Ea ten Kate broderar med en krok i stället för en nål. Med metodiska rörelser jobbar hon sig upp och ner genom broderibågen. Vänsterhanden arbetar uppifrån och högern snurrar tråd runt kroken på undersidan. Det tunna tyget av sidenorganza är spänt som en studsmatta och det knakar försiktigt i takt med att de rosaröda stygnen växer fram. På bara ett par minuter har hon broderat ett tätt rosarött färgfält. Det ser enkelt ut. Det är det inte.
En nybörjare kör ner kroken i tyget och kommer förmodligen inte så mycket längre. Där fastnar den. Att ta i är ingen idé för då går tyget sönder. Tricket är att böja kroken bakåt och därmed skapa ett lagom stort hål, men det är lättare sagt än gjort.
– Ni vet när man drömmer och försöker springa? Man gör de rätta rörelserna, men det händer ingenting? Precis så var det att lära sig aari-broderi, säger Ea ten Kate.
Allt började med en youtube-video en sömnlös natt. I stället för att ligga och vrida sig i sängen tog hon fram sin mobiltelefon. Där hittade hon ett klipp med en man som broderade på ett sätt som inte liknande något hon hade sett förut. Det gick blixtsnabbt.
Ea ten Kate blev så fascinerad att hon genast letade fram en spetsvirknål, en röd trådrulle och ett gammalt blått lakan. En fotoram i aluminium fick rycka in och tjänstgöra som sybåge.
– Jag har läst en master i textilkonst och brukar googla konstiga textila tekniker på kvällar och nätter. Jag är lite av en teknikfetischist rent allmänt, men mitt allra första aaristygn tog säkert fem minuter. Då pratar vi ett enda stygn alltså. Det såg lätt ut, men det var skitsvårt. Samtidigt hade jag ju videobevis på att man kunde lära sig så det var bara att fortsätta, säger hon.
Dagarna därpå läste hon att tekniken hade sitt ursprung i Asien där den använts i generationer. Det hela bygger på kedjestygn. Den som ångrar sig kan därför repa upp stygnen på några sekunder, till skillnad från traditionellt handbroderi då du måste göra om samma rörelse igen fast bakvänt. I länder som Indien är aari fortfarande en vital del av modeindustrin. Inte minst som ett sätt att fästa pärlor och paljetter i rekordfart.
Det var en fransk hovbrodös som tog tekniken från Asien till Frankrike på 1800-talet. Underbart yrke förresten. ›Jag är hovbrodös.‹ Det skulle man vara!
Ea ten Kate blev inte avskräckt av sitt första nattliga försök att bemästra de kluriga stygnen. Tvärtom. Hon var fast besluten att lära sig tekniken och hittade videoinstruktioner för några av grundstygnen som hon tragglade sig igenom. I samma veva upptäckte hon också att det fanns en europeisk motsvarighet till den asiatiska tekniken som kallades Luneville eller tambursöm.
– Det var en fransk hovbrodös som tog tekniken från Asien till Frankrike på 1800-talet. Underbart yrke förresten. »Jag är hovbrodös«. Det skulle man vara! Sedan blev det i alla fall jättepoppis hos överklasskvinnor, säger hon.
Nu för tiden används den franska tekniken främst för pärlbroderier och haute couture. När Ea ten Kate hittade en kurs i avancerat broderi i Stockholm som delvis behandlade den franska metoden anmälde hon sig direkt. Äntligen fick hon tillgång till riktiga krokar. De var förvisso större och bredare än de indiska, men de fungerade betydligt bättre än spetsvirknålarna.
Vid det här laget hade hon redan avverkat alla grundstygn som hon hittat på internet. Hon hade också börjat komma på egna och insåg att det måste finnas fler. Problemet var bara att det inte fanns några böcker. Inga noterade stygn. Det har inte funnits något behov eftersom man traditionellt lärt sig tekniken som ung.
Ea ten Kate började fantisera om att få komma till Indien och gå i lära hos mästarna. Frågan var bara hur. Hon kontaktade modehus i flera städer, men inga var intresserade av att ta emot henne. Så vad skulle hon göra?
Det rosaröda färgfältet får snabbt sällskap av fler. Ea ten Kate föredrar att skapa abstrakta motiv och nästa moment är att fästa ett gäng färgglada pärlor i mitten. Hon skopar upp ett gäng på kroken och puttar ner dem i tur och ordning. Det ser ut som att hon bara petar lite lätt på dem, men varje pärla fästs noga i tyget. Runt omkring mönstret studsar överblivna pärlor upp och ner. Exakt hur konstverket kommer att se ut när det är färdigt vet hon inte.
– Många konstnärer skapar en bild i sitt huvud och sen bara boom! Plötsligt kommer det ut på duken. Jag behöver lite tid att fundera på nästa steg och jag gillar att man har något att göra under tiden, säger hon.
Hela ateljén på Sockerbruket i Göteborg är belamrad med nålar, trådar och färgglada konstverk. En kompressor dundrar i gång från keramikverkstaden vägg i vägg. Blanka pärlor huserar i drottningsyltburkar. På någon av lådorna står det »naalden«. Det är holländska för nål. Ea ten Kate kommer från början från Nederländerna.
