Den här gamla trasan

Användningen av kökshanddukar har minskat radikalt det senaste halvseklet. Ändå är de en storsäljare. Hemslöjd har rotat bland snälla bakterier, glansiga linfibrer och intelligent valda vävbindningar för att klura ut varför.

Text Malin Vessby
Foto Ellinor Hall
27 januari 2016

Ja, jag har några stycken, säger Monica Hallén, tittar i linneskåpet och gör ett snabbt överslag: femtio, sjuttio, hundra, hundrafemtio… Hon bläddrar bland kökshanddukarna, de flesta loppisfyndade till vrakpriser. Huvuddelen är från förra seklets början, tuskaft- eller kypertvävda i hellinne och manglade till styv blankhet. Det står en stadig kallmangel i bostadsrättsföreningens källare.
– Jag känner en sån respekt för det hårda och skickliga arbetet bakom de här textilierna. Kanske har någon först sått linet, oroat sig över skörden, bearbetat fibrerna och spunnit dem till garn för att över huvud taget få till en handduk. Och sedan har de omsorgsfullt märkt och namnat varje exemplar, säger hon, nyligen pensionerad efter sju år som lärare på Sätergläntan – institutet för slöjd och hantverk.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


En mer exklusiv handduk i dräll.

Hon plockar fram en handduk märkt med korsstygnsbroderad siffra, nummer 23. Den förra ägaren har förmodligen märkt en hel uppsättning handdukar, för att kunna kontrollräkna att ingen kommer på villovägar.
– För mig är det ytterligare ett exempel på hur man månade om sina textilier förr. Och dessutom la man de nytvättade, nymanglade handdukarna underst i högen i linneskåpet, för att slita jämnt på dem över tid, säger hon och växlar in på vad hon spanar efter när hon söker efter handvävda handdukar på loppis:
– Handspunnet garn skiftar i färg och är inte alltid jämntjockt; du ser det lättast om du håller upp handduken mot ljuset. Handvävda är sällan superperfekta. Och stadkanten blir lite annorlunda; den maskinvävda staden är tätare och kan skifta i en annan ton.
För dagen hänger en linnehandduk med röda bårder på ugnsluckan i Monicas kök, lätt att greppa om något behöver torkas. Men annars har hennes kökshanddukar numera utökat användningsområde.
– Jag har dem som servetter eller breder ut dem som dukar. Inte minst tar jag fram de grovhanddukar som man förr hade till det som var slabbigt. Man behöver inte göra om dem, de duger fint som de är. De ligger utbredda på bordet och talar.

Kökshandduken har en lång och bitvis rätt dimmig historia. Men att tyger har använts i köket i århundraden, råder det inget tvivel om. Som ostdukar att sila vasslan ur ostmassa med. Eller som förningsdukar att transportera mat i. För att nämna något.
Själva ordet kökshandduk dyker upp i svenskan på slutet av 1700-talet. Men just torkhandduken verkar ändå vara en rätt sen företeelse. I det förindustriella bondesamhället, där man gjorde en stor del av sina bruksföremål hemma på gården, hade man inte så många saker att diska. Det mesta fick självtorka och händer ströks av mot förkläden. Men på 1800-talet exploderade intresset för handdukar – och än mer växte det efter industrialismens genombrott, då också skåpen fylldes på med nya koppar, tallrikar och byttor. Runt sekelskiftet 1900 hade plötsligt de mer välbeställda en handduk för så gott som varje föremål eller syssla i köket; en handduk för porslinet, en bakhandduk att jäsa under, en grov handduk för grytor, en särskild för knivar, en skurhandduk – kanske märkt med broderad rotborste – och den tunna handduken i hellinne, vävd i tuskaft och specialanpassad för glas. För att nämna några. Och sen spred sig den vanan.

Att ordet glashandduk finns dokumenterat för allra första gången 1891, är alltså rätt symptomatiskt.

Just glashandduken är intressant. Dels är den ett specifikt exempel på de många specialinriktade handdukar som ett välutrustat hem länge förväntades innehålla.

