Den sista kopparslagaren

Kopparen firar triumfer i inredningstidningar och på råvarubörsen, men kopparslagarna lyser med sin frånvaro. När Michaela Ivarsdotter tog gesällbrev i yrket var hon den första på femtio år. Det var trettiofem år sedan. Är hon den sista länken i kedjan?

Text Maria Diedrichs
Foto Jesper Klemedsson
29 mars 2017

Michaela Ivarsdotter väljer från hyllorna med svephammare, poler-, pulter-, plan-, pen- och hanthammare. Plockar fram det rätta mothållet bland alla bottenstakar, ambultar och faffar. Väljer en lagom tjock kopparplåt. Hon vet precis vad hon behöver. Det tjongar i metallen när hon börjar hamra. För varje slag flyttar sig materialet en aning åt det håll som hon vill. Emellanåt glödgar hon det över en låga för att mjuka upp det.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


I köksfönstret står en vattenkanna i mässing. På bordet ligger ett fruktfat i förtent koppar. På väggarna hänger enorma rödglänsande bunkar. En del har hon själv gjort. Annat är förfäders verk. Hon är fjärde generationens kopparslagare och växte mer eller mindre upp i sin pappas verkstad i Småland. Själv har hon vid det här laget mer än 40 år i yrket och driver dessutom ett litet museum i centrala Karlskrona, tvärsöver gården från det lilla tegelhus där hon både bor och arbetar.

Michaela Ivarsdotter formar kopparplåt med hjälp av en hammare.

Verkstaden på bottenvåningen är belamrad med verktyg, metervis med metalltråd och olika slags plåtar. Överallt syns exempel på vad hon jobbar med. Från små smycken och nätta skålar och askar, till abstrakta skulpturer och klassiska bruksföremål hon gjorde som lärling.

Just nu har hon flera stora jobb på gång. Närmast är det en dopkanna till Sofiakyrkan i Jönköping, en stor utsmyckning gjord av koppartaksplåt som blåst ned från en kyrka och en relief till den nybyggda tingsrätten i Lund.
– När jag ritar upp något så känner jag om det skulle göra sig bäst i koppar, mässing eller tenn. Koppar är en varm metall. Innerlig på något vis, men de har alla sina olika fördelar, säger hon.

Jag är den enda verksamma kopparslagarmästaren i Sverige idag. Det är ganska tragiskt. Jag skulle bli jätteglad om någon reste sig upp och sa att jag har fel. Men hittills har ingen hört av sig.

Medan den rödskimrande kopparen är formbar och elastisk är mässing, en guldgul legering av koppar och zink, ett mer tjurigt material. Det blir inte lika mjukt som koppar när det glödgas, och när det hamras blir det ännu mycket hårdare. Men det reflekterar ljus vackert och används därför ofta i lampetter och ljuskronor.

Tenn, i sin tur, har i alla tider använts till gjutning, däremot sällan till smide. I Sverige skedde det först på 1920- talet när Michaela Ivarsdotters pappa Ivar Andersson fick tag på tennplåt och började bearbeta den med kopparslageriets tekniker. Det var i samma veva som Estrid Ericson började formge tennföremål och sälja i sin butik Stockholm. Men på Svenskt Tenn var det trycksvarvat och gjutet som gällde. Det hamrade har ett helt annat uttryck.

Tenn är tyngre än koppar och dessutom mycket mjukare, vilket betyder att det kan sjunka ihop under sin egen tyngd om materialet är för tunt. Men det är ändå inte
lika mjukt som nyglödgad koppar.
Å andra sidan är det mjukt även i kallt tillstånd. Tenn har låg smältpunkt och glödgas därför inte.
– Det är väldigt behagligt att jobba i tycker jag. Och tennet får en sådan lyster av hammarslagen. Det blir ett liv i ytan som inte går att återskapa industriellt.
Tenn har annars alltid legat kopparslageriet nära genom att kopparkärl för matförvaring måste förtennas på insidan. Syra, fett och fukt gör att det kan bildas kopparärg i maten och den är giftig att få i sig.

Sylt- och karamellgrytor hörde dock till de föremål som inte skulle förtennas.
– Jag brukar lägga märke till det när jag ser någon som står och kokar brända mandlar på torget. De har ofta en kopparkittel över eld. Och då är den oförtent. Som det ska vara!
De kan det där.

För några år sedan hamnade den röda metallen i nyheterna när höjda världsmarknadspriser ledde till en plötslig ökning av antalet kopparstölder, bland annat från elledningar längs järnvägar i Sverige. Nu har priserna sjunkit igen och antalet rapporterade kopparstölder halverats. För Michaela Ivarsdotter gör svängningarna på råvarubörsen dock ingen större skillnad. Så stor är inte materialåtgången. Det som kostar är arbetstiden.

Flera kopparföremål i olika stadier av tillverkningsprocessen.

Hon plockar fram en klassisk sockerkaksform, heldriven i ett stycke med skarpa diagonala åsar runtom. Hon förklarar hur den är gjord. Hur hon hamrat fram formen, steg för steg. En platt plåt har blivit till en smal strut som sedan vänts »ut och in« runt kakformens mitt. En likadan form gjord enligt konstens alla regler skulle ta henne bortåt två veckor att göra. Även en relativt enkel ask tar en hel dag. Varenda form ska drivas fram ur plåten, slag för slag.

En gång fick hon ett förslag på samarbete med en metallfabrik. »Vi pressar upp grundformen och så gör du finliret med hammaren!«. Men det har aldrig lockat henne. Egentligen skulle det inte påverka kvaliteten nämnvärt. Men för Michaela Ivarsdotter försvinner lite av poängen med föremålen om hon inte utför hantverket från grunden. Hon ser sig som kulturbärare. Sista länken i en lång och än så länge obruten kedja av hantverkskunskap. För att bevara hantverket måste hon utföra det. Och när hon utför det skapas unika föremål. Men det är inte prylarna som är huvudsaken – det är kunskapen. Därför blir halvfabrikat lätt poänglösa, även om produkten skulle bli både likvärdig och mycket mer lönsam.
– Jag är metallkonstnär. Jag är inte så intresserad av att upprepa mig. Det är kanske det som är min akilleshäl. Jag vill lägga min kraft på att utvecklas i hantverket, genom min egen formgivning. Komplicerade drivningar, det är det som har varit min passion. Jag har fascinerats av det ända sedan jag började min bana. Hur en plan plåt kan formas, vridas och vändas till oigenkännlighet, utan att man behöver skarva och löda.

En skål som Michaela Ivarsdotter gjorde tillsammans med sin far under sin gesälltid.

Michaela Ivarsdotter berättar om ett projekt som hon gått och drömt om ett bra tag. En skål med tre fötter, heldriven ur en enda plåt. Hon har sett antika sådana men aldrig själv sett en göras. Det är en riktig utmaning. Att räkna ut var hammarslagen ska sitta för att materialet ska forma sig precis rätt utan att tänjas för tunt någonstans, kräver en enorm skicklighet.
– Jag bara måste göra det, utropar hon. Tanken på utmaningen får hennes ögon att lysa.

Koppar räknas som den första metall som mänskligheten lärde sig att bearbeta. Mer än tiotusen år gamla kopparsmycken har hittats, bland annat i norra Irak. Men de flesta av oss fick nog höra på historielektionerna i skolan att stenåldern följdes av bronsåldern. Idag talar emellertid allt fler om en kopparålder däremellan: Brons är en legering av koppar och zink, som är svårare att bearbeta och mer avancerad att framställa än koppar, som kan förekomma ren i naturen. Mångtusenåriga fynd av den röda metallen har hittats i nästan alla världsdelar. Också i Sverige har den en lång och betydelsefull historia. I mitten av 1600-talet var koppargruvan i Falun Europas största och exporten höll uppe hela landets ekonomi. Svensk kopparplåt täckte taken på Europas slott och katedraler. Under 1700-talet hamrades den till husgeråd åt de allra mest välbärgade och på 1800-talet blev kaffepannor, kittlar och bunkar i koppar en vanligare syn hos gemene man.

»En kopparslagare från 1500- talet skulle känna igen sig i en verkstad från 1800-talet«, skriver Magnus Green i boken Koppar och kopparslagare i Hälsingland som kom ut 2016. Det är också i den traditionen som Michaela Ivarsdotter ännu arbetar. Men hon har väldigt ont om kolleger på nära håll, även om kopparslagaryrket lever och frodas i många andra länder, både i Europa och längre bort. Men när Michaela Ivarsdotter tog gesällbrev 1982 var hon den första på 50 år som avlade provet här i landet. Mästare blev hon 1993. Och sedan dess har ingen följt efter.
– Jag är troligtvis den enda verksamma kopparslagarmästaren i Sverige idag. Det är ganska tragiskt. Jag skulle bli jätteglad om någon reste sig upp och sa att jag har fel. Men hittills har ingen hört av sig, säger hon.

Koppar som glödgas.
Kopparen glödgas för att bli mjukare.

Hon berättar om hur hon sparat på gamla kataloger från början av 1900-talet där man bland mycket annat kunde beställa kopparslagarverktyg. Men frampå 1920-talet försvinner den rubriken för att aldrig återkomma.

Det var då industrialismen stormade in med emaljerade kärl, aluminium, rostfritt stål och så småningom teflon. Kopparen försvann från spisen. Men på senare år har den faktiskt börjat hitta tillbaka, tack vare sin extremt värmeledande förmåga. Den gör att kastruller kan nå höga temperaturer snabbare än motsvarande grytor i andra material. Det, tillsammans med dess tjusiga yttre, har gjort koppar populärt hos vissa proffskockar. Men då pratar vi förstås om industriellt tillverkade köksgeråd.
– Det stämmer att de är jättebra att laga mat i men jag tror inte att det går att leva på att göra brukskärl på gammalt sätt. De klassiska föremålen hör till historien. Och det är okej. Det får vara så. Det viktiga för mig har alltid varit att ta med hantverket in i framtiden, säger Michaela Ivarsdotter.

Tre skålar i vardera koppar, mässing och tenn.
»Färg Form Karaktär skiljer oss åt Men tänk så lika vi är ändå.« Michaela Ivarsdotters dikt står på en lapp i anslutning till de tre skålarna.

Under många år har hon fått frågor från studenter som velat praktisera hos henne. Hittills har hon alltid sagt nej. Hon har inte känt sig redo. Men nu börjar hon vänja sig vid tanken.
– Jag skulle vilja bygga upp en utbildningsverkstad. Kanske komma ut på skolor och berätta om mitt yrke och konstnärsskap. För vad sjutton, det finns ju ingen annan! Jag trodde inte att det var så illa, men jag känner inte till någon som jobbar på samma sätt som jag.

Det verkar lite tungt. Att veta om att man nog är den sista som förvaltar hundratals år av hantverk. Men Michaela Ivarsdotter låter sig inte nedslås.
– Jag är inte extrovert men ibland måste jag sticka ut hakan. Jag vill ju att hantverket ska överleva. Jag kan så himla mycket och tänk vad gôtt det vore om jag kunde dela min kunskap till någon som behöver den.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och kommer från och med nu att se på sina loppisfynd i ärgad koppar med nya ögon.
Jesper Klemedsson är bildjournalist som just nu brinner mest för sitt fotoprojekt om undernäring i Latinamerika.

29 mars 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy