Förändra världen med bara händerna

När hemslöjdsrörelsen jubilerade offentligt i somras så var det i en demokratisk djungel. Två tusen handgjorda löv bredde ut sig över mästare och amatörer
i en slöjdskog i Liljevalchs salar.

Skogen kommer att stanna i minnet – länge. Det var ett genialt och helt samtida drag att gestalta hemslöjdens väsen med en rejäl crowdsourcing. Det blev en anslående manifestation av slöjdsektorns många, sinsemellan mycket olika händer: professionella, konstnärliga, påhittiga, nykomna, ironiska, ilskna, politiska. De yngsta lövmakarna var bara sex år gamla och kommer, med lite tur, att kunna skönja också nästa hundraårsjubileum.

Skogen kunde också upplevas som en markering av slöjden som en kulturell allemansrätt. Den organiserade hemslöjdsrörelsens historia brukar ju annars berättas med helt andra förtecken. Ofta sker avstampen hos pionjärerna, dessa försigkomna, rådiga kvinnor (nästan alla från de övre klasserna) som kring förra sekelskiftet bestämde sig för att disciplinera, organisera och förädla allmogens hantverk för avsalu. De erövrade samhällets legitimitet genom att ta kontrollen över kvaliteten. De tog sig rätten att lyfta fram somt och hålla annat tillbaka. Det som då skulle visas (i utställningssalar, på försäljningsdiskar och i de representativa hemmen) skulle inte bara signalera smak och stil utan också vara indirekt certifierat av rörelsen. Och sist men inte minst: det var nationalromantiska idéer om ursprunglighet och autenticitet (ofta förstärkt av mellanhänderna) som band samman den organiserade hemslöjdsrörelsen.

Skogssorlet på jubileumsutställningen 2012 varslade om att slöjden är på väg in i en friskare självbild. De tematiska salarna intresserade sig inte särskilt mycket för »ursprungligheter« och förföll aldrig till ensidig beundran inför regionala särarter. Det var istället en mångstämmig, rörlig, föränderlig, och i bästa mening »oren« slöjdvärld som visade upp sig.

Jubileumsutställningen signalerade också hierarkiernas sammanbrott. Det breda engagemanget verkade sida vid sida med mästare i olika genrer. Tack och lov intresserade sig inte jubilaren heller för att dra upp gränserna mellan hemslöjd och slöjd, mellan konsthantverk och slöjd, konst och slöjd. Varför ägna sig åt sådant nörderi, när skranken redan rasat?

De bärande frågorna på Liljevalchs kunde också läsas som levande, ibland hetsiga, diskussioner med hundra års historia.

För pionjärerna hade ordet hemslöjd tryck på första stavelsen. Det var kuddar, draperier, dukar, mattor för den intima sfären. I dag väller slöjduttrycken ut på gatorna och rakt in i politik och samtidsengagemang.

Medan pionjärerna tog sikte på konsumtionen, som inkomstkälla för utövarna, är slöjdandet idag snarare ett sätt att manifestera en tilltagande trötthet på köpkulturen.
För hundra år sedan handlade det om det perfekta, och helst skulle de många timmarnas arbete synas. Nu lever ful-, snabb- och kravallslöjd intill den fulländade.

Ja, det är onekligen en turbulent resa rörelsen gjort, inte minst det senaste decenniet. I en flytande modernitet, där identiteter inte är fasta och entydiga, har den oreflekterade vurmen för fast autenticitet framstått som unken och begränsande. Gamla gränser mellan hårt och mjukt, mästare och amatör har uppfattats som djupt provocerande.

Inte minst satsningen på design i början av 2000-talet skruvade de här frågorna på ett akut sätt. Medan designvärlden länkade sig till framtid, urbanitet, rationalitet, tilldelades slöjden rollen som motpol – associerad till förflutenhet, landsbygd och en sorts oreflekterad känslosamhet.

Men sedan dess har många gamla hinnor brustit. Slöjdrörelsen har, med egna utgångspunkter, borrat sig in i frågor om miljömedvetenhet, demokrati, politik, solidaritet…

Här har de senaste årens konsekventa arbete inom SHR respektive den statliga Nämnden för hemslöjdsfrågor nog spelat stor roll för en nyttig introspektion. Både tillsammans, och var och en för sig, har de drivit undersökningsprojekt som dragit med sig både den akademiska världen och kulturarvsinstitutionerna.

En rad avhandlingar med koppling till slöjd och hemslöjdsrörelse har bidragit med ny kunskap. Genom dem har slöjdsektorn fått en rikare och mer exakt begreppsapparat, som öppnat dörren till nya, och djupare diskussioner i seminarier och debatter.

Men framför allt är det förstås do it yourself-vågen som givit slöjden ett nytt och starkt självförtroende. Att skapa själv är en form av egenmakt. Och det är på det här området en viktig del av framtidens slöjd kommer att utspela sig. Slöjdens konkreta, praktiska engagemang framstår som en energisk motbild till den, allt slappare, »clicktivism« som frodas på Facebook och Twitter – och som i realiteten betyder allt mindre för makten.

Precis som för hundra år sedan är slöjden idag en form av emancipation och empowerment. Och där tar morgondagens slöjdare de gamla pionjärerna under armen: I övertygelsen om att världen går att förändra, med händerna.

Fotnot Crowdsourcing, en metod för problemlösning tillsammans med flera olika parter. Clicktivism, användandet av sociala medier för att driva en fråga. Empowerment, »egenmakt«, att stärka individens möjlighet till självständighet och ta makten över sitt eget liv.