Rör inte min lopapeysa!

En till synes oskyldig bild på gåvan, borgmästaren och ministern fick öns sociala medier att koka över av ilska. Tröjan ansågs slarvigt gjord, ovärdig att kallas för en islandströja – eller lopapeysa på isländska. Dessutom var den stickad i Kina.

I en av Islands digitala tidningar uppmanade 86 procent av de knapptryckande läsarna borgmästaren att helt enkelt slänga presenten. Också landets handstickningsorganisation tog ställning; sådana tröjor ville de inte riskera att förknippas med. »Vi på Handstickarnas organisation har chockerats av denna syn«, skrev de i ett uttalande som sändes ut över världen.

Skandalen tände landet av is och eld.

2008 är ett bemärkelseår för samtida isländsk stickning. Det är katastrofåret när tre av Islands banker plötsligt kollapsade.

Lektor Ásdís Jóelsdóttir står i textillärarnas klassrum på lärarhögskolan i Reykjavik. Utanför dundrar havsvinden och regnet piskar mot fönsterrutorna, men här inne bland högar med tyger och påsar med ull härskar lugnet. Ändå blixtrar hennes ögon. Jo, den där historien kan nog illustrera islänningarnas relation till sin lopapeysa, säger hon långsamt och knackar sig på bröstet inför frågan om hur reaktionerna kan bli så starka för en enkel tröjas skull.
– Lopapeysan är inte »bara en tröja«, säger hon bestämt.

Hon slänger en snabb blick ut genom fönstret.
– Den har med Islands hjärta att göra. Med fåren, ullen, naturen och livsvillkoren.

Hon ser bister ut.
– Man behöver hålla fast vid något. Den har med vår historia att göra.

Om ministern kan sin historia eller ej, ska vi låta vara osagt. Men för att sprida berättelsen om islandströjans förflutna kommer Ásdís Jóelsdóttir inom någon månad ut med en tungviktarbok i ämnet. Den behövs, säger hon med eftertryck. Att en majoritet av de drygt 300 000 islänningarna har minst en lopapeysa i garderoben är nämligen ingen som helst garant för att de kan särskilt mycket om tröjan i sig. Själv har hon två, varav en egenhändigt stickad. Dessutom är det islandströjor som skymtar under skaljackorna på fjällräddningen när de rycker ut och som hästfolk bär på ritten än idag. Också turistkvarteren präglas av tröjan, gata upp och gata ner. Den är en given souvenir för en stor del av besökarna. Att den spelar en ekonomiskt viktig roll, inte minst i turistindustrin, råder det heller inget tvivel om.

Och priset i butikerna? Knappa 2000 svenska kronor för en handstickad.

2008 är ett bemärkelseår för samtida isländsk stickning. Det är katastrofåret när tre av Islands banker plötsligt kollapsade, företag sveptes med i fallet och familjeekonomier krossades. Men vad som kanske är mindre känt, är att kraschen också hade sina vinnare.

Till dem hörde Ístex, det stora och till viss del bondeägda isländska spinneri som har avtal med landets fårägare om att köpa all ull, vartenda strå, som någon fårfarmare vill sälja. Det som inte blir garn, används till heltäckningsmattor och möbelstoppning.

Om vi ska kunna erbjuda tillräckligt med garn i framtiden, måste fårbönderna bli bättre på att ta hand om fibrerna när de klipper fåren.

Åren före kollapsen hade företaget haft det knackigt, bland annat på grund av fleecens segertåg över världen. 2004 satt företagsledningen böjd över miniräknarna och våndades över om det nu, till slut, var dags att lägga ner. Men så sprack finansbubblan med en bedövande smäll, och plötsligt blev efterfrågan på garn enorm. Islänningarna hade plockat fram stickorna.
– Folk blev osäkra på framtiden och började spara pengar på alla möjliga sätt. Och samtidigt ville de »boa«. De vände hem, såg om familjen och sig själva, säger Hulda Hákonardóttir, marknadsansvarig på det 7500 kvadratmeter stora spinneriet
i kanten av Reykjavik – med fjällen Esja och Úlfarsfell som pampig, snöspräcklig fond. Två jättelika kardningsmaskiner, laddade med rödfärgad ull på väg mot förgarn, dundrar högljutt i bakgrunden.

En likartad utveckling skedde också inom andra områden, berättar hon. Efter finanskollapsen började allt fler laga mat från grunden, stoppa och laga sina kläder om det behövdes och vårda sina skor. Också skomakarna fick plötsligt mer att göra.

