Platsen som inte får beträdas

»Vi måste sluta slita och slänga, och börja prioritera det som är viktigt«, säger Maj-Doris Rimpi när hon och Katarina Spiik Skum berättar om köket i kåtan.

Text Åsa Lindstrand
Foto Carl-Johan Utsi
27 januari 2016

Barinjárgga. En av många uddar som skjuter ut i Storlule. Skogen böjer sig för senhöstens tunga snö, men isen har inte lagt sig på den vattenkraftreglerade sjön. Slöjdaren, konstnären och skådespelaren Maj-Doris Rimpi sitter på sin fyrhjuling. Den är försedd med plog och hon backar, svänger, vänder och kör för att få undan snön som föll dagen före. Hon vill ha bort den innan renarna kommer, och hon berättar att sågen som fram till nyligen stod uppe på backen nu är nedmonterad och såld. Men några av de stora sågbladen ligger fortfarande kvar och hon funderar på hur hon ska få iväg dem, så att inte renarna gör sig illa. Marklaven som plockats för att utfodra djuren, förvarar hon i den moderna rökkåtan och hagen bakom huset är så gott som färdiglagad. Snart är allt redo för vintergästerna.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Maj-Doris Rimpi växte upp på udden Barinjárgga, vid kanten av Storlule. Där bor hon även idag. Den stora rotasken hon har i famnen är bunden av hennes mor, Ebba Ragnhild Rimpi.

Själv bor Maj-Doris i ett av husen med utsikt över sjön. Det andra huset var föräldrarnas. Hon sopar av förstubron och går in.

Ur ett skåp som tycks sakna slut plockar hon sedan fram det ena föremålet efter det andra. Tanken är att hon ska berätta om köket i kåtan. Först kommer ett uppläggningsfat, gárre, som köttet lades upp i förr. Det är en stor skål i trä utan handtag, slät på ytan och mjuk i formen, lite rundad i botten och med björkvrilens eget mönster som enda dekoration. Sedan ett mjölkkärl, náhppe, också gjord av björkvril och målad och dekorerad med blomslingor.
– De gjorde ju så ibland, när de sett något de tyckte var fint. Den har de säkert använt till att mjölka renarna, medan den här är nyare och mer av försäljningsslöjd, säger Maj-Doris och håller fram en annan mindre náhppe.

– Man ser det på storleken och på att den är mer utsmyckad, med horninfällning och gravyr. Den är helt enkelt inte gjord för att faktiskt mjölka renar med.

En slev finns där och några knivar. På en av dem står det »Till minne av Ebba«. Ebba Ragnhild Rimpi var Maj-Doris mor och det är hennes flinka fingrar som bundit den rotslöjd som Maj-Doris sedan plockar fram ur skåpet: En saltflaska och en magnifik, spiralflätad förvaringsask. Just saltflaskorna visar på bruksslöjdens genialitet. Genom att göra dem i rötter förblev saltet torrt, eftersom rötter drar till sig fukt. Samtidigt sväller de, vilket gör flaskan tät.

Det syns att det sitter i händerna, att Maj-Doris Rimpis fingerfärdighet är ärvd på mödernet.
– Men jag valde tenntråden istället. Eftersom Ellen Kitok höll på med rotslöjd, så ville jag inte göra det också.

Tenntråden har Maj-Doris Rimpi broderat på allt från traditionella sliehpa, barmkläden, till sina tavlor, sydda i skinn och vadmal. Hon använder klassiska samiska mjukslöjdsmaterial i samtida konst. Djupt förankrad i slöjdtraditionen och väl grundad i den samiska mytologin har hon tagit materialen och skapat nya bilder ur de gamla berättelserna. Och den samiska mytologin, konstaterar hon, är kanske mer aktuell än någonsin.
– Den talar om att vi ska vara rädda om djur, natur och om varandra. Det är ju så att vi måste ändra vårt slit- och slängbeteende och börja prioritera.

En saltflaska i rot gjord av Ebba Ragnhild Rimpi.

När hon pratar om livet i kåtan framhåller hon särskilt björkens betydelse. För precis som med renen, så togs förr allt på björken tillvara. Av stammen blev det ved, med kvistarna risades kåtagolvet för både bekvämlighetens, hygienens och värmens skull och av den tunna nävern gjordes plåster, medan den tjockare användes som isolering.
– Löven blir te och saven dricker man. Rötter och vrilar används till slöjd. Tänk, att man använder precis allt på björken!

