På jakt efter den perfekta yxan

Utvecklingen för Julia hade i och för sig länge gått i yxans tecken. Först som smideslärling och sen som rekordung vd för yxfabriken Wetterlings i Storvik. Med ett personligt ledarskapspris mottaget ur kungens hand som kronan på verket, ville hon ändå vidare. Det måste gå att göra ännu bättre yxor, tänkte hon.

Julia tar emot på berget ovanför den gamla slalombacken i Bergsjö. Det är en enastående utsikt över byn med sjön och bergen i fonden. En excentrisk australiensisk rock-artist med svenska rötter lät en gång bygga en liten lodge här, med panoramafönster ut mot himlen.

Här ska hon bo, och i den forna toppstugan intill ska det bli yxtillverkning.
– Jag kommer skafta yxorna här, säger Julia. Och skicka ut dem över världen.

På bordet ligger yxlitteratur från när och fjärran och skisser på olika modeller. En bok heter The axe and man och berättar att yxor har använts av mänsklig hand (nåja, det började med homo habilis i alla fall) i över två miljoner år, att det är själva urverktyget.

Jag vill att den ska bli lite mjukare i formerna innan jag är helt nöjd, den känns lite macho fortfarande.

Julias första yxor under namnet Kalthoff har just anlänt från smeden. De har en norsk skogsyxa från 1300-talet som förlaga.
– Jag tycker att de norska modellerna är snyggast. Att den här lilla skogsyxan inte har så mycket nacke gör att nästan all vikt är framför ögat och då söker sig bladet mer framåt och in i träet. Att skaftet är ganska rakt men bakåtböjt ger svingen. Bladet är klassiskt skogsyxetunt men bara tre tum brett, och allt detta tillsammans gör att yxan sugs in i träet. Särskilt när man tar i ordentligt.

Hon berättar att hon varit ute och fällt en björk med den lilla yxan dagen innan – och hur stolt hon blev när det gick så lätt.
– 1300-talsyxan som den är baserad på är en väl beprövad norsk huggyxa som har använts av folk som hugger träd hela dagarna. Men vi har justerat proportionerna och ändrat storleken. Den här har en v-formad egg med fas som en täljyxa, men det är för att jag tycker det är göttare. Jag vill att den ska bli lite mjukare i formerna innan jag är helt nöjd, den känns lite macho fortfarande.

Julia Kalthoff har knutit till sig ett mindre hantverkskollektiv utspritt över landet. Den norska skogsyxan har hon arbetat fram tillsammans med Bertil Pärmsten på Bräcke smedja i Kilanda utanför Göteborg.
– Berra är proffsig. De kräsnaste timmermännen beställer specialyxor av honom.

Täljyxan smider istället smeden Kristofer Åberg i Skåne. (Mer om honom senare.)
– Med den yxan samarbetar vi också med Beth Moen, som är huvudlärare på hantverksinstitutet Sätergläntans trälinje. Hon är tung i slöjdvärlden, och med hennes kunskap kan vi säkra att yxan täljer som i smör.

För den som inte vet så mycket om yxor brukar Julia berätta om tre varianter med olika eggvinkel: huggyxa, täljyxa och klyvyxa.

Huggyxan är bra att fälla träd med, förklarar hon. Eggvinkeln är rundad som en mandel för att hålla bättre, och den är gjord för att hugga av fibrerna diagonalt mot fiberriktningen.

Om du täljer med en huggyxa så riskerar den att bara studsa ut från träet. Täljyxans eggvinkel ska istället slipas som ett v. Den är knivslipad för att man ska få stöd och kunna fånga upp fibrerna när man täljer längs med fiberriktningen. Det är otroligt viktigt att den är vass. Klyvyxans eggvinkel är istället vidare för att gå in och spräcka fibrerna.
– Eggen behöver inte vara vass för den ska bara göra ett jack, sen är det yxans kilform, kraften och hastigheten som gör jobbet, säger hon och visar med yxan mot ett vedträ.

