Något att hålla i handen

På väggar och i fönster runtom i huset hänger de i olika teman. Ett arrangemang kallar hon Sommar, »ja, det borde ha varit utbytt för längesedan«. Kockum är gult och grönt som Kockums färger. Kafferep består av grytlappar med kaffemotiv tillsammans med riktiga kaffepannor. Fönstren är miniutställningar. Det finns människor som med jämna mellanrum tar en tur genom kullerstensgränden bland 1700-talshusen i Gävle enbart för att spana in genom glasen.

Gunnel Östling har en del att välja på, både för fönster, större utställningar och egna konstverk. På en lång vägg i ateljén sitter drygt hundra uppnålade grytlappar. I lådor och på hyllor ligger de övriga tiotusen. Eller något sådant.

Hon slutade räkna våren 2014, efter att ha fått svar från Guinness Rekordbok att hennes 9 560 grytlappar inte platsade. Det var inte en nisch som intresserade redaktörerna, nämligen.

Men grytlappstillverkandet tog inte riktig fart förrän en bit in på 1900-talet. Under samma tid blev det allt större fokus på kvinnans roll som vårdare av hemmet.

Vilket ju säger en del om grytlappens status, precis som det faktum att det är svårt att hitta information om grytlappar på internet och i forskningen, ja till och med på museer.
– Det finns ett antal föremål som är så triviala och vardagliga att ingen tänker på att det faktiskt är någon som har tillverkat dem. Dit hör grytlappen. Att den brukar räknas som en nybörjargrej påverkar säkert också bedömningen. Samtidigt kan alla människor relatera till grytlappar på ett eller annat sätt, säger Anneli Palmsköld, etnolog
vid institutionen för kulturvård på Göteborgs universitet, som för närvarande forskar på virkningens historia och kulturarv.

För Gunnel Östling började det med en blomma virkad av brunt och vitt bomullsgarn, med en grön stolpros i mitten. Som den samlare hon alltid varit gick hon ofta runt på loppisar. Den brun-vit-gröna lappen låg i en låda, liksom lite undanslängd.
– Jag kände att jag ville ta hand om den, göra rent, pyssla om.

Snart insåg hon att det var enkelt att hitta grytlappar och att de oftast var billiga. Hon bestämde sig för att de skulle bli hennes nya samlarprojekt, inte minst för att de hör till den bortglömda kulturarvs- och kvinnohistorien.
– Det kändes nästan som om det var lapparna som sökte upp mig.

Som textillärare är Gunnel Östling högst medveten om hur mycket tid och energi som i själva verket ligger bakom många grytlappar. Visst har hon hittat mängder av de allra enklaste varianterna, sådana som hon många gånger gett elever i första virkningsuppgift. Men i hennes samling finns också ett stort antal grytlappar gjorda i komplicerade mönster och tekniker. De mest avancerade är dubbelvirkade, så att lappen känns stadigt dubbel trots att den är virkad i ett stycke. Med den i handen, bränner man sig inte.

Men inte nog med det. Några av de dubbelvirkade grytlapparna har också mönster som är identiska på bak- och framsida, alltså inte spegelvända.
– Jag har inte sett den modellen tidigare. För mig representerar den 2010-talet. Men man måste ha ett väldigt tålamod för att göra en sådan!

Annars är det ofta svårt att tidsbestämma dessa kökets prydnader, såvida de inte är märkta med årtal. För även om hon försöker samla på sig mönster av olika slag och därmed kan koppla ihop lappar med årtal då de publicerats, kan mönstren förstås ha funnits före dess – eller lapparna vara tillverkade långt senare.

Men just mönster i tidningar, böcker och på nätet hör ändå till de bästa källorna för den som vill fördjupa sig i grytlappens historia, menar också Eris Erlandsson, arkivarie vid Textilarkivet i Sollefteå. Ända sedan 1900-talets början och fortfarande idag har grytlappsmönster, liksom tävlingar förekommit flitigt i de kanalerna, berättar hon. Kanske är det en av förklaringarna till att det är så svårt att hitta lokala variationer.

Eris Erlandssons eget intresse för grytlappar tog fart i samband med att Gunnel Östling ställde ut ett par tusen på Textilarkivet härom året.
– Vi har inte haft så starka reaktioner på någon annan utställning!

Varken Eris Erlandsson eller etnologen Anneli Palmsköld kan säga hur länge grytlappar funnits. Att man i evinnerliga tider har behövt skydda sig mot varma handtag är självklart. Men länge tog man nog det som fanns närmast till hands, tror Anneli Palmsköld.
– Klutar, trasor, förklädesflikar.

Så länge man lagade mat vid öppen eld kanske man inte ens använde textil, utan andra hjälpmedel, spekulerar Gunnel Östling. Hon tror att utvecklingen av just grytlappar kom i gång i samband med att vedspisar började tillverkas vid 1800- talets mitt, och stärker sin teori med det faktum, att Nordiska museet har daterat ett par dockgrytlappar i sin digitala samling till någonstans mellan 1850 och 1900.

Men riktigt tog nog inte grytlappstillverkandet fart förrän en bit in på 1900-talet, då mönster började publiceras. Under samma tid blev det allt större fokus på kvinnans roll som vårdare av hemmen.
– Grytlapparna är en del av den värld som går ut på att hålla rent och snyggt i hemmet, säger Anneli Palmsköld.

Inte minst visar alla prydnadsgrytlappar på det, menar hon, alltså sådana som är omöjliga att använda till heta kastruller. Glesa, pyttesmå, tunna, formade så att de inte går att greppa …

Att sådana är så vanliga anser hon har att göra med ett slags moral kopplad till kvinnohänderna; en god husmor har alltid sina händer i rörelse.

I Gunnel Östlings samling finns det minst lika många prydnadslappar som dem som verkligen går att använda. Men det beror förstås också på att grytlappar som används blir brända, fläckiga och går sönder – och slängs istället för att hamna på loppisar eller försäljningssajter. I hemmen har de ofta inte ens synts, påpekar Eris Erlandsson.
– Sådana förvarade man nog i skåp och lådor.

Hon har bara sett enstaka skadade och smutsiga grytlappar under sina år som textilantikvarie.

Att grytlappstillverkning har varit och i hög grad fortfarande är en kvinnlig syssla, råder det inget tvivel om.

Men Gunnel Östling har åtminstone en grytlapp som hon med säkerhet vet är gjord av en man. För några år sedan blev hon visad en grytlapp mönstrad med en labyrint. Den sades vara virkad av en man vid namn Gunnar Hult. Sedan dess har hon letat efter en sådan.
– Så, häromdagen åkte jag för första gången till en loppis i Hofors. De hade många grytlappar, men få av dem var särskilt intressanta, det var samma gamla vanliga.

Tills…

Hon visar en grön grytlapp och följer den gula labyrintslingan med fingret.
– Jag fick hjärtklappning när jag hittade den!

Och inte blev det sämre när hon fick veta att Gunnar Hult hade varit bibliotekschef i Hofors och att hans hustru fortfarande levde.
– Jag ringde upp henne och fick veta att han brukade sitta och virka framför teven.

Vilket han verkligen inte är ensam om – virkning är den överlägset vanligaste tekniken i Gunnel Östlings samling. Men samtidigt präglas utbudet av bredd. Här finns också stickade, sydda, broderade, fodrade, quiltade, flätade, vävda, makraméknutna, handtryckta…

Även materialvariationen är stor – med både ull- och bomullsgarn, tyger av olika slag och skiftande sorters återanvända textilier. Som en av de grytlappar som Gunnel Östling ömmar lite extra för; en enkel mörkgrå sak av vadmal, med ljusgrön virkad picotkant.

Hon fann den på nätet och tänkte genast att den såg ut som de lappar som hennes mormor sydde av sin mans gamla ytterrock under kriget. Det visade sig, att kvinnan som sålde den hade fått den av en granne. Som var Gunnels kusin.
– Så det var mormors grytlapp. Jag blev alldeles kollrig när jag förstod det!