Marie Ekstedt Bjersing vet. Hon är vävlärare på Sätergläntan och har en förteckning över sin mormors hemgift. Den vävdes och fållades till bröllop 1925 och innehöll 12 dussin handdukar. Det var 144 stycken med olika syften och funktioner, de minst exklusiva gjorda av återanvänd mangelduk.

En liten och grov grythandduk vävd i korndräll.

Dels är glashandduken också ett exempel på optimerad hantverkskunskap, förpackad i ett användbart stycke väv; ett resultat av avancerad produktutveckling för att maximera glastorkningseffekten. (Om man i dagens samhälle verkligen behöver en sådan superfunktion, är i det här sammanhanget en annan fråga.)
– Man vill ju inte ha ludd på glasen, konstaterar Marie Ekstedt Bjersing och ger några förslag på hur man som vävare kan tänka för att undvika det.

Själv skulle hon utgå från ett tunt, entrådigt lingarn, hårt spunnet av långa fibrer. Med kortare fibrer skulle det färdiga tyget innehålla fler fiberändar, som riskerar att lossna och ludda. Undvik därför towgarn, gjort av de lite grövre resterna från när linet häcklats, föreslår hon. Också vävbindningen spelar roll. Marie Ekstedt Bjersing förordar en tät tuskaft.

I en sådan löper inslaget varannan upp, varannan ner under varpen och hålls alltså fast ordentligt. Lösa fiberändar binds då så bra det någonsin går.
Dick Johansson, som är marknadschef på värmländska linneväveriet Klässbol, fyller på.
– Och så ska glashandduken i hellinne vara så tunn att den kommer allra längst ner i glasen. Vi säljer våra tvättade. Då suger de upp fukt extra bra.

Just linets goda förmåga att dra åt sig vatten, används ofta som argument för att välja den fibern i kökshanddukar framför bomull. Men argumentet haltar om man enbart ser till vattenuppsugningsförmågan. Bomull och lin suger nämligen upp fukt lika bra; de kan bägge ta upp vatten till runt femtio procent av sin egen vikt.

Skillnaden är att linfibern gör det utan att det känns.
– Det bildas ingen hinna av vatten på linnetygets yta och därför upplevs de handdukarna torrare, klargör Monik Nyrén som undervisar i materiallära vid textilhögskolan i Borås. Förklaringen är att linfibern, till skillnad från bomullen, har en jämn fördelning av vax och fett i fiberväggen.

Linet har dessutom andra fördelar. På grund av växtlimmet pektin, som håller samman separata celler inne i linstjälken, har linne större draghållfasthet än bomullstyg. Runt
35 procent större, berättar Monik Nyrén. Det gör att en linnehandduk i allmänhet håller längre än bomullsvarianten, ofta i generationer. Men det bygger på att den sköts väl. Pektinet måste vårdas. Och det görs genom varsam tvättning: Stiger temperaturen över 80 grader löses pektinämnena upp. Då förstörs glansen och garnet blir skörare.
– Tvätta kökshanddukarna i 60 grader. Då löses också smuts upp och bakterier dör, säger Marie Ekstedt Bjersing och förespråkar linne i handduken av ytterligare ett skäl: Renheten. En linnehandduk stöter ifrån sig smuts bättre än bomull.

Men att mängden handdukar ökade en bit in på 1900-talet hade givetvis också just med synen på hygien att göra. Lortsverige skulle renas, sjukdomar skulle väck.

– Bomull är fröhårsfibrer, gjorda för att flyga lätt med vinden. Därför är de ihåliga som sugrör. Prova att knögla ihop ett sugrör, så ser du hur fibern beter sig. Det blir många ställen för fukt och smuts att samlas på, och glansen försvinner när vecken uppstår. Lin däremot är en stjälkfiber, precis som rami, hampa och nässla. Den har långa, släta, starka fibrer, med syfte att orka hålla växten upprätt. Manglar man fibrerna blir de ännu slätare. Och glansiga, släta material står bättre mot smuts än matta och ruggiga, slår hon fast och beskriver därmed en egenskap som var extra uppskattad före spontantvättningens och tvättmaskinens tid. Skulle man byka i kastruller och sjövatten, var tvätt något att bekämpa i det längsta och planera in i minsta detalj: »Kökshanddukar tvättas lämpligast efter duktyget, ty då kan man utan betänkligheter delvis använda samma tvättvatten och lutvatten«, kunde man exempelvis läsa i boken Norden från 1926.

Men att mängden handdukar ökade en bit in på 1900-talet hade givetvis också just med synen på hygien att göra. Lortsverige skulle renas, sjukdomar skulle väck. Och husmodersrollen som hemmets vetenskapskvinna började sakteliga växa fram.

En lite kraftigare spetskypertvävd handduk för porslinet

Idag är det svårare att ta till hygienargumentet för att förespråka höga staplar av handdukar i linneskåpet, åtminstone om man försvarar dem med att de ska hålla sjukdomsframkallande bakterier stången. Sådana är riktigt sällsynta i Sverige, svarar Agnes Wold, som är professor i klinisk bakteriologi när Hemslöjd hör av sig. Hon tar sparsmakat byte av handdukar med högsta ro och konstaterar med emfas att det i dagens Sverige inte finns några farliga bakterier som kan spridas i ett hem via kökshanddukar. Av samma skäl behöver man med hygienen i åtanke inte heller ha en separat diskhandduk och handhandduk i köket, förklarar hon.
– Händer har vanliga hudbakterier på sig och av sådana blir ingen sjuk, om man inte har ett väldigt nedsatt immunsystem, som transplanterade personer eller vissa cancerpatienter. I ett hushåll får man dessutom anse att alla redan delar bakterieflora, påpekar hon och lägger till att de bakterier som man möjligen kan bli sjuk av, exempelvis de som orsakar magsjuka, brukar spridas via avloppsvatten och dricksvatten som inte hållits isär ordentligt.

– Som i en del fattiga länder idag och som det var i Sverige fram till slutet av 1800-talet, säger hon.

Vilket i och för sig ger våra 1800-talsväverskor vissa argument för sina höga linnestaplar, då vid handduksexplosionens början, även om det var först efter industrialismens genombrott som handduksboomen slog till på fullaste allvar.

Idag handtorkar allt färre disken jämfört med ett par decennier sedan. Ofta står en diskmaskin för grovarbetet. Det lilla som handdiskas självtorkar i diskställ.

Ändå fortsätter kökshanddukar att sälja bra. Dick Johansson på Klässbol kallar dem till och med storsäljare. Det gäller inte minst glashandduken. Köparna tycker att de får mycket för pengarna, tror han. Specialkategorin bakhanddukar däremot lockar allt färre, den omtalade surdegstrenden till trots.

En tunn och tuskaftsvävd glashandduk, produktutvecklad för att inte ludda men däremot suga upp vatten effektivt .

Idag finns också möjlighet att välja mönster, färger och design efter eget tycke och smak när man handlar kökshanddukar, något som kanske också gjort att intresset hålls vid liv, spekulerar Dick Johansson.

Ser man till det tidiga 1900-talets kökshanddukar var de däremot tämligen lika varandra. Huvudsakligen vita eller oblekta, med eller utan bårder.
– Handdukarna var lätta att tvätta tillsammans med annan vittvätt. Men skälet till att de färgade bårderna användes sparsmakat berodde också på att de garnerna var dyrare, påminner Marie Ekstedt Bjersing, dem slösade man inte på.

Dessutom påverkar färgbyten i väven ibland slutresultatet på oönskat vis, påpekar hon.
– Det märks tydligt på de handdukar som mina studenter gör idag. När de väver stora färgfält i kombination med stora fält av oblekt garn, är det svårare att få jämna handdukar. Materialet beter sig nämligen olika och krymper olika mycket. Men det problemet uppstår inte på traditionellt mönstrade handdukar eftersom de bara
har smala ränder.

Kanske spelade bårderna förr i tiden också roll för att signalera användningsområde, funderar Marie Ekstedt Bjersing. Men det tror inte Monica Hallén:
– Visserligen hade man ofta rödvita till köket, blåvita till toaletten, men i första hand var det nog grovleken som sa hur de skulle användas, säger hon.

Sen tar hon fram en nymanglad men sträv grythandduk, vävd i kortfibrigt blaggarn. Numera är den duk.

27 januari 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy