart fyra år sedan som hon kände att hon ville ta hand om sin ull. Och plötsligt satt hon lika ofta och spann framför teven om kvällarna, som stickade.
På den vägen är det.
Det har blivit både kamelull, silke, possumråtta, nässla, katthår och hampa sedan dess. Den senaste terminen har hon dessutom studerat på distans på Spinnakademin, som hör till Kyrkeryds folkhögskola.
Hon berättar om guldhärvan. Utgångspunkten var ett lila kardflor plus lösa, okardade och rosafärgade fårlockar som skickades från tävlingsorganisatörerna. Sedan var det fritt fram att göra sin egen tolkning.
– Jag ville inte förstöra krulligheten i lockarna, så jag tog en kattborste och kammade ändarna. Sedan spann jag två trådar av den kardade ullen och när jag tvinnade ihop dem stoppade jag in de lösa lockarna med armlängds avstånd. Jag tänkte på kokonger eller pluppar när jag såg resultatet. Domarna såg larver som kröp åt samma håll. Men det var tydligen värt pris ändå, säger hon och bränner av ett skratt.
Trettiosex mil därifrån sitter Fia Wikström vid köksbordet i Blyberg och ler fortfarande när hon pratar om dagen då hon tog guld i klassen för tretrådigt naturgarn. Hon har plockat fram medaljen. Den har ett får på bild.
– Helt otroligt faktiskt. Jag blev chockad.
Ändå hade hon det på känn. När samtliga anonymt inskickade utmanargarner äntligen hängdes upp på dagen för tillkännagivandet, och de medtävlande nyfiket jämförde, klämde och till och med plockade upp lupparna för att granska varandras trådar, kunde hon inte annat än konstatera att hennes gråbruna, lena härva hörde till favoriterna. »Ett vackert, jämnt och mjukt garn. Spunnet med kärlek till – och förståelse för – ullens karaktär«, stod det senare i vinnarmotiveringen.
– Ja, ullen talar till mig, säger hon.
Men hur tunna de enskilda trådarna skulle vara, hur mycket snodd hon skulle spinna dem med, hur hårt hon borde tvinna de tre singlarna efteråt eller tvättningens effekt på garnet, det visste hon inte när hon började. För att hitta rätt gjorde hon som stickare med sina provlappar, hon gjorde provstumpar. Jämförelsegarn.
Referensmaterial.
Först när hon träffat rätt, gick hon vidare. Efter att ha plockat skräp ur ullen och vägt upp tre lika stora högar, tog det tre dagar. Spinna en, tvinna en, tvätta en.
Men poängen med mästerskapen är inte vinsten, betonar Fia Wikström. Hon har ställt upp förr. Det är utmaningen.
– Man uppmuntras att prova något nytt. Man utvecklas. Det är så kul.
Nästa år kommer hon gå förväntansfull till brevlådan igen.