I just Ístex fall tredubblades intäkterna mellan 2008 och 2010.

Och det håller i sig. Efterfrågan på trådar från islandsfårets ull ökar fortfarande. Garn säljs också i mataffärer, sida vid sida med mjöl och socker. Men nu är framgångsförklaringen främst turismen. Den har skjutit spikrakt i höjden de senaste åren. Efterfrågan på garn och stickat är så stor, berättar Hulda, att det till och med finns risk för brist på förstklassig ull till stickningsgarn i framtiden, trots att det går nästan tre får på varje islänning.
– Om vi ska kunna erbjuda tillräckligt med garn i framtiden, måste fårbönderna bli bättre på att ta hand om fibrerna när de klipper fåren, konstaterar hon och uppskattar att det i runda slängar stickas runt 200 000 islandströjor om året av isländskt garn.
– Min magkänsla säger mig att 195 000 av dem köps av turister.

Ásdís Jóelsdóttir drar en ljus tuss med ull ur en plastpåse på bordet. Den består både av långa, blanka täckhår (tog på isländska) och av mjuk, småkrusig bottenull (þel). Det är fibrer från ett av landets islandsfår, en gammeldags och envis kortsvansad ras, som strävar på även i tuffa väderförhållanden. Det är också den ull som ger lopapeysan flera av sina lovordade egenskaper.
– Tröjan är rena regnjackan. I och med de långa strånas stuprörsfunktion, ullfettet lanolin som finns kvar i garnet och kardningsoljan, så gott som rinner vattnet av tröjorna, säger hon.

Det är inte minst därför som plagget varit så uppskattat av fiskare genom åren. I mötet med vattnet, saltet och friktionen från arbetet har den dessutom ofta filtats lätt och stått bra emot isande vindar från havet.

Sådan kunskap tycker hon hör till när man pratar om islandströjan. Ändå har historieintresserade ofta hängt upp sig på det karakteristiska, mönstrade oket. Kanske beror det på att det har förekommit en rad olika svårbekräftade teorier kring varför det ser ut som det gör, nästan en form av maktkamp kring vem som ska tillägnas äran. Ibland har ljuset riktats mot likheter med norskstickade ok, andra gånger mot svenska Bohus stickning eller grönländska pärlkragar, där än den ena, än den andra ansetts avgörande för utformningen. Ásdís Jóelsdóttir skakar irriterat på huvudet.

Det var runt 1938, 1939 som de första hemstickade oken började dyka upp på Island, säger hon, alltså innan exempelvis Bohus stickning slog igenom med sina. 1943 bar även den inflytelserika Auður Sveinsdóttir Laxness, den nobelprisbelönade författaren Halldór Laxness fru, en egenhändigt komponerad och stickad okförsedd tröja, som hon i sin tur sa var inspirerad av peruanska inkamönster. Stickningen var stor redan då; något år tidigare hade det anordnats en tävling om öns vackraste tröja.
– Samtidigt talades det på den tiden också mycket om att det var dags att vi blev självständiga, och det gavs ut böcker med mönster som tecknats av från gamla isländska broderier och vävar. Vi skulle inte ta mönster från andra länder, tyckte vi. Vi skulle visa vårt eget lands hantverk.

Till dem hörde Ístex, det stora och till viss del bondeägda isländska spinneri som har avtal med landets fårägare om att köpa all ull, vartenda strå, som någon fårfarmare vill sälja.

Ásdís Jóelsdóttir, som lusläst så gott som varenda isländsk tidning från 1900-talets början och framåt i jakt på tröjkunskap, har vid det här laget sin mening klar:
– Det är möjligt att de grönländska pärlkragarna har inspirerat till formen, men mönstren i sig har funnits länge på ön.

Och ett är säkert, säger hon med eftertryck; de tröjor från Sverige och Norge som ofta refererats till som inspirationskällor formgavs och stickades först efter att runda ok redan börjat dyka upp på Island.

Men inte enbart oket brukar väcka nyfikenhet. Också lopapeysans låga ålder hamnar ofta i cen-trum när islandströjor kommer på tal; islandströjan som vi känner den idag, uppstod ju någon gång under 1900-talet. Men Ásdís Jóelsdóttir skakar ännu en gång på huvudet. I hennes ögon är tröjan inte ung.

Istället ser hon ett plagg som fötts i etapper, där det ena varit förutsättning för det andra. Lopapeysans särart handlar inte enbart om hur den ser ut. Lika viktigt som att prata om oket är att lyfta fram fåret, ullen och garnet tillsammans med sättet som tröjan är stickad på.

Och dessutom fattigdomen.

Livet på Island var hårt förr: Naturens krafter obönhörliga, hungersnöden ofta ett andetag bort och sjukdomar som 1700-talets smittkoppor drog fram med skarpslipade liar. Ön var underordnad Danmark och det innebar inte minst att i runt tvåhundra år, fram till slutet av 1800-talet, var all handel med utlandet, utom till just Danmark, förbjuden.

Och danskarna beställde stickat. Främst sockor och vantar. Så islänningarna stickade för överlevnadens skull. Barn, vuxna, män och kvinnor. Gående, stående, sittande och i mörkret i torvhusen om kvällarna. Vid åtta års ålder skulle barn kunna sticka minst ett par sockor i veckan var den gängse uppfattningen.
– Här lades en viktig grund för isländsk stickning, menar Ásdís Jóelsdóttir och lägger till att än idag kan en majoritet av islänningarna sticka och på textillärarutbildningen ingår ett obligatoriskt lopapeysapass, det har hon sett till.

När industrialiseringen med tiden var ett faktum bleknade danskarnas intresse för handstickat. Då ville de hellre köpa ull att själva producera av. Att det isländska ordet för får och ordet för pengar än idag är detsamma säger en del. Också på Island öppnades industrier, både stickerier och sådana som bearbetade ullen inför användning, som tvättade och kardade. Spinneriet Álafoss – som med tiden blev dagens Ístex – grundades exempelvis 1896.

Innan dess hade islänningarna själva processat sin ull till garn. Sorterat, tvättat, kardat och spunnit. Då hade de också skiljt fibrer från fibrer och separerat islandsfårets långa täckhår på 27 micron i snitt (den måttenhet som mäter ullfibrers tjocklek) från den lena, mjukkrusiga bottenullen på runt 20 micron. Poängen med det var att spinna garner präglade av respektive fibersort: starkt och tunt knyppelgarn av täckhåren och babymjuka garner, sköna att ha direkt mot kroppen av bottenullen.

Men med industrialiseringen förändrades det. Många valde att lämna sin ull till de stora tvätt- och spinnerierna och fick tillbaka den i form av förgarn på rulle, förberett för spinning på hemmaplan. På spinnerierna ansågs det däremot för dyrt att finsortera ullen och ta vara på olika potentiella kvaliteter, så ullen fick förbli blandad och allt kardades ihop till en enda sort. Det är den vi ser i dagens kommersiellt framtagna islandsgarner, en kombination av långa och korta strån. Det är så dominanten Ístex jobbar idag, det enda stora spinneriet på ön.
– Somliga tycker att garn av islandsull sticks på grund av täckhåren och att det enbart passar till plagg som man inte har mot kroppen, säger marknadschefen Hulda Hákonardóttir och ler stort:
– Själv tycker jag att de är veklingar.

Det förgarn som skaffades till allt fler hem vid 1900-talets början, kom upprullat i platta skivor. Plötu betyder platta på isländska. Lopi betyder kardad ull. Och plötulopi kallas följaktligen de skivor med tjocka, ospunna trådar som säljs än idag, också hos svenska garngrossister. Islandströjans urgarn.

Förgarnet var från början ämnat att spinna. Ändå började så småningom islänningarna att sticka av det direkt, i ospunnen form. Det berodde på fattigdomen.
– I hem som hade det knapert ställt hade man inte tid att spinna. Man rationaliserade bort det momentet. Att sticka direkt av förgarnet var ett sätt att effektivisera tillverkningen, säger Ásdís Jóelsdóttir.

Och det funkade. Det luftiga, fluffiga, centimetergrova förgarnet krävde bara varsam stickning och att man nystade upp det på ett visst sätt, då gick det bra. I och med att det var armerat med långa täckhår höll det ihop trots att det inte var spunnet.
– Man måste vara avslappnad. Och lätt på handen, påpekar Ásdís och börjar berätta om ett par av de idag riktigt gamla kvinnor som stickade islandströjor till försäljning i mitten av 1900-talet, som hon haft turen att hinna intervjua. De jobbade alltid med just förgarn. Dessutom arbetade de enbart med tre färger: en grundfärg och två ytterligare färger som fördes in först i och med oket. Aldrig fler än två färger per varv och helst naturfärgad, ofärgad ull.

Och plötulopin har verkligen sina förtjänster.
– Den är förlåtande. Man behöver inte ens sticka särskilt bra för att det ska se bra ut, säger Ásdis och kommer in på förgarnets mer praktiska fördelar: Värmen. Lättheten. Stickningshastigheten.

Eftersom plötulopin inte är spunnen och kompakt, utan fluffig och luftrik blir plaggen lätta, trots att det är rejäla tröjor. I och med all luft i garnet och bottenullens krulliga beskaffenhet – som också den är bra på att binda luft – blir tröjor stickade med sådant garn också enastående varma. Dessutom går de fort att sticka. De tidiga islandströjorna stickades med tre eller fyra förgarnstrådar i varje maska, vilket gav rejält tjocka tröjor och snabba steg framåt. Idag är det vanligare med två trådar åt gången. Fast i ärlighetens namn: Allra oftast används numera spunnet garn. Främst det som heter léttlopi.

Ásdís berättar om stickningshastigheten. För några decennier sedan ville några amerikaner på besök ta tid på tillverkningen av en tröja. Från 1960-talet och framåt exporterades nämligen mängder av tröjor, inte minst till USA och dåvarande Sovjet. De amerikanska gästerna fick vara med från uppläggning till avmaskning hos en av de allra raskaste stickerskorna.

Det tog sex och en halv timme till färdigt plagg.
– Men vanligast var nog att man stickade fyra till fem tröjor i veckan, säger Ásdís Jóelsdóttir.

Utöver det grova förgarnet hade stickningshastigheten också med stickteknik att göra. Inte minst med den aviga maskan, som länge stickades på lite annat sätt på Island än vanligtvis här hemma, även om de flesta övergett den tekniken idag. Stickspetsen stacks liksom in bak-ifrån, på avigsidan av stickningen, och hämtade igenom garnet.

Hon  uppskattar att det i runda slängar stickas runt 200 000 islandströjor om året av isländskt garn. ›Min magkänsla säger mig att 195 000 av dem köps av turister.‹

Dessutom spelar tröjans konstruktion roll. Också den är anpassad för snabbstickning. Både ärmar och bål stickas på rundsticka, likt rör, nerifrån och upp. Först i höjd med oket, i nivå med ärmhålen, sätts allt ihop på en och samma rundsticka och så fullföljs helheten med mönster och minskningar upp till halsen.
– Det är under ärmarna man ser om någon är en skicklig stickerska, konstaterar Solveig Theodórsdóttir, som tidigare var chef för hemslöjdsrörelsen på Island. Jämna avstånd mellan maskorna och ett bra flyt där, då är det bra, menar hon.

Det plingar till i dörren på en garnbutik i utkanten av Reykjavik. Det är tid för stickkafé. Extremt många stickar på Island, så det här är ett stickkafé i mängden, lördagmorgon, fullt redan efter tio minuter.

Det är arton kvinnor och en man. Stickor, garnnystan och påbörjade projekt. Men ingen stickar på en lopapeysa. Istället diskuteras en ung amerikansk designer, Steven West, hans sjalar är populära. Här säljs faktiskt inte ens de platta rullarna med förgarn. Istället pratar flera nyfiket om det nya garn som nyligen släppts, en kombination av islandsull och skimrande silke.
– Alla har stickat islandströjor redan. I det här sammanhanget är den inte ett stickprojekt att stoltsera med, säger en av deltagarna, Ulla Grímsdóttir. Det är för lätt.

Katrín Jóhannesdóttir sitter mittemot, till vardags är hon broderi-lärare.
– Islandströjor ger bra utrymme för sticklusten. Man kan experimentera med nya mönster och det går snabbt framåt. Dessutom hör det liksom till att ha gjort minst en.
Själv har hon stickat ett tiotal och använder dem vid vandringar eller hemma om aftonen.

Hon ser upp från maskorna och låter sockstickningen vila en stund på bordet.
– För mig handlar lopapeysan främst om glädjen i att sticka.

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör och skaffade ingen islandströja när hon besökte ön för den här artikeln. Hon är redan lycklig ägare till två koftvarianter, så gott som söndernötta av all användning. Den äldsta är från 1970-talet och stickad i plötulopi.

Samtliga bilder på tröjor som vi visar här kommer från boken »Knitting with Icelandic Wool«, utgiven på det isländska förlaget Vaka-Helgafell 2013.