Vinden viner över stäppen i nationalparken Pampas Galeras i södra Peru och gräsets rasslande är det enda som hörs. Bland tuvorna står en flock lamor. Eller är det guanacos? Nej, det är vikunjor!
Perus nationaldjur – som också är bärare av den dyraste ullen i världen – ser ut som pokémons, med stora svarta ögon och extremt långa ögonfransar. Men inte en chans att det går att klappa dem. Till skillnad från släktingarna lama och alpacka är vikunjan helt vild. Snabbare än vinden flyger den iväg om en människa kommer nära.
En gång om året är de dock så illa tvungna att spendera tid med oss. Varje juli hålls chacu, en rituell fest där delar av den quechua- eller aymaratalande befolkningen i princip fattar varandras händer och med en drevkedja föser in alla vikunjor i en stor inhägnad. Innan djuren släpps fria igen, får de sin dyrbara ull klippt. Med tiden säljs den till garnfabrikanter som i sin tur skickar exklusiva trådar vidare till modehus över hela världen.
Åtminstone är det så den officiella versionen lyder. För även om det sedan ett par decennier bara är tillåtet att handla med ull från levande vikunjor är verkligheten sällan så enkel.
I ett oansenligt hus i den lilla byn Sicuani utanför Cusco i sydöstra Peru bor Jacinta Cucho Yanarico. Hon föser undan några hönor med foten och visar in i ett rum där olika skinn sitter uppspikade på träramar. Hon ska just börja förklara hur garvningen går till när vi förvirrat frågar om det inte var ull hon sysslade med?
Man berättar inte att man arbetar med vikunjaull. Den som säljer den på öppna marknaden får problem med staten och kan hamna i fängelse.
Först säger hon nej, någon ull finns det inte här, men efter att ha bedyrat henne att vi arbetar oberoende och varken är skickade av den peruanska eller svenska staten leder hon oss till ett rum på övervåningen. På ett bord ligger ett berg av lattefärgad vikunjaull – Perus mjuka guld. De strån som inte tvättats än, luktar fränt och jordigt.
– Den här typen av verksamhet är inget man talar öppet om. Man berättar inte att man arbetar med vikunjaull. Den som säljer den på öppna marknaden får problem med staten och kan hamna i fängelse, säger hon.
– Tre dagar tar det att spinna ett knytnävsstort nystan, säger hon.
Ullen är så mjuk och lätt att det är som att röra luft. Händerna möter inget motstånd. Fibrerna är korta och fjuniga, som underpälsen hos en katt.
– Man måste ha tålamod när man arbetar med vikunjaull. Den kräver mycket mer jobb än exempelvis fårull ofta gör, för de här fibrerna är så korta. Det tar tre dagar att spinna ett nystan stort som en knytnäve, säger Jacinta Cucho Yanarico och plockar fram en slända.
Den är gjord av trä och bottentyngd. Tenen är täljd av en pinne. Trissan svarvad av balsaträ. Med lätt hand snurrar hon igång den och omedelbart börjar en tråd ta form.
Med 12–14 mikron i diameter är vikunjaull världens finaste naturfiber. En mikrometer är en tusendels millimeter. Som en jämförelse har kashmirull 14–19 mikron och mohair 25. Lägg där till att en vikunja endast producerar 125 gram ull per år och bara får klippas fem gånger under sin livstid, så är det kanske inte överraskande att ullen är dyrast i världen. Ett kilo råull kostar omräknat till svensk valuta 4000–6000 kronor, en färdig scarf drygt 30 000 och en kappa runt 300 000 kronor.
Alla som hanterar vikunjaull måste ha licens från Perus motsvarighet till jordbruksverket. Det har inte Jacinta. Hennes ull kommer från skinn som hon köpt från andra bybor, som i sin tur hittat döda djur. Fibrerna på bordet har suttit på runt hundra vikunjor som antingen dött av sjukdom, blivit påkörda eller slagits av en puma, berättar hon och förklarar att man känner på ullen hur djuret har mått.
– Ett välmående djur har en mjuk päls medan en vikunja som dött av sjukdom har en strävare.
Det har hon rätt i. Ullen som kommer från självdöda djur är blek och spröd. Stråna från de som har blivit påkörda eller dödats av rovdjur är däremot mjuka och blanka.
Idag finns cirka 350 000 vikunjor i Peru, Chile, Bolivia och Argentina. Annat var det under Inkarikets storhetstid då drygt två miljoner strövade runt i bergen. »Prinsessan av Anderna« sa inkafolket, ett smeknamn som kopplats till djurens högfärdiga utseende – och endast Inkakungen fick lov att bära deras heliga ull. Det brydde sig dock inte européerna om när de kom till området på 1500-talet. I sin iver att klä sig i de mjuka fibrerna sköt de helt enkelt djuren. Följaktligen fanns det i mitten på 1900-talet bara drygt 6000 djur kvar.
I grevens tid vidtog den peruanska regeringen åtgärder och upprättade ett reservat samt förbjöd all handel med vikunjaprodukter. Trots det fortsatte tjuvjakten. Som motmedel beslutades att återinföra den gamla inkatraditionen chacu, att helt enkelt klippa djuren regelbundet. Om ingen ull fanns kvar, skulle tjuvskyttet minska var tanken. Metoden visade sig vara framgångsrik och idag är vikunja-stammen livskraftig igen.
Jacinta Cucho Yanarico håller fram ett nyspunnet, sandfärgat nystan stort som en tennisboll och berättar att hon brukar sälja sådana till en stickerska för motsvarande 500 kronor. Hantverkaren stickar sedan plagg till privatpersoner och säljer en mössa för runt 750 kronor. Skulle samma luva säljas i butik, vore priset minst 3000 kronor.
– Det är frustrerande, men vi kan inte sälja till butiker på grund av certifieringen. Det är olagligt. Därför måste vi acceptera den låga ersättningen, säger Jacinta.
Men i dagsläget skulle hon inte tjäna på att skaffa sig en licens, eftersom avgifterna skulle vara högre än hennes faktiska intäkter.
– Dessutom skulle andra fortsätta att jobba utan licens och kunna sälja sin ull billigare, säger hon och skakar på huvudet.
– Jag skulle helt enkelt tvingas att konkurrera med alla dem som fortsätter att jobba på det vis som jag gör idag.
