På en innergård i den nordkambodjanska byn Phnom Krom sitter tre kvinnor på kuddar framför låga träbord. Med händerna bryter de systematiskt sönder meterlånga lotusstjälkar i mindre bitar. På avstånd ser det ut som att de sedan frenetiskt putsar bordskivorna med handflatorna. Vid närmare granskning visar det sig att de tvinnar ihop stjälkarnas vita fibertrådar som är tunnare än hårstrån. Det garn som uppstår kommer sedan att vävas till ett av världens dyraste tyger – lotustyg. Arbetsledaren Chim Savin visar upp en tunn, krämvit sjal som är 160 centimeter lång och 30 centimeter bred. Den kostar över 3000 kronor.
– Det krävs mer än tre veckors arbete för att göra den. Det är en lång och arbetsintensiv process. Allt – från skörd till vävning – görs för hand, förklarar hon.
Kvinnorna är några av ett fåtal som kan konsten. De arbetar på det sociala företaget Lotus Farm som blåste liv i den då utdöda tillverkningen i Kambodja 2009. För att visa hur arbetsprocessen startar tar Chim med oss till ett vattendrag några kilometer bort. Det är tidig morgon. Tuppar gal. Nyvakna människor som bor i enkla pålhus kring sjön traskar på smala grusvägar mot arbeten på fält och sjöar. Vi möts av »lotusbonden« Sambor Chung, som tar med oss ut på sjön i sin motordrivna eka. Vattnet är täckt av paraplystora lotusblad som flyter på ytan kring de rosa och vita lotusblommorna.
– Innan jag började arbeta på Lotus Farm, 2013, förknippade jag endast lotusblomman med att den är helig inom buddhismen. Blomman har alltid offrats till Buddha. Den symboliserar renhet och upplysning, säger Chim.
Buddha liknade det lidande som en människa måste genomgå för att nå nirvana med lotusblommans utveckling. Den föds i gyttjan på sjöbottnen och reser sig uppåt i grumligt vatten. Ovanför vattenytan blommar den ut – ren och upplyst. I början av 1900-talet fick en myanmarsk kvinna, vid namn Daw Sa Oo, idén att av den heliga blommans fibrer försöka väva en klädnad åt en buddhistmunk. Hon lyckades och tillverkningen spred sig sedan till andra länder i Sydostasien, bland annat till Kambodja. Där dog den dock ut under diktatorn Pol Pots terrorvälde mellan 1975 och 1979. Det var först 2009 som Lotus Farm återupptog tillverkningen, men utan att göra munkklädnader. Målgruppen är nu designers på den internationella lyxklädesmarknaden. Det har inneburit en extrainkomst för många kambodjanska bönder, bland annat för Sambor Chung vid sjön. Han inleder morgonens arbete med att stiga ned i vattnet som når honom till bröstkorgen.
– Sjön är cirka en meter djup och sjöbottnen är lerig. Här är det idealiskt för lotusblommor att växa, säger han.
Likt en delfin dyker han upp och ned i vattnet mellan lotusstjälkarna och skär av dem med en kniv. Cirka 32 000 stjälkar uppskattas gå åt för en kvadratmeter tyg. De flesta av stjälkarna i sjön saknar blommor. De har redan plockats och sålts för religiösa ändamål.
– Jag skördar 60 – 100 kilo stjälkar varje morgon. Sedan tar det endast 10 till 15 dagar för lotusen att växa upp till ytan igen, berättar Sambor.
Vattendraget är en del av Sydostasiens största sötvattensjö Tonle Sap. Under regnperioden, från maj till november, sväller sjön från 2 500 till 12 000 kvadratkilometer.
– Vi kan bara odla och skörda lotusen från maj till november. Under torrperioden torkar vattendraget ut, säger Sambor.
Vi återvänder till Lotus Farm där stjälkarna rengörs innan de hamnar i händerna på kvinnorna som drar ut fibern. En av dem, San Now, berättar att fibern måste ur stjälkarna inom 24 timmar efter skörd.
