När lärde du dig sticka?
Här på Island lär sig alla sticka i tredje klass, och jag hade turen att ha en väldigt bra textilslöjdslärare. Stickningen klickade verkligen för mig. Jag blev fast. Det är mitt medium helt enkelt.
Om tröjan tittar uppfordrande på dig kanske du behåller den längre. Det hoppas textilkonstnären Ýr Jóhannsdóttir.
Här på Island lär sig alla sticka i tredje klass, och jag hade turen att ha en väldigt bra textilslöjdslärare. Stickningen klickade verkligen för mig. Jag blev fast. Det är mitt medium helt enkelt.
När jag var 18 hade jag ett sommarjobb i min hemstad Kópavogur där jag fick utveckla ett eget kreativt projekt. Jag valde att sticka tröjor som liknade ansikten och kroppar. Jag tänkte mycket på hur våra kroppar rör sig i kläderna. Jag ville få dem att komma till liv.
Senare, när jag pluggade textildesign i Glasgow tog det en ny vändning. Second hand-affärerna där var fulla av fina lammullströjor. Samtidigt läste jag om alla problem som vår klädkonsumtion skapar. Så jag började dekorera second hand-tröjor istället.
Jag har utvecklat en lagningsworkshop där jag lär ut hur folk kan laga sina tröjor med nålfiltade och stickade applikationer. Jag kallar det »Gör din tröja till en vän«. Om kläderna blir personligheter, blir de svårare att slänga. Du måste se tröjan i ögonen innan du tar den till soptunnan.
Jag samarbetar med Röda korset på Island. De får in så mycket kläder att de sorterar bort allt med minsta fel. Ofta behöver jag bara laga något litet, men sedan fortsätter jag att leka med hela plagget. En tröja hade en liten reva mitt fram. Då nålfiltade jag en stor rosa näsa där, och skapade resten av ansiktet runtom. En annan hade malhål. Jag öppnade upp dem och fångade upp maskorna på mina strumpstickor. Sedan rundstickade jag en lång ficka i rött på insidan. Sedan filtade jag läppar och tänder runt öppningen. Vänder man fickan ut och in ser det ut som att tröjan räcker ut tungan.
Många av dem ser rätt glupska ut. Jag tänker att det är en slags spegling av hur vi ser på kläder. En del som ser mina tröjor i sociala medier fattar inte att de är handgjorda och unika. De orkar inte läsa texten som hör till.
En av dem har blivit så eftertraktad att det finns en bluffsida som påstår sig sälja den. Men jag har ju bara gjort en och den hänger här i mitt vardagsrum. Men folk tänker inte efter. De ser något de vill ha och så vill de bara tillfredsställa suget på en gång. Den där hetsiga, glupska attityden som vi har till kläder, den återspeglas i mina tröjor när de tittar tillbaka på oss med samma hungriga blick.
Jag skulle hellre vilja att folk tänkte »Aha, så där skulle jag också kunna göra«, än att bara vilja klicka hem en snabb shopping-fix.
Ýr jóhannsdóttir jobbar under namnet Ýrúrarí. Se några av hennes tröjor i utställningen Generation Why som öppnar den 2 februari och pågår till den 4 maj, på Rian Designmuseum i Falkenberg.