Porträttet

Plast är kasst, sa Niklas Karlsson

Det var med slevarna det lossnade. Niklas Karlssons täljda husgeråd hamnade helt rätt i en plastbantande samtid. Ändå gör hans slöjd köparen osäker. Här förklarar han varför.

Text Liv Blomberg
Foto Sofia Runarsdotter
27 januari 2016

Idén kändes helt rätt. Men provocerande enkel:

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Niklas Karlsson

Ålder: 44.
Bor: Undersvik.
Tänker om slöjd: Tvångstankar.
Längtar efter: Fjällen.
Lyssnar på: P3.
Lagar helst: Fisk.
Smakar helst: Vin och ost.
Drömmer om: Att bli upplyst.

Skedar.

Varken mer eller mindre. Det var det som Niklas Karlsson skulle ägna sig åt.

Med inspirationen bultande i bröstet åkte han hem och satte sig i verkstan och började tälja. Sex skedar om dagen i tre månader. Sedan levererade han nittio björkdoftande slevar av rakvuxet virke till Designtorget i Stockholm. Nu skulle här säljas! Och Niklas Karlsson skulle äntligen få göra det som han längtade efter mest: slöjda på heltid.

Men det professionella slöjdarlivet kom av sig innan det ens hann börja.

Efter två månader hade Designtorget sålt två av de 90 skedarna. Två. En sked i månaden alltså.
– Det var ett fiasko. Faktiskt. En besvikelse. Jag hade sett för mig hur jag skulle kunna leva på skedar, säger Niklas Karlsson och skakar lite på sig som för att göra sig av med en känsla av obehag.

Det var för drygt två år sedan som de handgjorda träslevarna slog rot i hjärta och hjärna på honom. Det skedde när han träffade den brittiske slöjdaren Barn the Spoon. Som artistnamnet avslöjar ägnar han sig just åt skedar.
– Jag fascinerades av att det han gjorde var så enkelt. Han har startat en butik mitt i London och täljer och säljer direkt i butiken, säger Niklas och funderar lite innan han fortsätter:

– I Sverige tänker vi så mycket kring slöjden. Den är så speciell och måste ha stöd och projektpengar. Men hos Barn the Spoon fanns en enkelhet och direkthet som tilltalade mig. Jag kände att det där borde man kunna göra i Sverige också. Och att jag var rätt person.

Att han kunde veta det så säkert berodde på att han burit med sig drömmen om att försörja sig som slöjdare under lång tid. Under många år hade Niklas Karlsson försökt utveckla och hitta föremål att slöjda för hand och sälja i tillräcklig mängd för att leva på. Det hade visat sig vara svårt, i princip omöjligt. Men i skedarna trodde han sig ha funnit den perfekta produkten: enkel och snabb att göra och därför inte för dyr, och samtidigt användbar, vacker och nyttig för konsumenten.
– Skedarna var den första produkt som jag trodde på. Jag använde dem själv i köket och tyckte att de var bra redskap.

Han visar resultaten av sina tidigare ansträngningar. En skohylla, en trähäst, en ljusstake. De står och väntar på bättre tider i verkstaden som ligger på övervåningen i den gamla skolbyggnaden i Undersvik, en liten by i Hälsingland strax söder om Järvsö. Här bor Niklas Karlsson tillsammans med sin sambo, de två sönerna och den rödgrå katten Molly. Verkstaden är i gymnastiksalen.

I taket hänger repen från äldre tiders gymnastövningar kvar och på golvet ligger bommarna nerplockade. En hyvelbänk, en soffa, några stolar och hyllor och så drivor med skedar och slevar. Alla i ljus björk och lätt doftande av fuktig skog.

»I Sverige används traditionellt sett krokvuxet virke. Då håller sakerna i generationer. Men med rakvuxet, som jag väljer, håller skedarna tillräckligt länge. Dessutom blir de billigare, eftersom sådana ämnen är lätta att få tag på.«

Niklas Karlsson växte upp i Upplands Väsby, norr om Stockholm. Men somrarna tillbringade han i föräldrarnas barndomstrakter, i Västerbotten och Ångermanland.
– Farfar var duktig på att tälja kåsor och höll också på med näver. Det är en del av kulturen i släkten att hålla på med slöjd.

