Med maskorna som vapen

Allting började med att Lisa Anne gick ut sin konstutbildning: en master inriktad på fotografi. När hon plötsligt inte längre hade tillgång till ett mörkrum blev hon tvungen att hitta ett nytt medium att uttrycka sig i. Hon lyssnade mycket på rockbandet Cheap Trick, där sångaren klädde sig i stickade tröjor med mönster av gitarrer, dödskallar och ordvitsar. Det var de tröjorna som fick henne att plocka upp stickor och garn.
– Jag ville sticka en tröja men jag visste inte hur man gjorde. Då, när jag förlorat mörkrummet kändes det som ett bra tillfälle att ta mig tiden att lära mig, säger Lisa Anne.

Den första tröjan stickade hon 1995. Den hade hennes namn på. Sedan blev tröjorna snabbt mer och mer politiska. Den allra senaste stickade hon klart på planet hit, berättar hon. Trådarna hänger fortfarande ut, hon har inte hunnit fästa dem. Mönstret i klara färger består av katter, rånarluvor och texten »vi är alla Pussy Riot«.

Att sticka politiska tröjor kändes rätt redan från början säger hon. I samband med politiska kampanjer produceras ofta en mängd väldigt tillfälliga attiraljer, som t-shirts och märken som man slänger när kampanjen är över. Men en stickad tröja slänger man inte. Lisa Anne har skåpen fulla med tröjor hemma. Och hon använder fortfarande allihop. Hon säger att hon har ett band till var och en av dem.
– Efter ett tag blir kanske budskapet förlegat men tröjan fortsätter att fungera som en tröja: värmande och mjuk. Fortsätter man att bära tröjan fastän budskapet har förlorat sin mening fungerar den lite som en tatuering: du skaffar en tatuering som betyder någonting i stunden. Senare i livet kanske den inte alls har samma mening men du kommer alltid att ha kvar den tiden i ditt liv då du trodde så starkt på just det där, säger Lisa Anne.

Ett av hennes mest uppmärksammade projekt är en serie vantar, Body Count Mittens, där hon stickade in antalet dödade amerikanska soldater i kriget i Irak. Hon började sticka den vänstra vanten med det antal som gällde då. När hon sedan fortsatte till den högra hade siffran hunnit stiga. Vantarna blev en kuslig påminnelse om hur många soldater som dör på den tid det tar att sticka en vante.

Ibland beskrivs Lisa Annes skapande som en slags performancekonst. En av huvudpoängerna med hennes tröjor är att hon själv har dem på sig. På en typisk Lisa Anne Auerbach-tröja står det »Vi är alla hjältar/Vi är alla terrorister« med ett mönster som för tankarna till en självmordsbombares bombbälte. Att cykla omkring i den i USA några år efter 11 september uppmuntrar helt klart till en del diskussioner.

På Los Angeles stickcaféer har Lisa Anne aldrig känt sig hemma. Där var det ingen som var intresserad av den typ av stickningar som hon gjorde. Och i konstvärlden där hon oftast rör sig har de svårt att hantera hennes tröjor.
– När jag först började sticka stötte jag på rätt mycket motstånd. Folk såg på tröjorna som konfektionsplagg. »Har du den här i min storlek? Har du den i en annan färg?« Det var svårt för samlare att inse att man kunde köpa en tröja och ha den som en skulptur om man ville. Det är nog en av anledningarna till att jag fortsatt sticka tröjor. För att jag vill visa dem. Jag är konstnär och det här är min konst, fattar ni?

Samtidigt är Lisa Anne inte särskilt förtjust i att sticka. För henne är det mer frustrerande än avkopplande. Hon föredrar att spinna. Nu görs de flesta av hennes tröjor på en datoriserad stickmaskin.

Lisa Anne Auerbach vill inte sätta några etiketter på sin politiska övertygelse. Hon tillhör inget parti och ingen speciell ism, även om hon har kampanjat för demokraterna i de senaste amerikanska presidentvalen. Hon går sin egen väg och känner ingen större gemenskap med politiska rörelser som occupyrörelsen som svepte över USA efter den senaste finanskrisen, eller craftivismen som precis som Lisa Anne kombinerar traditionellt hantverk med politik.

Trots sin skeptiska hållning mot alla moderna rörelser känner Lisa Anne en stor samhörighet med hönsestrikrörelsen. Termen hönsestrik myntades av danskan Kristin Hofstätter i början av 70-talet. Budskapet i hennes böcker var att bryta stickningstraditioner och normer, att alla skulle sticka precis som de ville och utmana sin uppfinningsförmåga och sina färgval. Man använde restgarner och istället för att planera färger och mönster fick de växa fram under arbetets gång.

Hönsestrikböckerna slog an en sträng i samtiden när de kom. Över hela Norden stickades färgstarka kläder med ett virrvarr av mönster och feministsymboler. Lisa Anne Auerbach upptäckte hönsestrik i samband med en utställning i Norge och blev helt tagen.
– Jag hade ingen aning om att det här hade funnits. En uttalat politisk och feministisk rörelse som jobbar med mönsterstickade kläder, precis som jag! Jag kände direkt en stor samhörighet, säger Lisa Anne.

De blossande känslorna för Hönsestrik var en av anledningarna till att hon ville göra en utställning på Malmö Konsthall.
– Jag tror att hönsestrik är lite underskattat här i Norden. Det är som att alla känner till det men ingen tror att det kan vara relevant idag. Men det tycker jag att det är. Absolut!

Tröjorna i utställningen är formgivna i hönsestrikstil av Lisa Anne och stickade av en grupp kvinnor i Danmark. En tröjas naturliga miljö är på en människa, det har man tagit fasta på i den här utställningen. Istället för att visa dem på skyltdockor är det personalen på Konsthallen som själva har dem på sig. På så vis får de samma interaktiva dimension som när Lisa Anne går runt med dem i Los Angeles.

Konsthallspersonalen har själva kommit med förslag på texter till tröjorna. Lisa Anne Auerbach vill inte tvinga dem att gå runt i samma slags provocerande budskap som hon själv ofta gör. Därför är Malmötröjorna något tamare och dessutom innehåller de en del svenska referenser som Lisa Anne inte egentligen har något eget förhållande till. Bland annat handlar en tröja om Zlatan Ibrahimovic.
– Just den är kanske inte min favorit. Det är svårt för mig att veta vad han betyder eller känna någonting för honom. Jag är inte intresserad av fotboll. Men jag gjorde mitt bästa i designen. Jag har tittat på bilder av honom och förvandlat hans tatueringar till mönster i stickningen. Det var ett sätt att göra tröjan mer intressant för mig själv, eftersom jag har funderat över just det tidigare, förhållandet mellan tatueringar och stickning.
– Men lite så är det med allt jag gör. Jag har alltid använt mig av skandinavisk stickning och aldrig haft en chans att förstå alla nyanser i det eftersom jag kommer utifrån. Jag vill inte komma in och verka helt okunnig, men jag blandar väldigt fritt. Jag vet inte om en traditionalist skulle hålla med mig om det här men jag har faktiskt väldigt stor respekt för traditioner.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör. Hennes dröm är att ha en stickad tröja av varje sort som finns. En Cosby, en Bohus, en Fair Isle…
Jonas Tetzlaff är fotograf och har inte haft stickade tröjor sedan han var liten. Nu ska han göra ett nytt försök.