Pengarna eller livet?

Hon föser undan pennor, burkar med pärlor och paljetter och tygrullar som hon ska ha till nånting nån gång, för att göra plats på sitt arbets-bord. Hyllan bredvid dignar av färdiga verk – enorma lapptäcken, broderade och screentryckta bilder.

Många av motiven innehåller referenser till pengar. Sedlar, kreditkort och dollartecken uppbyggda av trådar och tyg har återkommit under hela hennes konstnärskap. Det bör-jade redan under utbildningen på Konstfack. Begreppet arbetslinjen var i den politiska hetluften i just den vevan då Anna Nordström arbetade med sin master i textilkonst.
– Det påverkade mig på ett känslo-mässigt plan. Jag var rädd för att sluta skolan och jag kunde inte se framför mig hur mitt liv skulle se ut. Är konstnär ens ett riktigt jobb?

Samtidigt jobbade hon extra som timvikarie inom äldrevården på loven hemma i Gävle. Kollegorna på boendet frågade om hon skulle få högre lön nu när hon tagit en master. Kontrasten mellan hur tid och arbete värderades i hennes båda världar gjorde henne vimmelkantig.
– Vårt samhälle respekterar inte undersköterskor och vårdbiträden. Det kan man bland annat utläsa av lönen vi fick. Samtidigt kändes jobbet supermeningsfullt. Jag kom dit och hjälpte någon upp ur sängen, på med kläderna, hjälpte den på toaletten eller bytte blöja. Jag fick ge insulin, fixa en mysig eftermiddagsfika och lägga håret. Jag tänkte jättemycket på min utbildning och vad det skulle bli av den. Kommer jag att kunna bidra med någonting meningsfullt till samhället som konstnär? Varför blir jag inte bara undersköterska istället?

Tillbaka på skolan fortsatte tankarna att snurra i huvudet. Där på Konstfack, påpekar hon, fick hon lära sig att allt arbete skulle utgå från en vit fiber. Lakansväv som tabula rasa. Utifrån den kan man färga, bearbeta och göra sina konstnärliga val.
– Det fanns så mycket idéer om bra och dåliga material. Men det stämmer ju inte. Ett material är inte bättre än ett annat – det beror på sammanhanget.

Hon ville bryta sig loss och började istället rota runt i tygaffärernas reakorgar. Hon samlade på sig glansiga fodertyger, balklänningstyger i syntet och mönstrade vaxdukar. Material fullastade med egna historier och associationer som Anna Nordström menar att de flesta av oss kan läsa.

I skolsalen började hon skära dem i små, små fyrkantiga bitar – och sy ihop dem igen till enorma kviltade bilder. Ett hutlöst tidskrävande jobb, med ett billigt sladdrigt ursprungs-material. Tiden, arbetet, värdet. Tankarna tog fysisk form.

Ett av verken var en pixlig uppförstorad avbildning av en dollarsedel. Den ligger i hyllan bredvid Anna Nordströms arbetsbord. Hon vecklar upp den.
– Den här är ju helt urspårad. Jag har använt lapptekniken på ett närmast maniskt sätt. Folk ser den här och säger Gud vad jobbigt, vilket arbete! Men grejen är att det är när jag syr som jag mår som bäst. Så varenda timme jag har lagt in i den här kvilten, har gett mig någonting, rent personligt. Oavsett om det resulterar i några pengar eller inte.

Nuförtiden har hon slutat stryka runt i tygaffärerna. Hon jobbar mer och mer med återbruk och befintliga material. Kassar med hennes mormors manglade gamla lakan och annat som hon samlar på sig.
– Allt som har med textil att göra är megaintressant! Var fibrerna kommer ifrån, hur de produceras… Jag är alltid på jakt efter bra material. Ett draglakan från en anhörigs sjukhusrum, en reklam-t-shirt, en gammal slips från en loppis.