Träet spritter isär.

Vad gör då en riktigt bra yxa?

Julia Kalthoff har svaret klart.
– Först och främst är det funktionen. När den klyver ska träet spräckas som en explosion, och när den täljer ska den skära som i smör. Men bra balans är också viktig och hur vinkeln på eggen förhåller sig till skaftet och handen. Det finns jättemycket teori om det där i gamla böcker. Folk är hur bestämda som helst om vad som är bäst.

Hon fortsätter:
– Men också yxans hållbarhet är viktig. Som att skaftet sitter stadigt på sin plats.
Det ska torkas till möbeltorrt, sex till åtta procents fuktighet, före skaftning. Dessutom ska yxan hålla bettet.
– Det är härdningen som gör den till ett verktyg, annars är den bara en bit metall, säger hon och lägger till att man kan testa härdningen genom att mäta med diamantspets. Och så kan man testa om det finns härdsprickor genom att slå på hörnen av bladet. Då går det av en bit om härdningen är dålig.

Den tredje sak som Julia Kalthoff lyfter fram är själva känslan, finishen. Dit hör rätt ytbehandling på skaftet så att händerna glider lätt. Inga stickor på fel ställe, ingen rost. Ett slags wow-känsla.

Hon har ett stort antal yxor liggande på ett bord i toppstugan. Och olika skaft som hon samlat på sig genom åren. Alla med en sak gemensamt; att de har den rätta känslan.

Vid det här laget har hon bestämda åsikter om yxor, men så var det inte till en början. Kärleken till verktyget började med en smideskurs. Nittonåriga Julia visste att hon ville lära sig tämja järnet.
– Jag skulle bara gå en veckas kurs uppe i Hälsingland, men sen var jag fast. Det tog mitt liv i en helt annan bana. Tänk att man kan forma metall med sina egna händer, och att resultatet kommer finnas kvar i tusentals år. Och känslan när man gör det med sin egen kropp, den är så himla stark, det gör fysiskt ont i början. Man bränner sig och får blåsor efter hammaren.

Hon ser upp.
– Jag gjorde något som jag trodde var omöjligt och växte oerhört som människa.

Ögonen glöder när hon berättar, väl medveten om att nörderiet är påtagligt.

Men även om Julias fascination för smideskonsten har utvecklats till mer av samarbete med olika hantverkare än att göra själv, så är förståelsen för processen central.
– Julia skulle kunna smida yxorna själv, hon är mer perfektionist än jag, säger smeden Kristofer Åberg utanför S:t Olof på Österlen som jobbar fram prototyper till nästa modell av de handgjorda Kalthoff-yxorna: täljyxan.

Det är en upplevelse att komma in Kristofers smedja, belägen i en idyllisk glänta i bokskogen längs den för länge sedan nedlagda järnvägen.

Tunga basgångar från blueshjältar som William Elliot Whitmore dunkar i takt med den bullriga fjäderhammaren. Arbetet med att forma det avlånga järnet är metodiskt och effektivt. Det går att sinnligen förstå innebörden av uttrycket »många järn i elden«. Uppgiften kräver noggrannhet och tydligt fokus.

Kristofer och Julia kände till varandra sedan barnsben, han uppväxt i Kivik och hon i Brösarp, men de umgicks inte. Förvåningen var stor när de började på samma kurs i Hälsingland för tio år sedan.

I förlängningen fastnade han för det handgripliga smidet och Julia valde att lära sig allt som var värt att veta om yxor. Samarbetet ser Kristofer som ett hedersuppdrag.
– Det kommer att bli en alldeles ypperlig täljyxa, och den har ett både visuellt och hantverksmässigt intressant utseende, säger han genom dånet från både härd, blues och fjäderhammare.

Han är i färd med att börja välla, att foga in eggstålet i järnet, bokstavligen smälta samman två metaller.
– Ja, det är en häftig känsla att kunna välla ihop bitarna bara med hjälp av eld. Ingen svets eller nånting, bara elden.

