»En bra början till förändring är att folk förstår att vi har ett problem«

Simon Anund och kollegan Jacop Merlini startade sitt möbelföretag 2020. Konceptet kändes klockrent: Lokalproducerade kvalitetsmöbler av enbart svenska råvaror. Trä, lin, ull, stål. Ner till minsta skruv tänkte de sig att materialet skulle vara spårbart. Kunder skulle veta exakt vad de köpte.

Efter att ha rört sig i utkanten av möbelbranschen ett tag hade de tröttnat på vackra men tomma ord om hållbarhet. Den miljöhänsyn och omsorg som de läste om på hemsidor och i produktblad såg de inte mycket av i praktiken.
– Risken att bli uthängd i möbelbranschen är inte på långa vägar lika stor som i modevärlden. Så den kan göra lite som den vill, säger Simon Anund och gör en kort paus.
– Men vi ville testa om det gick att göra det som alla sa att de gjorde. Och vara en del av en förändring.

Ett halvt decennium senare ligger företaget Verks showroom på Folkungagatan i Stockholm, längst ner i östra änden av Södermalm. Där står nu matbord i ek, stolar i björk och låga skinnklädda soffor. En grå pläd ligger slängd över ett armstöd. Simon Anund är mer luttrad idag men fortfarande frustrerad.
– Vi trodde inte våra öron när vi började gräva i det här. Du undrade om det finns lokala material som är svåra att hitta i Sverige idag. Det skulle gå snabbare att göra en kort lista på vad som faktiskt går att få tag på.

Skogslandet Sverige, heter det ju. Så om Simon och Jacop sett några problem framför sig när de startade sin verksamhet handlade det i varje fall inte om virkesbiten. Ett av skälen till att de drog igång företaget från början var just att de noterat att få svenska möbelproducenter använde trä från landets skogar.

Själva tänkte de satsa på lövträ. Möbeltorrt och lokalproducerat virke. Ek inte minst. Men när de började kontakta byggvaruhandeln tog det stopp. Lövträ härifrån fanns inte att köpa. Sågverken svarade detsamma, sådant sågade de inte.
– Vill du jobba med svenska lövträsorter inom produktionsindustrin måste du ha ett extremt driv, konstaterar Simon Anund idag.
– Ta ek till exempel. Idag finns det bara ett enda lite större sågverk i Sverige som kan såga det. Det här landet är helt och hållet uppbyggt kring barrträ. Monokulturen främjas i alla led.

Deras syn på Sverige förändrades, säger han. Att både skogs- och järnindustri hör till svensk basindustri spelade ingen roll. Den industrin vänder sig mot den stora världen, inte mot lokala småproducenter.

– Trots att vi är Europas största järnmalmsproducent och har enorma stålverk kan man till exempel inte köpa gångjärn, spik och skruv som är gjorda här. Förädlingen sker i Asien, säger Simon Anund och berättar att Verk därför startade egen tillverkning av skruv och beslag hos en finmekanisk verkstad i Åtvidaberg.

Men så kunde de inte göra med allt. Istället fick de tänka om.

– Formgivningen styrs nu helt och hållet av vilka genomsvenska material och produkter som går att få tag på. Formen är underordnad tillgången, säger han och redogör för de två kompromisser som de ändå fått göra: Sytråd och blixtlås.
– Det måste vi ha men kan inte producera själva. Motvilligt har vi fått acceptera import, men det är vi också transparenta med, säger Simon Anund.

De senaste åren har han övat upp sin detektivförmåga för att ha stenkoll på vad som görs var. Det han trott sig veta, säger han, har då många gånger visat sig inte stämma.
– Som att lin är svenskt. 

Du undrade om det finns lokala material som är svåra att hitta i Sverige idag.
Det skulle gå snabbare att göra en kort lista på vad som faktiskt går att få tag på.

För så var det ju inte. I varje fall inte på industrinivå. För även om det vävs fantastiskt linne inom landets gränser, har själva lintråden importerats de senaste femtio åren. Och linstängeln vuxit någonstans i södra Europa.
– Eller ullen, den som vi visserligen har mycket av här i landet men som vi också eldar upp i så stor utsträckning. Också den importeras oftast, eftersom industrin dels vill ha stora mängder homogen ull, dels vill köpa billigt. Priset på importerad ull är ju en fjärdedel av svensk.

Men i likhet med en lokal modeindustri som intresserar sig allt mer för svensk ull, har Verk försökt satsa på inhemska fibrer. Till exempel tillverkar de nu en pläd, spårbar till ull från Dalarna, Jämtland, Hälsingland och Värmland. Och de stoppar sina möbler med texelull istället för med det så vanliga – och utomlandsproducerade – kallskummet.
– Men för att vi ska kunna köpa den där ullen krävs tid och hantverkskunskaper i leden före oss, säger han.

Det är inte bara att trycka på en knapp.
– Så mycket kunskap och produktion har outsourcats.

Simon Anund tar skivmaterial som ytterligare exempel. All plywood och mdf som lämpar sig för möbler görs utomlands, förklarar han. Detsamma gäller laminat. Det är 25 år sedan de sista fanerverken dog ut i Sverige.
– Köper du en fanerad bordsskiva kan du därför veta att den är importerad – även om producenten är svensk. Skiktlimning, Alvar Aalto-style, går inte längre att göra här
i landet.

Orden kommer snabbt och engagerat.
– Ändå talas det så mycket om resiliens och om att varje land behöver motståndskraft. Är det kanske dags att ta tag i det nu?

Bakom betongväggarna på Filmhuset i Stockholm, där bland annat Sveriges Kulturråd håller till, lyfter Friedrike Roedenbeck på luren. För ett drygt halvår sedan var hon myndighetschef på nu nedlagda Nämnden för Hemslöjdsfrågor. Nya titeln, sedan slöjdverksamheten flyttats till Kulturrådet, är enhetschef. 

Att det är intressant att resonera kring vad ett land behöver för material och kunskaper för att vara motståndskraftigt instämmer hon i. 

Också hon kommer in på linet.
– Man hade ju gärna sett större och rationellt odlade odlingar, det kan jag hålla med om. Men jag gissar att det skulle behövas en satsning från politikerhåll för att det skulle gå. 

Hon påpekar samtidigt att kunskapen om linodling ökat på senare år bland eldsjälar och slöjdare, och påminner om satsningen »1 kvm lin«. Det är hemslöjdsrörelsens och hemslöjdskonsulenterna i Västra Götalands fleråriga projekt, som gått ut på att inspirera så många som möjligt till att odla sig en egen plätt och sedan ta hand om linet. Hundratals har nappat och idén har vid det här laget spridit sig från lokal till nordisk nivå. 

Så när Friedrike Roedenbeck tänker på just slöjdkunskap, tar hon larm om hotade material och döende handlag med viss ro.
– Ja, visserligen försvinner en del kunskap, men samtidigt upplever jag att intresset för äldre tekniker och material har ökat på senare tid. Och kunskap delas för fullt, inte minst över nätet.

Hon påminner om hur korgslöjden fått ett uppsving de senaste åren och hur de små ullspinnerierna blivit fler. 

I vissa andra länder, som Norge och Storbritannien, verkar oron vara större. Där har intresseorganisationer och hemslöjdsrörelse på senare år skapat »rödlistor« för att dokumentera utdöende eller döda hantverkstekniker. En sådan larmlista har i perioder också diskuterats här, förklarar Friedrike Roedenbeck, även på myndighetsnivå. Men staten landade 2011 istället i att skriva under Unescos konvention om tryggande av immateriellt kulturarv, det vill säga att istället för att lista utdött och hotat, förbinda sig att dokumentera kunskap som ännu lever. I dagsläget har 47 slöjd- och hantverksformer hamnat på den nationella förteckningen.

Dit hör exempelvis nålbindning. En av de tekniker som rödlistats i vårt västra grannland.
– Men Norges och Sveriges syften är desamma, säger Maria Jacobsson över telefon från Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund i Stockholm där hon är verksamhetschef. 
– På bägge håll vill vi hålla kunskap vid liv.

Det är lokalavdelningarna i den norska Husflidsorganisationen, deras hemslöjdsrörelse, som skapat och fyller Norges rödlista med innehåll. I Sverige uppmuntras motsvarande medlemmar istället att engagera sig i Unescokonventionen och dokumentera det som ännu lever.  
– Även om staten står bakom är det ändå främst civilsamhället som säkerställer att traditionerna bevaras och utvecklas, säger Maria Jacobsson, och tar bland andra
studieförbund och just hemslöjdsrörelsen som exempel. Det vill säga verksamheter som, motsägelsefullt nog, fått minskade statliga anslag de senaste åren.
– För om Sverige ska leva upp till vad vi skrivit under, måste det ju också finnas ekonomiska förutsättningar att göra jobbet, påpekar hon.

Ändå känner inte heller Maria Jacobsson någon överhängande oro för att slöjden i stort är hotad. Här i landet har slöjdkunskapen, till skillnad från i väldigt många andra av världens länder, levt vidare i en hyfsat obruten kedja från självhushållets tid. Det beror inte minst på just hemslöjdsrörelsen, som vid 1900-talets början startades för att rädda bondesamhällets kunskap och uttryck. Också den obligatoriska skolslöjden hör till det som spelat roll, påpekar Jacobsson.

Hon kommer in på den där frågan om motståndskraft, som både Friedrike Roedenbeck och Simon Anund talat om.
– Faktum är att slöjdande i en hemslöjdsförening har viktiga bieffekter. Man får kunskap av varandra som går att överföra på andra områden i livet. Som att bli tränad i resurshushållning, bli bättre på materialkritik och att öva sig i samarbete.

Simon Anund på möbelföretaget Verk i Stockholm har just öppnat en kartong med nyinkomna gråa ylleplädar. Hans perspektiv är ett annat än Maria Jacobssons och Friedrike Roedenbecks, den småskaliga och lokala produktionsindustrins. Ser han till den, finns faktiskt anledning till oro, menar han. 
– Men en bra början till förändring är att folk förstår att vi har ett problem.