Niklas minns sin första kniv som han fick välja ur Hobbexkatalogen, en stor fällkniv av jaktmodell. Den vek ihop sig över fingrarna en gång när han var ute i skogen själv och täljde och han sprang gråtande hem.
– Inte så bra med en sån kniv som sin första, konstaterar han.

När han gått ut skolan hade han inga bestämda mål, men ville hålla på med musik och skrivande.
– Jag drömde om att bli författare men hade ingen plan. Den enda ambition jag haft är väl att äga en egen HD.

Men slöjdintresset tog överhanden och efter gymnasiet gick han två år på Vindelns folkhögskola och sedan fortsatte han på Handarbetets Vänner och blev hemslöjdskonsulent.
– När jag väl börjat slöjda lite mer kände jag att det här vill jag hålla på med! Och det var en väldig kraft i den känslan, att jag hade hittat något som jag ville ägna mig åt i livet.

I dag, tjugo år senare, har han hittat ett sätt att leva av slöjden, om än med lite uppbackning från deltidsjobb som slöjdlärare och byggnadsvårdare.

För Niklas Karlsson släppte inte taget om skedarna utan fortsatte att tälja. Och upptäckte att det trots allt gick att sälja handgjorda matlagningsredskap.
– För mig har köket blivit en bra utgångspunkt för att sälja slöjd. Efter försöket med Designtorget började jag nämligen sälja skedarna själv. Och jag märkte efterfrågan direkt. Då kunde jag hålla ett pris som gör att folk vill köpa. Så jag gick över till att sälja själv istället för via återförsäljare.

Och nu är det inte bara skedar som gäller. Det senaste året har han täljt en hel kollektion köksredskap av trä. Tänkt att vara ett alternativ till plasten. Ett plastsanerings-kit
för köket.
– Plast är en riktig miljöbov, värre än vad vi dagligdags tänker på. Det är förknippat med slit- och släng men är egentligen exakt det motsatta; extremt svårnedbrytbart. Plast behandlas som ett vardagsmaterial eftersom det finns runt omkring oss men det är verkligen inte något alldagligt. Jag tycker att vi borde ändra synen på plast och se det som ett ganska extremt val av material, säger Niklas Karlsson.

Plastfakta

Plast tillverkas av olja men även av förnyelsebara råvaror som stärkelse, mjölksyra eller etanol från sockerrör. De senare sorterna kallas bioplaster. Bioplaster kan vara nedbrytbara, men det gäller inte alla.

Idag produceras 280 miljoner ton plaster per år. 40 procent av all plast som produceras är engångsartiklar som plastpåsar och matförpackningar. 2012 var bara 0,6 miljoner ton nedbrytbar bioplast.

Det första dokumenterade försöket att framställa plast ägde rum år 1530. Då lyckades den tyske alkemisten B Schobinger skapa kaseinplast av ost. Målet var att hitta något som kunde ersätta djurhorn vid inläggningsarbeten som intarsia. Följande århundraden användes växtämnen som cellulosa för att framställa plast och på 1920-talet började råolja användas. Då blev plasten billig.

Efter andra världskriget rådde brist på gummi och metaller och plasten fick rollen som ersättare. Den slog igenom under 1950-talet.

Flera av de kemikalier som används för att ge plaster sina specifika egenskaper är cancerframkallande, hormonstörande eller reproduktionsstörande. Kemikalielagstiftningen REACH reglerar vilka kemikalier som får användas i plasttillverkningen. Den implementeras sakta i hela EU och förbjuder vissa farliga kemikalier och kräver tillstånd för andra. Men många ämnen som fortfarande är tillåtna i tillverkningen är trots det hälsovådliga. Dit hör ftalater, bisfenoler, flamskyddsmedel och högflourerande ämnen.

Ett extremt vanligt material är det i alla fall. För de flesta av oss räcker det att se sig omkring, för att upptäcka det.