Kristofer har dragit på sig »eldtröjan« för att skydda underarmarna från slaggen som stänker när han bearbetar järnet och stålet med hammaren. På ovansidan av händerna syns sårskorpor av otaliga förflugna eldrester, så vanliga att »de nog inte räknas som arbetsskador längre«. Den högra armen är närmast dubbel så stor som den vänstra, inte helt olik Karl-Alfreds.

Mycket handlar om att pressa ur »imperfektionerna« ur metallen och stegvis pressa den mot önskad form. Ständigt doppar han det heta järnet i dehydrerad borax, som i härden lägger en glasartad hinna över ytan och hindrar syret från att komma till järnet och stålet, vilket gör att det inte kan börja brinna utan smälter samman ostört. Det här är den femte prototypen och Kristofer börjar känna sig framme.

För att befria yxan från eventuella spänningar som byggts upp i materialet under smidet, så »normaliserar« man yxan genom att värma upp den till 600–700 grader och låter den sedan svalna långsamt.

Därefter väntar det mytiska momentet: härdning. Den gör det möjligt för eggen att hålla bettet en livstid.
– Det är då yxan får sin själ, säger Kristofer.

Om den stora trenden är slit och släng, och samhället går fortare och fortare, då kommer allt fler att behöva tid med yxan. Människor vill jobba med händerna.

Man värmer det färdigsmidda yxhuvudet till 780 grader – »mer röd än orange, det går att se efter en tids övning« – och låter gärna metallen få vila på det gradantalet under en tid. Sedan doppas yxhuvudet i härdolja som har högre kokpunkt än vatten, vilket medför snabbare avsvalning.

Nästa steg är anlöpningen. Den utförs i syfte att göra stålet i den härdade yxan lite segare och mer slitstarkt, och inte så skört i sin hårdhet. Yxan värms till cirka 240 grader – »ungefär som färgen på rökt fisk«.
– Anlöpning kan liknas vid att man gör själen bestående. Man gör yxan stryktålig, för att motstå tidens tand.

Julia Kalthoff har kommit ned från berget ovan Bergsjö till sina forna hemtrakter för att jobba med prototypen. Hon är nöjd med det hon ser och brister ut i en utläggning om varför yxan har en framtid.
– Om den stora trenden är slit och släng, och samhället går fortare och fortare, då kommer allt fler att behöva tid med yxan.

Människor vill jobba med händerna, menar hon.
– Det är ett sätt att komma i kontakt med naturen.

Hon fingrar på den slutliga prototyp som ligger på städet. Just det här yxhuvudet kommer hon att ta med till Beth Moen för att få ett passande skaft. Men först hugger Julia själv ett skaft i ask. Det tar två timmar vid huggkubben utanför smedjan. Hon vill känna in balansen och tyngden i verktyget.

– Idag är det viktigt att göra något taktilt och sinnligt, att göra saker i verkligheten. Och jag mår bra av yxor, därför vill jag sprida det till andra människor. Jag tycker ju att yxor är det bästa verktyget i hela världen, det är så mångsidigt. Om man har en yxa kan man göra nästan vad som helst. Fälla träd, göra upp eld, bygga ett hus, flå ett djur.

Julia Kalthoff har aldrig gjort det sistnämnda (med en yxa iallafall), men ändå är hon säker på yxans bestående roll som människans främsta verktyg.
– De flesta tillfällen när man använder en yxa är förknippade med starka känslor, som minnet av när man var liten och högg ved med morfar. Det är ofta underbara stunder som folk verkligen kommer ihåg.

Michael Tjelder är frilansskribent med fyra yxor i sin ägo. Framöver kommer han att vårda dem bättre.
Åsa Sjöström är fotograf. Hon njöt av ljuset i Kristofer Åbergs smedja i S:t Olof på Österlen.