– När jag var liten brukade vi åka till Sverige på semester. Mina föräldrar hade en bekant som hade öppnat ett hotell i Dalarna och behövde volontärer. Jag åkte dit en sommar och hjälpte till, blev kär och blev kvar. Jag tänkte att om det skulle ta slut så skulle jag flytta tillbaka till Holland bums. Men så tog det slut och jag valde att stanna kvar, säger hon.
Jag fick ofta höra ›Ea, det här är lite väl mycket hantverk‹. Det har ingen sagt till mig i Sverige.
Ea ten Kate är utbildad konstnär och har studerat i både Nederländerna och Sverige. Överlag tycker hon att förutsättningarna för konstnärer är bättre i hennes nya hemland. Hon beskriver Sverige som mer jämställt. Att klara sig som kvinnlig konstnär är enklare här. Dessutom är konstutbildningarna helt annorlunda. Som holländsk konststudent kan man när som helst bli utkastad om professorerna inte är nöjda, vilket riskerar att skapa en beroendeställning.
– Jag var husockupant på den tiden och jag tror att de hade förväntat sig att jag skulle göra ruffig och tuff konst, men det är inte riktigt min grej. Jag fick ofta höra »Ea, det här är lite väl mycket hantverk«. Det har ingen sagt till mig i Sverige.
Efter ytterligare något nej och uteblivna svar från indiska modehus kom Ea ten Kate på att hon tidigare studerade konst med en utbytesstudent från just Indien. Kanske kunde han känna någon aari-expert?
Bingo. Nu dröjde det inte länge förrän hon fick napp hos en modestudio i elvamiljonersstaden Bangalore. Hon sökte genast stipendium från Konstnärsnämnden och några månader senare kom beskedet. Hon skulle åka till Indien.
I december i fjol gjorde Ea ten Kate sin första dag på det indiska modehuset. Här fanns två brodöser, två sömmerskor, en assistent och så chefen. Broderiexperterna var båda män och kom från hantverkarfamiljer. Det var ingen slump.
– Kastsystemet är fortfarande närvarande i Indien. Är du hantverkare så är du hantverkare och det är främst män som sysslar med aari-broderi. Den ena mannen kom från en familj av brodöser. Han hade lärt sig tekniken som ung, men testat många andra yrken innan han kom fram till att det var broderi han gillade bäst. Den andra mannen kom från en ikonmålarfamilj, men ville göra något annat.
Ea ten Kate fick en egen arbetsplats och en flera meter stor tygbit spändes upp i en träram. Sedan var det bara att sätta i gång. Med jämna mellanrum kom någon av brodöserna förbi och visade henne ett nytt stygn. Hon fick snällt upprepa det tills läraren var nöjd. Först då hade det blivit dags att få lära sig ett nytt.
– Det var väldigt kul att de gav mig en jättetygbit för hela processen. Det blev lite som en dagbok. En resedagbok fast i broderi. Vill ni se?
Hon tar ner en tavla från väggen och lägger upp den på en rejäl arbetsbänk. Mängder av stygn samsas i ett virrvarr av färg. Några av stygnen har hon fått göra kanske 20 gånger innan mästarna blivit nöjda. Andra har hon lyckats med direkt. Vissa stygn känns nästan tredimensionella, andra är betydligt mer raka och traditionella. Ibland har hon broderat in både pärlor och paljetter.
– När man studerar broderi i Sverige eller i Holland lär man sig samma stygn som ens mormor och farmor fick lära sig. Det är väldigt statiskt. I Indien är det en industri. Folk hittar hela tiden på nya stygn och snabbare sätt att göra dem. Det var en så skön känsla.
– Hantverket är levande och inte hotat av modern teknik. Mycket av det här går inte ens att göra med maskin. Det är för oregelbundet.
Ea ten Kate visar en plupp som påminner om ett litet berg. Det var ett stygn som en av brodöserna på modestudion själv hade hittat på. På hennes stora tygtavla syns mängder av försök att efterlikna förlagan. Till slut lyckades hon någorlunda.
Ea ten Kate stannade i Bangalore i en månad. När hon kom hem hade hon med sig 13 kilo pärlor och paljetter i bagaget.
– Det hade jag räknat med! I butikerna fanns flera rum från golv till tak fyllda med pärlor. Jag hade en balja och till slut var den väldigt full. Man kan få så otroligt mycket material för en rimlig peng och urvalet är enormt. Det är också en bieffekt av att industrin är så levande.
Att tekniken är snabbare än vanligt handbroderi råder det inga tvivel om. Ea ten Kate håller upp konstverk som tidigare tagit henne två veckor att slutföra. Numera blir de klara på ett par dagar. Då är hon ändå en sengångare jämfört med proffsen i Indien.
– Det är svårt att försörja sig som broderande konstnär i Sverige eftersom det tar så mycket tid, men med aari går allt så mycket snabbare. Plötsligt kan man få en peng för sina verk som känns rimlig för både mig och köparen. Det är så synd att inte fler har upptäckt det här.
Eftersom aari-tekniken inte finns på pränt har Ea ten Kate påbörjat en dokumentation av de stygn som hon fick lära sig i Indien. Nästa år hoppas hon på att börja ge kurser, bland annat vid Konstnärernas kollektivverkstad. På en dataskärm visar hon en första steg för steg-skiss över ett stygn som hon kallar för diamantstygn.
– Så vitt jag vet är jag den enda aari-experten i Sverige. Jag vill att vi ska bli fler. Många fler.