– I annat fall torkar de. Då går det inte längre att klistra samman fibertrådarna med varandra, förklarar hon och lägger upp tre stjälkar på bordet. I dem gör hon ett tunt snitt med en kniv och bryter av dem på mitten. Sedan drar hon isär stjälkarna så att 20 till 30 fibertrådar sträcks ut över bordet. Processen upprepas tills önskat antal fibrer ligger där och kan tvinnas samman till en tjockare tråd. Längden fogas sedan samman med föregående tråd. Fibrerna är naturligt klistriga. Under tre dygn sluter sig nämligen lotusblomman när mörkret faller. Pollinerande bin fångas då i blomman under natten. De biter på ståndarknappen som börjar utsöndra en kletig vätska som absorberas av stjälken. Fibrerna innehåller även en procent bivax som stärker dem. När San började arbeta på Lotus Farm, 2017, tyckte hon att extraheringsprocessen var jobbig.
– Det tog lång tid att hitta rätt rytm och rutin. Nu tar det tre veckor för mig att göra 4000 meter garn. Det räcker till en liten sjal som är 160 centimeter lång och 30 centimeter bred.
Efter att trådarna tvinnats samman är de redo för vävstolen. Den manövreras av 41-åriga Kang Chantha som har varit väverska i tio år.
– Det enklaste är själva vävningen, det jobbigaste är förskedning och pådragning, säger hon.
Kang är i full färd med att väva en sjal med två skyttlar. Den ena är laddad med lotusgarn och den andra med silke. I slutändan kommer scarfen att bestå av 50 procent lotus och 50 procent silke. Något som för in samtalet på att lotusens fibrer ibland felaktigt kallas för lotussilke.
– Det är ju två helt olika typer av fibrer. Silke kommer från silkeslarven medan lotus är en vattenväxt, så skillnaderna är många. Siden är ju glansigt och finns i olika färger. Lotus har en mattare och krämvit färg, säger Kang.
Hon smeker eftertänksamt de blekrosa sidenpartierna på schalen. Sedan stryker hon med pekfingret över lotussektionerna.
– Lotustyget är mjukare och mer elastiskt än siden. Det är dessutom skrynkelfritt, säger hon.
Grundaren till Lotus Farm, Awen Delaval hoppar in i samtalet.
– Siden absorberar till exempel inte svett, men det gör lotus. Det är en av världens mest absorberande textilier. Samtidigt finns det få tyger som andas lika bra som lotus. Det blir svalt på varma platser och tvärtom, säger Awen.
Superlativen står som spön i backen när han berättar om lotusfibern. Den är antibakteriell, har medicinska egenskaper och är världens enda kända naturliga mikrofiber. Han kallar även lotus för den mest miljövänliga textilen som
existerar.
– Tyget är 100 procent ekologiskt. Inget som skadar miljön, som bränsle, el eller kemiska tillsatser, används under tillverkningen. För att odla till exempel ekologiskt bomull så krävs oerhörda mängder vatten. Lotusen växer i vattendrag och är endast beroende av regnvatten, säger han.
Tyget färgas emellertid inte med naturfärger.
– Men vi använder färgmedel som är fria från tungmetaller. Det är dock sällan som kunder efterfrågar färgade textiler. De flest föredrar tygets naturliga färg, säger Awen.
På Lotus Farm vävs sjalar och tyger i liten skala medan det i en annan provins ligger ett betydligt större väveri med 300 anställda som kan göra metervaror på beställning. Lotus Farm är en del av organisationen Samatoa som grundades av Awen 2003. Syftet var och är att hjälpa fattiga kvinnor på landsbygden att hitta miljövänlig försörjning. Men det var först 2009, när Awen träffade ett gäng myanmarska munkar med klädnader av lotusfiber, som idén om lotustyg slog rot.
– Jag blev oerhört fascinerad och startade ett labb hemma. Genom att anlita expertis klurade vi ut hur man gör lotusgarn, säger han.
Sedan dess har 150 kvinnor utbildats i hur fibern dras ur, tvinnas samman och vävs. Ambitionen är att fler ska lära sig i takt med en förväntad ökad efterfrågan på tyget.
Awen avrundar samtalet:
– Den buddhistiska läran om att människor kan förändra sina livsförhållanden på samma sätt som lotusblomman när den reser sig ur gyttjan på sjöbottnen mot vattenytan är en stor inspiration för oss.
