Lilla hjärtat

Den känns igen världen över. Låter sig inte stoppas av murar eller språkliga barriärer. I alla åldrar och samhällsklasser väcker den känslor. En inte helt vild gissning är att hjärtsymbolen idag används mer än nånsin, tack vare internets många gillaknappar och telefoners alla emojier, där symboler ersätter ord. För något år sedan kom en stor internationell studie som visade vilka symboler som används mest i olika länder. Hjärtat vann och lämnade smilegubbar och uppåttummar långt efter sig. Det röda hjärtat utnämndes dessutom 2014 till årets ord av Global Language Monitor. Det var första gången ett piktogram kammade hem den titeln.

Men att ett hjärta kan säga mer än tusen ord är ingenting nytt. Hemslöjdshistorien vimlar av dem. Broderade, stickade, vävda, smidda och täljda. I det gamla bondesamhället var det vanligt med friargåvor, som en egenhändigt slöjdad present från en man till en kvinna som han ville gifta sig med. Ofta började det med en »känning«, en enklare gåva för att undersöka om det var någon poäng med att fortsätta uppvaktningen. Om damen verkade intresserad kunde presenten följas av flera och allt mer storslagna ting. Rikt dekorerade, allra helst med hjärtan. För då som nu var hjärtat en omisskännlig symbol för kärlek och romantik. Men man kan undra varför den ser ut som den gör. Är det ens ett hjärta den föreställer? De två bågarna skulle i så fall kunna markera hjärtats kammare och den egyptiska hieroglyfen för hjärtat ligger som en möjlig felande länk någonstans mitt emellan den stiliserade figuren och det mer formlösa inre organet.

Exakt när och hur symbolen uppstod vet ingen. Men form och innehåll verkar i alla fall inte ha utvecklats samtidigt. De allra äldsta exemplen på hjärtformer har hittats på femtusenåriga krukskärvor. De tros föreställa vinblad, fikonlöv eller murgröna. Hjärtformens symboliska innebörd har tillkommit senare. En teori om hur det gått till handlar om läkeväxten Silphium, en slags jättefänkål som odlades i den grekiska kolonin Kyrene i nuvarande Libyen. Antikens greker och romare använde den både i mat och medicin. Men det var inte det som gjorde den så populär att den skördades till utrotning. Det var för att den ansågs kunna hindra oönskade graviditeter. Poeter skaldade om dess preventiva krafter. Innan den sista stjälken skördats (och enligt legenden levererats till kejsar Nero själv) var Silphium en så viktig exportvara för Kyrene att dess frökapsel fanns avbildad på stadens mynt – en perfekt hjärtform.

Men det var någonstans under medeltiden som gröna löv bytte färg till röda och hjärtat blev vad det är idag. I slutet av 1400-talet dök det dessutom upp på spelkort, och därifrån fick det ordentlig spridning.

I olika kulturer har känslolivet förknippats med skiftande kroppsdelar. Medan vissa menat att känslorna sitter i magen, har andra ansett att de uppstår i halsen. Men hjärtat är helt klart det organ som varit starkast kopplat till känslor, och speciellt till romantik och kärlek. I antikens Egypten var hjärtat det enda organ som fick bli kvar i kroppen när den balsamerades. Det skulle vägas mot en fjäder i dödsriket, för att avgöra om den döde gjort sig förtjänt av straff eller belöning. Aristoteles menade att både förnuft och känslor bodde där, medan senare filosofer ofta delat upp de två och placerat logiken i hjärnan och passionen i hjärtat. Inom kristendomen blev hjärtat en symbol för Guds kärlek men det sågs också som något som måste tyglas – bara i ett rent hjärta kunde dygden bo.

Just i år 2017 har det gått 50 år sedan den första hjärttransplantationen. Men det tycks inte ha rubbat föreställningen om att det är där våra innersta väsen finns. Språket fortsätter att vittna om organets särställning. »Öppna era hjärtan«, uppmanade förre statsministern Fredrik Reinfeldt i sitt kanske mest berömda tal och man behöver inte lyssna länge på radion för att höra en låt om krossade hjärtan eller hjärtan i brand. Har du svårt att bestämma dig kanske du uppmanas att följa ditt hjärta och en person utan medkänsla kan anses hjärtlös.

När Andrée-expeditionen gick under på väg mot Nordpolen år 1897 var den nyförlovade fotografen Nils Strindberg en av de tre män som försvann spårlöst. Kvar i Stockholm blev hans fästmö Anna Charlier. Mer än tio år efter att expeditionen gett sig av dödförklarades deltagarna slutligen. Då valde Anna Charlier att lämna landet. Så småningom gifte hon sig, men hon glömde aldrig sin första fästman. Liken efter expeditionens deltagare hittades år 1930 och fraktades till Stockholm där de begravdes. Anna Charlier i sin tur dog 1949, och ligger begraven med sin man. Men kroppen som vilar på kyrkogården saknar hjärta. Efter hennes död skars det ut ur kroppen och grävdes ned vid Nils Strindbergs grav. Det var hennes sista vilja.

Upptäck mer hjärtlig slöjd i Hemslöjdens samlingar på digitalt museum.