Vad det ska bli av det får visa sig efterhand. Anna Nordström planerar sällan och skissar aldrig. Hon fattar sina beslut i själva görandet.
– Jag vill bli överraskad. Jag börjar dra i något som jag är lite intresserad av och sedan är jag väldigt öppen för vart det kommer att ta vägen. Det visar sig ofta först när jag sitter och syr. Men jag litar på att det kommer bli någonting och att det kommer att se ut på något sätt. Och så litar jag på att de val jag gör kommer att understödja min idé både konceptuellt och visuellt.

Det är precis raka motsatsen till hur hon uppmanades att jobba i skolan där allting skulle formuleras i en projektbeskrivning innan man fick sätta igång, förklarar hon.
– Det är helt bakvänt för mig. Jag måste börja klippa i något och sy, sedan kommer resten följa. Men det kräver ett visst mod som jag nog har jobbat upp genom alla timmar i ateljén. Man har varit ute på hal is förr och vet att det brukar reda upp sig.

När hon jobbar med lappteknik infinner sig också långa raksträckor. När hon klippt och pusslat och vet hur allt ska hänga ihop, då kan hon bara sitta vid symaskinen och mata raksöm, timma efter timma, dag efter dag, i en månad i sträck.
– Då kan det vara precis så där terapeutiskt som många pratar om.

När Anna Nordström undervisar studenter i textiltryck kommer samtalet ofta in på pengar.
– Jag tycker det är viktigt att säga som det är. Till exempel att en anledning till att jag kan hålla på med konst är att min man är statligt anställd med en bra lön och bra anställningstrygghet. Och att mina föräldrar har betalat av mitt studielån. Det har hjälpt mig jättemycket.

Jag har alltid känt mig väldigt rik och privilegierad som kan ha det här som jobb.

Dessutom har hon under hela sin karriär sett till att ha andra jobb vid sidan av konsten. Hon kallar sig för professionell vikarie. Just nu funderar hon på om hon borde ta truckkörkort.
– I konstvärlden möter jag folk som tycker att det är sorgligt att jag har stått som säljare på Ikea varannan helg. Men för mig har det alltid varit jätteunderbart att ha de där extra-jobben. För då känner jag mig mycket mer fri när jag är här, i ateljén.

Att lyfta den ekonomiska pressen från konstnärskapet ger henne ett lugn. Och så frigör det tid rent konkret, genom att hon slipper skriva ansökningar.
– Det är tyvärr den del av konstnärskapet som jag är absolut sämst på, så för mig är det en väldigt stor frihet att inte ägna mig åt det. Jag känner mig ofta väldigt dålig på många delar i livet. Dotter, mamma, kompis, kvinna, medborgare, arbetare. Men att skapa grejer har aldrig varit svårt för mig. Det har alltid funkat. Trots att jag egentligen aldrig haft mer än ett studiemedel i inkomst har jag alltid känt mig väldigt rik och privilegierad som
kan ha det här som jobb. Det är underbart att kunna leva som jag gör, att konsten nästan alltid får komma i första rummet.

Här i ateljén jobbar hon mest med maskinsömnad och utrymmeskrävande arbeten som tryck och färgning. Hemma passar det bättre med stickning och handsömnad. För några år sedan broderade hon en serie med sedlar på vadmal.
– De blev jätteefterfrågade. Det är konstigt att jag inte har lyckats göra fler eftersom alla ville köpa dem. Men jag orkar inte bli så jävla stressad av hur mitt entreprenörskap går.

Utanför ateljén står hennes firmabil. En silverfärgad Skoda kombi strajpad med texten Textil konsult JOUR och hennes kontaktuppgifter.
– När jag jobbpendlade såg jag alla VVS-bilar ute på Essingeleden. Alla män som var så jävla fria ute på sina F-skatteuppdrag. Och jag är så trött på hela konsthantverksbranschen och den småborgerliga duktiga stämning som jag tycker råder där. Så jag tänkte att jag ska bli lite mer som en VVS-man istället. En riktig småföretagare. Därför fixade jag den där bilen. Den ser inte precis ut som mina vanliga konstverk. Men det har kanske nåt…