Maj-Doris Rimpis föräldrars äktenskap var ett giftermål mellan fastboende samer och flyttande rensamer. Kåtalivet fanns framför allt på mammans sida, Kielatissläkten på andra sidan sjön. Över en rykande kopp kaffe vid det lilla köksbordet förflyttar sig Maj-Doris i tanken till kåtan.

Oavsett vilken typ av kåta – tältkåta, torvkåta eller bågstångskåta – så var eldstaden, árran, förr alltid placerad i mitten, berättar hon. Idag ser det däremot inte alltid ut så. I stationära torvkåtor har eldstaden numera ofta ersatts med en kamin eller en vedspis, och dessutom finns moderna kaminer anpassade till tältkåtor.

Förr hängde också den stora köttgrytan i en krok över elden. Och längst in från dörren betraktat, från eldstaden och inåt, låg boassjo, kåtans kök, ett heligt utrymme som inte fick beträdas. Där förvarades mjöl i mjölpåsar och kaffe i kaffepåsar, allt sytt i renskinn. Där fanns också salt och vatten, och andra livsmedel tillsammans med grytor och stekpannor, kåsor och skålar. Och lite vid sidan av förvarades gijssá, den lilla svepkistan i trä med metallbeslag, ofta lås, och kanske utsmyckning på locket. Den rymde smycken och annat silver, barmkläden, penningpungen och andra värdesaker.

Annars var det helt enkelt mat och det man använde till matlagning som fanns i boassjo, sammanfattar Maj-Doris Rimpi.

Hon reser på sig och går fram till en annan skattgömma. Plockar fram fler föremål. En till synes urgammal ostform, en kaffepåse och en större förvaringspåse i skinn. Berättar om den avlånga brickan, svijlla, som fanns i kåtan för att man enkelt skulle kunna räcka över kåsor eller koppar med kaffe till gästerna.
– När porslinet kom tog man knäet på bällingarna, skinnet på renens ben, och sydde förvaring till koppar och fat av det. Men det viktigaste föremålet, det var nog ändå just köttgrytan som hängde över eldstaden. Det var den som användes för att koka maten i och den var mittpunkten som alla samlades kring till middagen. Middagen var den viktigaste måltiden.

Men tiderna förändras. Numera har förstås många av de traditionella föremålen ersatts av nyare när livet under större delen av året inte längre levs i kåta. Men ofta, säger Maj-Doris, finns de ändå kvar i skåpen. En skål eller en náhppe kanske plockas fram till jul för att lägga nötter i. Men också kunskap om hur föremål och mat ska hanteras är något som levt kvar trots att vardagslivet flyttat in i stugor och hus.
– Det ska vara ordning och reda och maten ska tas om hand så att den inte förfars. Man hade ju så små utrymmen i kåtan att det var nödvändigt, säger Maj-Doris.

Hon täpper igen mjölkpaketet med en klädnypa i trä och säger att disken alltid vari a och o. Den skulle bort på en gång.
– Men numera använder jag ju samma kopp eller glas flera gånger för att spara på vatten och el, säger hon.

Ungefär samtidigt som Maj-Doris Rimpi lägger sista handen vid renhagen i Barinjárgga står Katarina Spiik Skum högt uppe på en trappstege på Ájtte museum i Jokkmokk. Det ska bli vernissage för hennes utställning Goahten, »Såsom i kåtan«.

Katarina Spiik Skum.

Utställningen är samtidigt Katarinas examensarbete på masternivå i duodje vid Sámi Allaskuvla, Guovdageaidnu, samiska högskolan i Kautokeino. Hon konstaterar att mycket förändrats i hennes skapande under utbildningens gång. När hon började, var hon väldigt traditionell. Men väl framme vid masternivå kände hon att det var dags att utmana sig själv.
– Jag började fundera kring heminredning och att jag ju haft ett eget hem länge nu, som jag försökt att sätta samisk prägel på. Men det har ju mest handlat om massproduktion, som blomkrukor med tryck på. Nu hade jag kommit över fasen att vilja ha vad som kan finnas i varje hem. Samtidigt funderade jag på om jag var på rätt spår: Är det så viktigt att visa vem man är?

