Ny och redan sliten

Jag tycker snarare att det är tvärt om, att när vi möter motgångar och lever våra liv så blir vi original.

Jag vill bli bättre på att förstå mig på tiden och åldrandet. Att ha händerna i ett material kan vara ett sätt att nå dit. En väg till att göra abstrakta tankar fysiskt gripbara.

När började du att väva sprillans nytt förfall?

– Det var till mitt exjobb på HDK för två år sedan. Jag ville använda den digitala jacquardvävstolen på plats, i den är varje varptråd individuellt styrbar. Jag bestämde mig för att fördjupa mig i slitna textilier från Lilli Zickermans studiesamling. Hon for ju runt på landsbygden i början av 1900-talet och fotade allmogetextilier, över 20 000
bilder som delvis handkolorerades av hennes brorsa. Ett obegripligt stort arbete! Jag föll särskilt för bilder på krabbasnår från Blekinge. Också i Skåne vävdes mycket krabbasnår, men skåningarna var rika, så deras textilier var mycket mindre slitna.

Mina vävar är vävda covers, kan man säga. De bygger på utsnitt från fotona, som sedan fått skala, material och färger förändrade.

Vad var knepigt?

– Jag undersökte ju bland annat hur jag skulle väva det som i ursprungstextilierna egentligen var hål och revor. Hur skulle jag materialisera tomrum? Bäst blev det när jag vävde hålrummen med oblekt lingarn.

Sedan dess har du fortsatt att väva slitage?

– Ja. Numera väver jag på en vanlig skaftvävstol och utgår från egna idéer snarare än Zickermans bilder. Egentligen är jag inte så bra på att väva, så mönstren får inte vara alltför komplexa. Och jag vill att det ska fort. På jacquardvävstolen kunde en väv ta en enda dag. Nu tar varje väv minst en månad och det är på gränsen för mig, eftersom jag väver för att jag är nyfiken och snabbt vill undersöka något.

Men det är ganska snälla verk, även om de handlar om undergång.­

Erik Torstensson är aktuell med utställningen »När livet äter« på Skärhamns bibliotek 18 juni – 23 juli 2024.