Fram med kniven!

Han är själv slöjdare och barnen har sett sin pappa sitta i kökssoffan i Umeå och tälja ända sedan de föddes. Båda var tidigt nyfikna. I dag har Abraham hunnit bli nästan 7 år och Neia-Li 4,5 år. Lillebror Josef är bara två månader.

Barnen täljer med en Morakniv med parerstång, som stoppar små fingrar från att glida fram över stålbladet. Både Neia-Li och Abraham Berhe beskriver täljandet som kul och lite svårt. De har inga kompisar som täljer.
– Jag gör en smörkniv, säger Neia-Li.

– Jag tycker det är häftigt att trä kan bli möbler, hus och skedar. Jag gör en liten sked till marmelad, säger Abraham Berhe.

Pappa Daniel Berhe berättar att han varit noga med att inte lägga sig i för mycket.
– Man kan inte lämna dem så klart, men man får bita ihop lite, för många barn vill få göra själva. Om det blir för mycket feedback och tips blir det inte lika kul längre. Jag har låtit dem utforska själva och sedan har jag ryckt in när jag märkt att de gröper ner sig i träet, säger Daniel Berhe och fortsätter:
– Som barn inger det mod att få hantera yxa och kniv. De förstår att det inte bara är någon leksak. Barnen får en ordentlig genomgång först, samma som jag hade kunnat ge till en vuxen som sätter en kniv i handen för första gången.

Barn som använder kniv utvecklar både finmotorik och kreativitet, samtidigt som de tränar tålamod och problemlösning. Emil Persson är trä- och metallslöjdslärare på en mellanstadieskola i Spånga utanför Stockholm. Han har själv smitt en del av knivarna som eleverna använder. Bladen är ungefär fem centimeter långa.
– Det är inga parerstänger på de här knivarna. Det är vanligt i scouter och friluftsliv, för att handen inte ska glida ner över den vassa eggen, men det händer ändå väldigt sällan. När man slöjdar är parerstången mest i vägen, säger Emil Persson.

I årskurs tre täljer eleverna handtag till hopprep, senare får de också tälja trollstavar och krympburkar. De använder allt från skedkniv till karvsnittskniv och bandkniv med täljhäst.
– Nästan alla elever har blivit itutade att man inte får tälja mot sig. Det är helt felaktigt, det är ett vanligt grepp. Men de börjar med att tälja från sig, säger Emil Persson.

Eleverna täljer i både färskt och torrt trä, för att de ska lära sig skillnaden. Materialet växlar därför mellan färsk och torr lind, torr ene och färsk respektive torr björk. Emil Persson visar, sedan är det deras tur.
– Det är skönt att sticka och att tälja för att det är så repetitivt. Men när elever jobbar med kniv måste de hela tiden tänka på att de håller kniven på rätt sätt och att de lägger undan den ordentligt om de ska gå på toa. De här knivarna är dessutom vassa och det har elever sällan erfarenhet av. Hemma är knivarna ofta slöa, säger Emil Persson.

Av säkerhetsskäl är samtliga knivar numrerade, och han skriver alltid ner vilken elev som använder vilken kniv. Eleverna bär också skärskyddshandskar.

Emil Persson har aldrig upplevt att täljandet ifrågasatts från rektorshåll. Tvärtom har det uppmuntrats.
– Jag har jobbat i utsatta områden också, och där har det inte heller varit några konstigheter att tälja. Men jag har fått nej på att tillverka knivar som slöjdprojekt en gång. Det är vanligare på landsbygden där familjen kanske jagar och fiskar, säger Emil Persson.

Även på högstadiet kan täljandet fylla en viktig funktion. Det vet Karin Larsson Salander. Hon är trä- och metallslöjdslärare i Sävsjö och för fem år sedan hade hon en grupp med bara killar i årskurs nio.

De var duktiga i slöjd, men bland killarna rådde en destruktiv mansnorm, menar hon. Det gick inte att hålla en lektion utan hård jargong och sexism. Inom gruppen var grupptrycket också starkt, det fanns inget utrymme för egna val om det skulle skolkas eller supas på helgen.
– Jag kände mig tvungen att göra något. Jag kunde inte lämna ifrån mig en grupp som betedde sig som grottmänniskor, säger Karin Larsson Salander.

Lösningen blev att tälja. Killarna fick i uppgift att tillverka trollstavar till barnen på en näraliggande förskola. De skulle också utrusta trollstavarna med olika inbyggda krafter, eftersom det är lätt att bli rädd för saker och ting när man är liten.
– I fyra lektioner satt vi i en cirkel och pratade. Vi pratade om olika rädslor man har, hur det är att växa upp som man och vilka förväntningar som ställs på en. Vi lyssnade också på Bianca Kronlöfs sommarprat om hennes bok Brev till mannen, om hur tjejer ser på sin uppväxt. Det blev otroligt lyckat, säger Karin Larsson Salander.

Killarna tog överlämningen på största allvar.
– Med någon trollstav gick det att se i mörker, och ett av barnen var rädd för det. »Det var jag också, men nu är jag inte det längre«, sa en av högstadiekillarna. En annan berättade för ett barn att man inte måste vara så modig.

Sedan dess täljer Karin Larsson Salander med alla sina elever. Numera gör de slevar.

Under täljintroduktionen brukar hon säga att hon bjuder på fika på sista lektionen om ingen skär sig så illa att han eller hon måste åka till vårdcentralen.
– I år fick jag bjuda på fika i fyra klasser, men i den femte var det en kille som fick bjuda. Han fick åka och sy lite, men inget allvarligt. Om eleverna inte fick skada sig i skolan skulle vi inte kunna ha idrott heller, säger hon.

Hon tycker att täljandet är bra eftersom det är så analogt och skapar tid för eftertanke. Mer än en gång har elever rett ut gammalt groll under en 90-minuterslektion. I sommar ställs några av slevarna ut på Kulturgatan Bodafors.
– Vi täljer mest i ljusa träslag och eleverna brukar gilla mörka träslag, men de hade sett på TikTok att man kunde lägga in sin slev i ugnen och bränna den. Det visade sig att nästan alla valde att rosta sina lindslevar. Det blev jättefint, säger hon.

Som tidigare hemslöjdskonsulent i Skåne har Kalle Forss täljt tillsammans med barn sedan 1996.
– Det har alltid funnits föräldrar som varit brydda över att introducera kniv, säger han.

Själv har Kalle Forss snidat tillsammans med tusentals barn genom åren. Rekordet är nog en friluftsdag i Malmö, där han och kollegorna täljde tillsammans med 450 mellanstadieelever på en och samma dag.
– Det gick åt en björk och två plåster, säger han.

Han föredrar små knivar med korta blad. Med eller utan parerstång, beroende på ålder. Till barn använder han alltid färskt virke, eftersom det är fuktigt och därmed lättare att tälja i. Favoriten är färsk björk. Precis som Emil Persson tycker Kalle Forss att man absolut kan lära barn att tälja mot sig själva.
– Med det första täljgreppet kommer man inte så långt. Jag brukar kalla det för grillpinnegreppet för det är ungefär vad det blir. När man lär sig att tälja från sig och skjuta på med den andra handens tumme är det lättare att tälja detaljer. Det kräver samarbete med båda händer. En del klarar det direkt, för andra är det lite svårare, säger Kalle Forss.

Varje gång han introducerar ett nytt moment måste alla lägga ifrån sig sina knivar. Det gäller för övrigt vuxna också. Han är noga med att aldrig tälja för länge med barn, efter ett tag måste de få leka eller göra något annat för att inte tappa koncentrationen.
– En gång täljde vi i uselt väder och satt under ett regnskydd. Vi ledare var alldeles förtvivlade för barnen skar sig hela tiden. Vi kom fram till att de satt för tätt. Då var det svårare att fokusera bara på sig själv, säger Kalle Forss.

Av de barn som tidigare testat att tälja har det nästan alltid varit tillsammans med morfar eller farfar. Någon enstaka har testat i scouterna.
– Jag brukar fråga hur många barn som skär bröd till frukost och det är faktiskt en hel del som får vara med och hjälpa till i köket, där knivarna kan vara väl så vassa. Annars är det oerhört försummat att träna upp handens färdigheter i dag. För något år sedan rapporterades det till och med att blivande läkare inte hade rätt färdighet i händerna. De ska ju kunna både skära och sy. Inte skulle man väl vilja gå till en klumpig läkare? säger han.

Kalle Forss tycker att det finns allt att vinna på att våga låta barnen tälja.
– Kniven tillför så mycket, det ger barnen ett rikare liv, säger han.

Tillbaka i Umeå täljer fyraåriga Neia-Li vidare på sin smörkniv och sexåriga Abraham Berhe är snart klar med sin slev.
– Jag har en kniv, en yxa och två sågar. Yxan är roligast. Man kommer så långt in i träet, och snabbt, säger Abraham Berhe.

– Jag har ingen egen yxa, men jag har lånat Abbes! säger Neia-Li Berhe.

Pappa Daniel Berhe tycker att det är viktigt att utmana sina barn. De får ofta höra av andra vuxna att de är coola som klarar av att hantera kniv.
– Det är nog ganska roligt att få höra som barn. I år ska pojken få en tjäckelyxa. Det är dags! Han är inte så mycket för att finlira med skedämnen, han gillar att hugga ved, som en liten bäver. Så varför inte? säger Daniel Berhe.