Det lilla, lätt flyttbara bordet är flätat i björk och näver och påminner om isolering i torvkåtor. – En del har reagerat på att jag inte har kåsor utan porslinskoppar, men det är det jag minns: Att man hade porslin och hur rädd man var om det, säger Katarina Spiik Skum. Mattan är sydd av bällingar, skinn från renens ben.

Katarina Spiik Skum tittade i inredningstidningar, sprang runt på inredningsbutiker i Stockholm och gick på Nordiska museet. Där visades en utställning med svenska rum från olika tider. Men ingenting från någon av landets minoriteter.
– Jag tänkte att ett sådant rum skulle jag vilja göra, ett samiskt rum som man kan stå och titta in i utifrån och där jag lyft minnen och intryck från den runda kåtan in i ett fyrkantigt hem.

Så blev det. Just den här eftermiddagen har hon tagit hjälp av konstnären Katarina Pirak Sikku för att ljussätta det nya rummet. Skuggorna är lite kluriga att hantera och spotlights får vändas och vridas över föremålen, som övervakas av Katarinas Spiik Skums mormor och morfar, från ett svartvitt foto på väggen.
– Jag har gått tillbaka och tagit fram sånt som jag bär med mig inombords från barndomen. Hur hade vi det i kåtan och i stugan? Sedan har jag överfört det till modern heminredning och skapat nya föremål, förklarar hon.

Gemensamt med äldre tiders heminredning är att Katarina har använt sig av hållbara material och återbruk. Mattan på golvet är sydd av bällingar, de skinn från renens ben som man tog vara på förr men som idag oftast hamnar i soporna. I flera av föremålen har hon använt restbitar av kläde, som blivit kvar efter koltsömnad. I den lilla soffans ryggstöd ingår näver, hämtad från de områden där Katarina själv lever och verkar, framför allt Sirges sameby.

Vissa delar av kåtans inredning har fått en helt ny plats, som duorgga, det golvris som också Maj-Doris Rimpi berättade om, som nu omvandlats till en krans av björkris
i den mobil som hänger från taket. Hon kallar mobilen riehpenrájggen, hämtat från ordet för rökhålet i kåtans tak. Den har en ring av mässing högst upp och är prydd med dinglande remsor av tenntrådsbroderad vadmal.
– Mässingsringen är egentligen det enda som jag har med mig från mytologin. Den sägs ju skydda från olyckor och sjukdom. Jag är ju inte uppvuxen med så mycket sånt, eftersom vår familj var influerad av laestadianismen. Men jag minns att man alltid skulle ha vatten inne, annars kunde tjátjerávgga, vattenvålnaden, komma.

Sittsäcken Såggen.

På golvet står sittsäcken Såggen. Sågge var området längst ut mot kåtaväggen. Där rullade man ihop sängkläderna dagtid, så att de istället kunde fungera som rygg- eller nackstöd för till exempel besökare.
– På samma sätt kan man rulla ihop den här sittsäcken och den är ju också ett stöd när man sitter eller ligger, konstaterar Katarina.

Kåtans rökhål kallas för Riehpenrájgge. Det är
också namnet på Katarina Spiik Skums mobil till vänster. Hon har försett den med klädesband broderade med tenntråd. Kransen högst upp på mobilen, refererar till kåtans risade golv, duorgga.

Ett doftljus som luktar björk står på bordet och på golvet har hon ställt en vas med granris. Innerkrukan är en plåtburk från Bullens Pilsnerkorv. Bordet, som har sidor flätade i trä och näver, har hjul för att lätt kunna rullas undan, precis som föremål i kåtan lätt skulle kunna flyttas. Kopplingarna till förr finns här hela tiden, blandade med intryck från idag.
– Hela utställningen utgår från kåtan och vilka behov man haft: Något att sitta på, något att ligga på, något att ställa koppar på, och så vidare. Men jag har också gjort sådant som inte direkt fyller en funktion, annat än kanske estetisk.

