»Det började med att jag gjorde virkningar och satte upp runt träd här ute. Yarn bombing. Jag tyckte det var en jättemysig idé. Jag virkade in ett stort träd fem meter upp på stammen. Det var min första riktigt stora virkning. Jag är konstnär och målar egentligen mest. Men för ett par år sedan planerade vi ett trädgårdsgalleri här i Björkhaga. Vi hade många idéer och vi visste att vi ville göra något som passade för barn. Då fick jag se en bild från Japan, den föreställde en av konstnären Toshiko Horiuchi MacAdams virkade lekplatser för barn. Det var ett stort färgglatt nät och skrattande ungar som klättrade i det. Det kom så lägligt. Det var ingen tvekan, jag fastnade för idén direkt! Det här var 2012 på hösten. Jag tog kontakt med Toshiko och bad om lov att arbeta vidare på hennes idé. Och på den vägen är det…
En lek med maskor
Med 86 kilo garn och inspiration från Japan satte Berit Wilkmar igång. Hon berättar för Maria Diedrichs om färgglad monumentalvirkning, valkar i händerna och skratten som ekar i skånska Hörby. Emil Malmborg fotade.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Även om jag hämtade inspiration från de japanska lekplatserna har jag utformat min park efter eget huvud. Det är ju där i det konstnärliga arbetet ligger. Att fundera ut och skapa en ny grej. Det första nätet var klart i maj 2013. Jag tog hjälp av vänner som virkade under vintern i dubbelt akrylgarn.
Vi hade väldigt roligt, och det gick åt några meter garn kan jag säga. 86 kilo ungefär. Hela nätet är runt 100 kvadratmeter stort.
När man kommer fram till parken och parkerar bilen är den här virkade lekplatsen det första man ser. Alla säger bara »wow!«. Den är så enormt stor och färgglad så alla blir glada. I mitten står ett stort gammalt träd som har tappat sina löv. Där kan barnen klättra upp och rulla ner i nätet, ner i olika »fack« där garnet är mer eller mindre spänt. Inunder hänger invirkade bollar så att även de allra minsta som inte vågar sig upp i nätet kan vara med och leka och sparka på dem. Och allt är mjukt och färgglatt.
Man måste vara noga med säkerheten såklart. Nätet är inte så högt och man får bara leka i det utan skor och med målsman nära. Det har fungerat väldigt bra. Men det första nätet slets snabbt. Till i år virkade jag ett nytt nät i fyrdubbelt garn för att det skulle hålla bättre. Men nu sitter jag här och lagar igen ändå, för att det ska gå att använda nästa sommar. Om jag får finansiering kommer jag att virka ett helt nytt nät i fallskärmslina. Då kommer det verkligen att bli stadigt. Då skulle det hålla även för vuxna att klättra i. Det skulle vara riktigt förnämligt.
Det är otroligt roligt med alla positiva reaktioner som vi har fått. Och alla dessa skratt. Barnen är ju överförtjusta och det är i regel föräldrarna också. Det enda problem de har rapporterat är väl att få med barnen därifrån! Vi har haft besökare från Nya Zeeland, Australien, Kanada, nästan hela världen. Ja, från Japan också. Det är jätteroligt att det är flera som har blivit intresserade. I vintras var jag uppe i Hälsingland och hade en workshop tillsammans med några som ville virka en egen lekplats. Den blev klar till sommaren och har suttit uppe i Mellanfjärden. Det tycker jag är jätteroligt. Jag tror de här textila skulpturerna skapar ett mjukare samhälle.
Det har varit mycket att virka och mycket arbete med underhåll och lagningar. Men när man öppnar för säsongen och kommer ner och hör dessa skratt… Det är som ljuv musik. Då får man lön för mödan. Det är helt underbart.«