Lätt, billig och med så gott som obegränsade egenskaper verkade plasten vara ett närmast magiskt stoff som symboliserade framtid och framsteg när det slog igenom på allvar efter andra världskriget. Färgglad, genomskinlig, hård, mjuk, rörlig, styv, stark eller spröd. Isolerande, värmetålig, eller eldfängd. Beroende på vilka kemikalier som tillförs får plasten de egenskaper vi önskar. Det är alltså inte ett enda ämne utan flera olika.

Men idag svämmar världen över av plaster. Evighetsmaterialet bryts inte ned. Det fördelar sig istället i allt mindre och mindre beståndsdelar och blir till slut till mikropartiklar som förorenar hav, vattendrag och marker men också människors och djurs kroppar. Dessutom kan plaster läcka farliga kemikalier. Flera av de ingredienser som används i tillverkningen för att ge önskvärda egenskaper är cancerframkallande eller hormonstörande. Även för plast som har kontakt med livsmedel, där lagstiftningen styr vilka kemikalier som får användas, finns problem.
– När plast framställs kan nya ämnen uppstå, ämnen som vi vet väldigt lite om. Det är nämligen inte lag på att producenten ska undersöka vad slutprodukten utsöndrar, berättar Cecilia Hedfors, expert på plaster och miljögifter på Naturskyddsföreningen.

– Forskning har visat att i plastprodukter för kök kan många okända ämnen finnas. De kan vara ofarliga men lika gärna cancerogena eller hormonstörande.

Och det är här som Niklas Karlssons plastsanerings-kit kommer in i bilden. Han har gjort sin marknadsanalys. I takt med att kunskapen ökat om plasternas hälsovådliga inverkan vill allt fler få bort dem ur sina vardagsliv. Ord som »plastsanera« eller »plastbanta« används allt oftare.

Men trots att forskare, beslutsfattare och vanliga konsumenter i dag känner till problemen med plaster är det för många svårt att hitta alternativ. Vad det beror på har Niklas Karlsson funderat kring.

I köket över en kopp kaffe utvecklar han sina tankegångar.

I fönstret ståtar en bytta fylld med slevar, stekspadar och skedar i trä. Utanför dörren står grönkålen styv i vinterregnet och nedanför de höga fönstren breder åker och äng ut sig.

Hans köksredskap säljer bra. Han har träffat rätt i tiden, »plastsanering är lite inne just nu«, som han säger. Men det behövs mer än kemikalierädsla för att människor på allvar ska förändra sitt beteende i fråga om material, prylar och konsumtion.

Han berättar om den gång en kvinna kom in i hans verkstad. Han satt och täljde och i en burk stod en mängd färdiga linoljade skedar med blanka snittytor. Hon tittade på hans skedar och tyckte de var fina.
– Sen frågade hon: vad ska man ha dem till? säger Niklas och skrattar.

– Jag blev överpedagogisk och förklarade att jag använder dem i matlagningen, att man kan steka köttfärs, blanda en sås eller ha dem som bestick i salladen. Det slutade med att hon köpte en sked.

Händelsen gjorde att han började fundera på hur vi gör när vi köper saker och hur han som säljare av slöjd ska bete sig för att få människor att våga handla.
– Hur vi handlar är inlärt. Idag är konsumtion mer av ett fritidsintresse än att man har ett verkligt behov. Och vi är vana vid att handla på ett visst sätt, hos stora butiker och kedjor där vi känner igen oss. Då blir vi trygga och vågar köpa. Det är därför man kan få folk att handla skit som dessutom ofta tillverkats på förkastliga vis, för att inramningen gör att vi känner tillit.

– Men ser vi någon tälja en sked så vet vi inte längre vad det är. Inför händer, kniv och en enda människa blir vi plötsligt otrygga, osäkra, och det är ingen bra grogrund för att man ska ta fram plånboken. Det måste man förhålla sig till som slöjdare: Idag är vi så ovana vid att uppleva tillverkningsprocessen att vi inte förstår vad det är vi ser.

27 januari 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy