Motorsågen

Jag gör dem alltid i ett stycke. Det är lite av en princip. Inne i stocken väntar någon på att komma ut. Jag ser på stocken och ser vad som finns i, sedan släpper jag loss det.
Det började faktiskt med en dröm. Jag drömde att jag såg en gigantisk catwalk. En jättestor här av kvinnor med massor av olika utstyrslar och huvudbonader, hattar och kronor. Lite som terrakottaarmén. Efter det satte jag igång. Det var en jättetydlig dröm.
Det är egentligen bara det yttersta som jag gör med motorsåg. Sedan jobbar jag som alla andra med stämjärn och skölp. Jag är en människa som gillar när det går undan. Jag vill att det ska gå snabbt. Motorsågen gör att jag kan lägga mer tid på detaljerna.

En riktigt bra såg ska vara lätt, med litet svärd och välfilad. Jag har prövat säkert tio olika sågar. Nu har jag en kvistsåg som jag tycker är väldigt bra. En damsåg kan man väl säga. Men bensindriven såklart. Jag har testat elektriska men det är bara bluff. Det är ingen power i dem.

Första gången jag använde motorsåg var när jag flyttade till huset där jag bor nu. Det var ett riktigt ruckel och jag hade ingen annan möjlighet att värma upp det än att köpa stockar och såga upp till ved. Att såga 60 kubikmeter ved för att försöka värma ett hus på 450 kvadrat, det för respekt med sig. Jag hatar att såga ved. Det gör jag aldrig mer i mitt liv. Nu har jag bergvärme.

Att såga ut stockar att skulptera i är något helt annat. Att göra skulpturer som är bestående för all framtid och ha ett verktyg som går snabbt det är ju en dröm egentligen. Det är en särskild känsla när man startar motorsågen. Man vet att det är någonting farligt men det är ju en del av tjusningen. Kraften när den går in i träet… Man vet att man inte får göra bort sig. Det är lite fräckt på något sätt.