Hon har satt sig ner med två runda kuddar som stöd för knäna. I kuddvaren finns klädesband från en lulesamisk rensele insydda, som en ringlande dekoration. Men frågan är hur många som skulle kunna avkoda dem idag. Katarina Spiik Skum är fundersam över hur det står till med kunskapsöverföringen i en tid då kåtaboendet är reducerat till kanske några dygn per år.
– När jag började läsa pedagogik på C-nivå hade jag en vision om ett treterminssystem för sameskolorna, för att man skulle kunna ta med barnen och ge dem allt det här under sommaren. Jag ville hitta ett skolsystem där de samiska barnen fick med sig helhetstänkandet. De som bor i kåta när de jagar, fiskar och är på kalvmärkning följer nog fortfarande en del av reglerna i kåtan och använder vissa ord, även om det inte är någon självklarhet. Det borde vara genomförbart, i alla fall på sameskolorna, att hitta en form för den här kunskapsöverföringen, men för egen del kom jag inte längre eftersom jag slutade med pedagogikstudierna.

Det är den tid på året då dagen går nästan direkt från gryning till skymning. Ljuset börjar överge Barinjárgga. Vi är tillbaka hos Maj-Doris Rimpi, som lutar sig lite närmare fläkten och tänder en cigarett.

Det var oftast männen som kokade köttet, säger hon, men övrig matlagning stod husmor för. Och det var också kvinnornas sak att risa kåtan, och att risa om den inför storhelgerna. Det skulle vara ordning och reda där inne, och det var absolut inte tillåtet att, som hon säger, slaska runt. Att spotta snus eller hälla ut kaffesumpet i riset var helt oacceptabelt. Alla hade sin givna plats i kåtan och middagen var den viktigaste måltiden.
– Och hunden fick alltid först. Den var en arbetskompis som skulle ha sitt.

En rotslöjdad förvaringsask som ärvts i Maj-Doris Rimpis släkt i så många generationer, att minnet av vem som gjort den har bleknat.

Hundens plats i kåtan är innanför dörren, påpekar hon. Där får den sällskap av Uksáhkko, en av de tre gudinnor som enligt den samiska traditionen bidrar till livet därinne. Från sin position vid ingången vaktar hon över kåtan och barnen. Juoksáhkko, med sin båge, håller istället koll från sin plats längst in i rummet och förmedlar kraft. Men kanske är ändå Sáráhkko den mest kända gudinnan i kåtan, säger Maj-Doris. Hon bodde i árran, eldstaden.
– Sáráhkko blåste liv i mammans mage så att det blev barn och vakade sedan över den havande kvinnan och förlossningen. Alla gudinnorna fick i sin tur kraft av máttaráhkko, urmodern och de tre gudinnornas mor.

Men det fanns förstås fler väsen i kåtan. Ett av dem var Silbbanjunnje. Den som dristade sig till att sitta och sy om nätterna eller på helgdagar, riskerade att få allting uppsprättat av Silbbanjunnes långa spetsiga silvernäsa. Småfolket däremot, gadniha, fanns nog inte inne i kåtan, säger Maj-Doris.
– Men annars är de runt omkring oss hela tiden. Och dem ska man inte heller reta upp. Man ber om lov där man ska sätta upp sin kåta eller sitt tält. Och man häller inte ut kokande hett vatten utan att be folk flytta på sig. Precis som med allting annat ska man leva i harmoni. Sedan får man tro på det eller inte. Men jag tycker inte man ska tänka så, att det är en ny tid och att gamla regler och föreställningar inte behövs. Allt är erfarenheter och det finns en vishet i det.

Åsa Lindstrand är redaktör på tidningen Samefolket men också frilansskribent. Hon föredrar moderna tält-framför de flesta tält.
Carl-Johan Utsi är frilansfotograf och renskötare. Sin första sommar i livet bodde han i en torvkåta med eldstad i mitten. Sängen var en ombyggd fruktlåda.

Fotnot 1: Oftast hör man namnen Uksáhkká, Juoksáhkká, Sáráhkká och Máttaráhkká på de samiska gudinnorna, men Maj-Doris Rimpi använder en form som slutar på o, därav stavningen i artikeln.

Fotnot 2: Det är svårt att veta om man ska beskriva livet i kåtan i nutid eller dåtid. Mycket av livet där, förhållningsregler och föremål, är ju i allra högsta grad också levande i vår tid. Annat har kanske försvunnit. Eldstaden är i mitten, men köttgrytan hängde förr på en krok. Det blir lätt förvirrande om man blandar dåtid och nutid. Därför har vi valt att använda det ena eller det andra tempuset i hela stycken av texten.

27 januari 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy