Kläder till de allra minsta

Det upptäcktes på en rutinmässig mödravårdskontroll. Merete Östmann var gravid och det mesta såg bra ut, men barnmorskan noterade att blodtrycket var lite högre än normalt. Det visade sig vara havandeskapsförgiftning – en överkänslighet mot partiklar från fostret och moderkakan. Hon blev sjukskriven och ordinerad vila. Om hon bara tog det lugnt skulle hon snart vara tillbaka på jobbet igen.

Så blev det inte.

Några veckor senare lades hon in på Östra sjukhuset i Göteborg. Blodtrycket var fortfarande högt. Det fanns en risk att både lever och njurar skulle ta skada och läkarna ville ha henne under observation. Havandeskapsförgiftning går över så snart barnet är fött och sjukdomen är inte ovanlig, men den brukar inträffa betydligt senare i graviditeten. Då kan mamman bli igångsatt och barnet födas innan hon hinner bli alltför sjuk. I Meretes fall var det annorlunda. Hon hade drabbats så pass tidigt att läkarna ville avvakta med förlossningen för att ge hennes barn bättre chanser att överleva.

Svår havandeskapsförgiftning kan vara livshotande. Så när Merete Östmanns tillstånd förvärrades, i vecka 28+0, fanns inga alternativ. Normalt väger en nyfödd flicka 3400 gram. Hanna Östmann vägde mindre än en fjärdedel.
– Hon var jättesjuk och jag var jättesjuk. Det var totalt kaos. Vi låg på varsin intensivvårdsavdelning och min man sprang emellan, säger Merete Östmann.

20 år senare sitter hon framför en overlockmaskin när hon berättar. Hon har skrivit ut mönster, klippt ut tygbitar i rätt storlek och är nu i full färd med att sy ihop hela kalaset. Tyget är grått med små vita blommor. Det ska bli ett klädesplagg, men det är minst sagt pilligt. När det blir dags att sätta fast kantband gäller det att ta det extra lugnt och försiktigt. Särskilt i alla kringelkrokar.

Till vardags arbetar Merete Östmann som ingenjör och gör krockberäkningar. Hon lägger pussel och analyserar stora mängder data framför en skärm. När hon kommer hem behöver hon få göra något med händerna. Länge stickade och virkade hon, men när ömmande armar satte stopp för det började hon i stället dekorera kort.
– Det var kul, men sedan har man 350 kort som räcker hela livet. Då har man gjort det. Ett tag höll jag på med pärldjur, men sedan hade jag gjort alla som jag kunde hitta beskrivningar till. Jag behövde en ny hobby, säger hon.

I våras ramlade hon över en grupp på Facebook av en slump och blev nyfiken. Den slutna gruppen sydde kläder till för tidigt födda barn på landets neonatalavdelningar. Många blivande föräldrar packar ner några ombyten bebiskläder i BB-väskan inför förlossningen, men när barnet föds för tidigt är butikskedjornas kläder alldeles för stora. Medlemmarna i Facebook-gruppen ville råda bot på det. Tillsammans sydde och stickade de små mössor, byxor och bodys helt ideellt. När bebisarna äntligen var friska nog att fara hem fick föräldrarna välja varsitt matchande set med kläder – helt gratis.
Merete Östmann var inte särskilt förtjust i att sy. Att fålla gardiner var något av det tråkigaste hon visste. Men så mindes hon ett visst plagg. När dottern var några veckor gammal fick hon låna en body av sjukhuset. Den var vit med rosa jordgubbar. Sällan har ett klädesplagg betytt så mycket.

Medan hon och sonen fortfarande var kvar på sjukhuset fick maken ge sig ut på stan och leta tillräckligt små kläder.

Hon bestämde sig för att ansöka om att få gå med i gruppen. Nu var det bara att vänta på svar.

Av den första tiden efter förlossningen minns inte Merete Östmann så mycket. Hon vårdades själv på intensivvårdsavdelning i sammanlagt en månad. När hon mådde bättre fick hon äntligen hälsa på sin dotter.

I Sverige föds cirka 7 000 barn för tidigt varje år. Sverige är på många sätt ett föregångsland inom neonatalvård och överlevnaden hos de för tidigt födda har ökat markant de senaste 40 åren, inte minst tack vare kuvöser och andra hjälpmedel.

Hanna Östmann föddes med dåliga lungor. Hon klarade inte av att äta själv. En förkylning och hon hade kunnat stryka med, men veckorna gick och hon krigade vidare. Tre månader efter förlossningen blev det jul. Så mycket till julstämning kände varken Merete eller hennes man. Då ryckte mormor in.
– Min mamma är jätteduktig på att sy. Hanna fick en julluva och en liten julomlott-body som mamma hade sytt av pappas röda t-shirt. Varje grej som blev lite normal i den här jätteonormala situationen kändes så viktig.

I sju månader vårdades Hanna Östmann på sjukhuset. Sedan fick hon äntligen åka hem. I dag är hon frisk. Hon har hunnit fylla 20 år och studerar ekonomi på högskolan.
– Hanna är min inspiration. Ända sedan jag berättade att jag skulle sy till för tidigt födda har hon varit med och tyckt till om färger och material. Det var också hon som tyckte att bebisarna skulle se ut som små superhjältar.

I sitt syrum har Merete Östmann travar av minibebiskläder, eller prematurkläder som det heter. Efter en stunds letande hittar hon vad hon söker. Det är en ljusblå dress med tillhörande gul mössa och röd cape. Dressen och mössan pryds av S som i superman.
– Det blir kanske lite knöligt med manteln, men dressen går att använda utan. Manteln är bara extra. Man kan ha den om man vill, kanske om man ska ta ett kort. Och sen kan man hänga den på kuvösen. Superhjältar brukar ju inte ha på sig sina mantlar när de vilar, säger Merete Östmann.

Att kläderna är ett teamwork mellan mor och dotter blir tydligt när Merete Östmann tar fram en korg med ett tiotal små teckningar. På randigt kollegieblockspapper har dottern ritat allt från Batmandräkter till Rudolf med röda mulen och en leopard. Ytterligare en bild föreställer Wonderwoman. Bodyn ska vara röd med gula muddar, byxorna blå med tre vita stjärnor. Både mössa och cape ska vara röda och utrustade med Wonderwomans klassiska märke. När Merete Östmann plockar fram de färdiga kläderna är likheten slående.
– Men jag fick bassning på stjärnan. Det är sex taggar. Enligt teckningen skulle det bara vara fem, säger hon.

I dag älskar Merete Östmann att sy och det syns. Bäst gillar hon att jobba med applikationer – att sy fast klippta mönsterdelar ovanpå bottentyget. Hon berättar att hon lärt sig allt eftersom. De första tre mössorna fick hon sprätta och slänga.
– Och om man fäster med limpenna är det enklare att få det snyggt. Då glider inte tygerna ifrån varandra när man syr. Sedan gör det inget om det blir lite snett. Jag har en tendens att vara perfektionist. Ibland måste jag påminna mig om att det är ett klädesplagg och inte ett konstverk, säger hon.

Facebook-gruppen som stickar och syr till för tidigt födda har drygt 2600 medlemmar. Anna Johansson som administrerar gruppen var själv med redan från start. Hennes äldste son föddes en månad för tidigt. Medan hon och sonen fortfarande var kvar på sjukhuset fick maken ge sig ut på stan och leta tillräckligt små kläder. När sonen var fyra månader gammal började Anna Johansson själv sy barnplagg.
– Inför julen 2012 var vi några som kom på att vi kunde sy kläder som julklappar till bebisarna som låg inne på neonatalavdelningen i Uppsala över jul. Efter julen bestämde vi oss för att fortsätta lämna in kläder löpande under året, säger Anna Johansson.

Facebook-gruppen startades 2013. Då var det bara Uppsala och Gävle som tog emot kläderna. Genom åren har det tillkommit insamlingar till fler och fler sjukhus. I dag får 30 sjukhus kläder från nätverket.

De flesta av medlemmarna i Facebook-gruppen syr, men några är mönsterdesigners och har bidragit med specialanpassade mönster. Tygföretag skänker stuvbitar, knappar av utgående modell och annat som inte går att sälja. Hygienen är en viktig aspekt och plaggen tvättas och kontrolleras noga innan de packas i förslutna påsar och lämnas in till sjukhusen. Allra störst åtgång är det på mössor.
– De minsta barnen behöver inte kläder, bara mössa. De ligger i kuvös eller hålls hud mot hud mot en förälder, säger Anna Johansson.

Hemma hos Merete Östmann är ytterligare ett prematurset på väg att bli färdigt. Just i dag syr hon i storlek 36/38. Den minsta storleken som går att köpa i vanliga butiker brukar vara 44, men även om man får tag i ett sådant plagg så är det inte 44 i prematurstorlek. Prematurbebisarna föds mycket smalare än andra.
– De har inte fått tillväxtperioden i magen så att de blivit så där gosigt tjocka. När de blir längre är de fortfarande smala. Man ska slippa ha sin bebis i kläder som är för stora åt alla håll, säger Merete Östmann.

Prematurkläderna har dessutom en hel rad specialfunktioner. De måste vara helt öppningsbara fram så att man får in alla nödvändiga sladdar och runt ena foten ska det gå att fästa en syrgasmätare. När Hanna föddes fanns inga prematurkläder att köpa. I dag finns det, men tanken är att föräldrarna ska slippa tänka på det direkt och få en present på sjukhuset.

Merete Östmann plockar fram ett fotoalbum. Samtliga bilder föreställer en nyfödd Hanna och efter någon sida är också Merete med. Personalen har rullat ner hennes säng från intensiven till neonatalavdelningen. Det kryllar av teknisk utrustning. En sond, till exempel. När man är så liten kan det vara svårt att koordinera andning och att svälja. Har man inte ork till båda prioriterar man att andas. Det gjorde Hanna.

Efter ytterligare någon sida fångar särskilt en bild Meretes uppmärksamhet. Den föreställer dottern i sin kuvös. I bakgrunden skymtar flaggan som hon fick av personalen när hon fyllde en månad. Merete Östmann har dock ögonen på något helt annat.
– Ser ni jordgubbarna? Det här är lånebodyn jag pratade om. Jag minns inte så mycket av de här första veckorna, men jag kommer verkligen ihåg de där jordgubbarna.

Anna Liljemalm är journalist. Hennes gardiner är fusk-fållade (med knappnålar i stället för sömmar). För första gången i livet överväger hon att börja sy.
Linn Bergbrant är frilansfotograf. Kommer nog nån gång skaffa en sådan där stilig gammal grön Husqvarnasymaskin men kommer troligen sy mer till hemmet än till kroppen.