För ett antal år sedan skrev jag i denna tidning en krönika om hur jag stickade mig ur en depression. Den slutade såhär: »En gång hjälpte handarbetet mig att bli en hel människa igen. En sådan sak vänder man inte ryggen.«
Färdigstickat
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Det är med blandade känslor jag läser igenom den gamla texten, som är något av det sårigaste jag skrivit. Det jag framför allt känner är en akut känsla av saknad.
Det jag aldrig trodde skulle hända har nämligen hänt: Jag har vänt stickandet ryggen.
Mitt liv som »sticktjej« fick ett abrupt slut sommaren 2014. Jag hade då stickat som en dåre i tre års tid och avancerat från sneda och vinda rätstickade halsdukar till utsökta babykoftor och florstunna sjalar i komplicerade hålmönster. Jag hade en imponerande samling bambustickor i alla upptänkliga storlekar och la ohemult mycket pengar på skotska ullgarner.
Och tänk, också när man minst anar det kan hantverksfingrarna få sitt lystmäte.
När min dotter föddes lärde jag henne tidigt att ligga på golvet och leka med mitt raggsocksnystan. Då och då fick jag vira ut ungen när hon trasslat in sig för mycket, men det var det värt för att få sticka en stund.
Nå, utan att göra ett alltför stort drama av saken: Jag började få ont i armarna. Som författare och skribent sitter jag många timmar om dagen vid datorn, och i kombination med det maniska stickandet blev det för mycket. Jag fick kort och gott musarm, fast i båda armarna.
Och axlarna.
Och fingrarna.
Det är inte kul att sticka när det gör ont, så jag bestämde mig för att ta en paus.
Den pausen varar än. Jag har sjukgymnastiserat och livstilsförändrat och allt det där, men har fortfarande känsliga armar. Efter många försök att återuppta stickandet har jag fått inse att jag tills vidare måste välja mellan att skriva och att sticka, och föga förvånande, kanske, har jag valt att skriva.
Snipp snapp snut, så var hantverkssagan slut? Nja. Här kommer det fina i denna sorgliga historia: Har man en gång insett glädjen i att arbeta med händerna, kommer händerna alltid hitta något att arbeta med. Efter en djup och intensiv sorgeperiod över min förlorade stickförmåga hittade jag äntligen en ny passion: Jord. Jag har blivit en lika manisk trädgårdsodlare som jag en gång var handarbetare, och ärligt talat,
likheterna mellan dessa båda sysslor är fler än skillnaderna. Att välja fröer och plantor är inte långt från glädjen i att planera ett nytt stickprojekt. Där jag en gång kunde identifiera garntyper med fingrarna kan ju nu känna igen ogräs på deras rötter.
Och tänk, också när man minst anar det kan hantverksfingrarna få sitt lystmäte: När min dotter häromveckan var hemma med vattkoppor började vi pyssla med en så kallad »rainbow loom« hon fått i födelsedagspresent – en liten knoppbräda på vilken man kan göra armband och andra småsaker av färgglada gummiband. Innan jag visste ordet av satt jag djupt försjunken i Youtube-videor med instruktioner för hur man påtar ihop penndekorationer – resultatet blev tre, om jag får säga det själv, mycket imponerande små gummibandsdjur. Dottern uttryckte stor beundran för dessa mina oanade förmågor, och kanske också viss förbryllelse över min plötsligt uppblossade entusiasm. »Vet du«, sa jag, »det beror på att jag stickade så mycket en gång i tiden. Ska vi inte göra en till?«
Amanda Svensson är författare och kulturjournalist. Hon har tidigare medverkat i Hemslöjd både som krönikör och skribent. Krönikan »Finna ro och stillhet« där hon skriver om hur hon stickar sig ur en depression, var med i Hemslöjd 3/2013.