Fotarbete

– Kanske blir det efter pensionen, tillägger han.

Han har fullt upp. När han inte renoverar fönster, bygger kärror eller tillverkar räfsor åt sina kunder kräver verkstaden omsorg. Nya maskiner ska byggas och gamla ska förbättras. Det finns alltid friktion som kan byggas bort, eller en axel som kan anpassas bättre.

Här finns alla maskiner ett snickeri behöver. Men utöver bilbatteriet som genererar tillräckligt med ström för att få liv i ledlamporna i taket finns här ingen el. Svarvarna, borren och sågen drivs alla med benkraft.

Magnus Jakobsson har alltid arbetat med händerna. Som barn lade han spikar i ugnen och bankade ut dem till pilspetsar, eller så brände han lerklumpar han grävt upp på åkern utanför tomtgränsen. Yrkesbanan han slog sig in på var dock en annan: han utbildade sig till akrobat och bakom cirkusens kulisser fanns gott om uppdrag för hans kreativa händer att ta sig an. Mellan föreställningarna satt han i husvagnen och tillverkade masker och rekvisita.

2003 bosatte han sig i Sollebrunn, och påbörjade snart förvandlingen av hemmet till ett självhushåll.

För tre år sedan uppträdde han i Sydney. Han började närma sig 40 och många hade varnat honom för att kroppen blir bräckligare med åren.
– Jag värmde upp som vanligt och skulle precis göra en volt. Precis när jag tog sats tänkte jag: »bara hälsenan håller«. Det smällde till. Den var helt av. Men det var 1 000 personer i foajén och vi hade tio föreställningar kvar i Sydney. Så jag tejpade foten som ett L och gick ut. Man måste ju fortsätta, även om det gör ont.

Han genomförde alla tio föreställningar och opererades när han kom till Sverige. Operationen lyckades, men skadan innebar ändå ett skifte i karriären. Han blev rädd för att skada sig igen och valde att rikta in sig mer på fysisk komik i stället för akrobatik. I takt med att hushållet blev alltmer självförsörjande fanns allt mer att stå i där. Han närde en förkärlek till gamla verktyg och hade under sina många turnéer samlat på sig allt som behövdes för att tillverka och laga det mesta. Han täljde, ångade och böjde ämnen till lieorv, byggde och tjärade trärännor till taket, smidde högrepar och skaftade om redskap. Han var så förtjust i snickeriet att han ville göra något mer av det. Inte bara till sig själv utan till andra.

Det var en granne som erbjöd Magnus att ta över trevåningsladan utanför Sollebrunn i Alingsås utkant.

Den användes tidigare som lagerlokal till den intilliggande lanthandeln men hade stått tom sedan affären slog igen på 1970-talet. Erbjudandet kom lägligt. Magnus hade precis baxat hem inventarierna i ett gammalt vagnsmakeri i Eslöv och hade hundratals verktyg som behövde ett hem.
– När jag kom in hit kändes det helt rätt. Det fanns ingen el, men det gjorde ingenting. Jag har aldrig svarvat på en elsvarv i hela mitt liv.

Trampverkstans maskinpark innehåller flera gamla träsvarvar, en metallsvarv, den pulserande cirkelsågen och en kombinerad borr, fräs och bandsåg. Flera av dem har han designat och konstruerat själv. I delen av huset som ska bli en metallverkstad finns ett lager av kugghjul, vevaxlar och svänghjul. Han visar en gammal mangel och berättar hur han ska dra remmar och montera axlar för att göra om den till en bandputs.
– Det är mest för att se om det går. När man arbetar för hand behöver man sällan putsa. Det blir lent ändå. Men det är kul att bygga och att hitta lösningar som får maskinen att fungera. Den första svarven jag fick var komplett men låg i delar. Det finns knappast någon bruksanvisning kvar från 1800-talet så jag fick gissa mig till vad som skulle sitta var.

På väggarna hänger hyvlar i hundratal. Det är fler än vad som behövs, medger Magnus.
– Men om inte jag tar dem hamnar de i någon brasa. Det är så på landet. Varje gång en lada rivs eller en gammal kärra eldas upp försvinner ett kulturarv, och då är det bättre att jag tar dem. Jag har ju plats. Än så länge.
– Jag använder nog inte alla hyvlarna tills den dag jag dör, men förr eller senare behöver jag en viss profil och då är det bara att börja leta. Okej, 40 vanliga putshyvlar är väl lite överdrivet, men jag planerar att hålla kurser här i framtiden, och då är det bra att ha extra verktyg.

Några trötta flugor kämpar vid fönstren och höstkylan letar sig in i gliporna i den rödmålade fasaden. Under bistra vinterdagar tänder Magnus en liten fotogenkamin som han värmer händerna vid.
– Det är lite kämpigt att ställa sig här och börja jobba när det är 15 minusgrader. Men då värmer jag upp genom att klyva en ekplanka. Det jobbigaste är stålhyvlarna. De blir riktigt kalla att hålla i.

Magnus arbetar väldigt analogt. När Trampverkstan i somras arrangerade sin första viskväll marknadsförde han arrangemanget med lappar i affären och i byns vägkorsningar. Han har inte ens någon radio (plast är bannlyst från Trampverkstan) utan spelar stenkakor på vevgrammofon. Det är tydligt hur sävlig och fridfull tillvaron är på en plats där saker tillåts ta tid. Det tar några sekunder för ett modernt snickeri att rikta en planka, för Magnus tar samma procedur en halvtimma.
– Jag mår bra av att göra allt för hand. Hur mycket njuter man av att lyssna på en planhyvel?

Men tid är också pengar, som Benjamin Franklin skrev, och Magnus medger att han är dålig på att ta betalt för alla de timmar han lägger ned. Men det är heller inte några
fantasisummor han är ute efter.
– Folk säger »det där går det inte att tjäna några pengar på«. Jag tycker att det är lite märkligt. I dag ska man bli miljonär på allting. Jag jobbar fortfarande som artist, men om jag verkligen satsade tror jag att jag skulle kunna leva på det här. Jag har möjlighet att ta udda jobb som är för krångliga för snickerierna att ta, och med rätt kunder som bryr sig om gamla grejer går det att få in tillräckligt med pengar, säger han och går bort till grammofonen och vevar liv i Jussi Björlings allt mörkare stämma.

Magnus vill att sakerna han tillverkar ska komma till användning. Hjulen ska ner i leran, räfsorna ska slitas mot marken och greparna ska lyfta hö. Samtidigt är han väl medveten om att så inte alltid är fallet. Det han betraktar som bruksföremål ser många köpare som prydnader.
– Jag vill egentligen inte sälja till kunder som säger »den här ska jag ha på väggen«. Nä, skita ner och slit ut grejerna i stället så fixar jag nya sedan. Men så åker de och köper en räfsa i plast för 59 kronor i stället. Vi värdesätter inte kvalitet och över-väger inte ens vilka avtryck vi gör på miljön. Åker man till återvinningscentralen blir man chockad över vad folk gör sig av med. Jättebra grejer som bara behöver lite underhåll. Man behöver inte köpa allt nytt hela tiden. Det samma gäller verktygen. Varför åka och köpa allt nytt när det redan finns hur mycket verktyg som helst och där miljöavtrycken redan är gjorda hundra år tillbaka i tiden?­