Den hemliga trädgården

Som pensionär fick han plötsligt tid. Två decennier senare går ingen säker i Hans Benjaminssons trädgård.

Text Malin Vessby
Foto Fredrik Jalhed
28 mars 2022

Nedanför ett villafönster på landet utanför Varberg står en tiger på lur. Bakom huset sträcker en enorm giraff sin hals mot himlen. Den är fem och en halv meter hög och krävde byggnadsställningar runt kroppen för att bli klar. Trädet som den stod vid togs av stormen, men giraffen klarade sig.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Hans Benjaminsson.

Hans Benjaminsson går före mot infarten till gården.

På vakt vid garaget står hans senaste skulptur, en enorm och gapande tyrannosaurus. Frambenen har krånglat lite, så de återstår att justera, annars är den klar. En aluminiumstege ligger lutad mot husväggen.
– Alla kanske inte gillar dinosaurien, så är det ju. Det är olika. Men man får göra det man känner för och för mig är nog farliga djur ändå det roligaste, säger Hans och ser glad ut.

Han öppnar dörren till verkstaden och ursäktar stöket.

Överblivna trästumpar täcker golvet. Verktyg och färgburkar belamrar hyllorna. Ett exemplar av Nya testamentet, med röda slitna pärmar, ligger uppslaget bland de fina spånen på bandsågen. På en minimal svartvit illustration anas ett ridande par med en baby, det är inspirationskällan till det senaste arbetet. Mer behövs inte, konstaterar Hans Benjaminsson och nickar mot den bruna åsnan mitt i rummet.

Maria har suttit upp, men hon är ännu utan Jesusbarn. Josefs huvud ligger i bitar, utsågat i plywood.
– Man måste ha fantasi. Annars blir det tråkigt.

Stommen gör han av plywood. Först sågar han ut skulpturens profil. Sedan formar han tvärgående plywoodbitar och fäster skiva efter skiva vinkelrätt mot profilen så att den tredimensionella formen uppstår. Skelettet klär han med ett finmaskigt ståltrådsnät, som han täcker med en kladdig lim- och kalkblandning i ett ganska tjockt lager. Han breder ut den med en vanlig spackelspade. Till viss del går det att bygga volym med limblandningen, så med hjälp av den kan han förfina formerna. Färgen är en utomhusfärg som målas på när allt torkat. Men det måste vara minst tio grader ute.

Hans Benjaminsson knackar på åsnan. Den känns stadig under handen, men ljudet är överraskande burkigt, hålrummen inuti hörs.

Han tar en paus och andas tungt. Efter 45 år som snickare i dammig miljö han har fått lungfibros, så han är ofta andfådd. Dessutom är han 87 år.
– Jag orkar inte lika mycket längre, så jag jobbar högst några timmar om dagen, sen måste jag ta igen mig, säger han och skakar lite på huvudet.

Med ett öga mot åsnan konstaterar han att det knepigaste framöver nog blir att göra Josefs långa klädnad.
– Men det är roligt att hålla på, och det ska vara roligt. Kommer jag på något, går det ganska fort. Då gör jag det bara, säger han och lossar på en tygjalusi. Bakom den gömmer sig Adam och Eva.

Hela trädgården är bebodd. En älg har åkt hästtransport till Strömstad och en kamel släpkärra till Ängelholm, resten av skulpturerna är kvar. Överallt. Vid ingången till gården väntar Gustav Vasa på häst, utanför verkstan står en stor grå noshörning. Det har blivit ett fyrtiotal skulpturer vid det här laget. Ändå började han på allvar först efter pensionen. Men efter alla år som snickare, då han främst gjort dörrar och fönster, ville han inte stranda på sofflocket. Så först byggde han klar villan, möblerna och verkstaden.
– Sen tänkte jag att jag ville ha en hobby. Och jag har ju alltid känt mig hemma åt konsthållet.

Kommer jag på något, går det ganska fort. Då gör jag det bara.

Barnbarnet Josef fick sitta modell. Sedan dess fiskar han borta vid den stora stenen, förevigad som liten pojke. Bredvid honom höjer näcken sin ödesdigert förföriska fiol.

Mycket är farligt i den hemliga trädgården.

Men trots att Hans Benjaminsson alltid målat vid sidan av – tavlorna hänger tätt på vardagsrummets väggar – har han aldrig försökt att satsa på konsten på heltid.
– Det viktigaste var att försörja familjen. Jag ville vara på den säkra sidan. Men hade jag varit ensam hade jag kanske valt den vägen, säger han.

Mot långväggen i verkstaden står en träsoffa, och på soffan sitter en lite yngre upplaga av Hans Benjaminsson och hans fru Ulla Stina. En katt kikar fram under bänken. Dess levande förlaga ligger inne och trycker sig mot ett varmt element. Annars är utgångspunkten ofta en bild – gärna i en uppslagsbok, här finns ingen dator.
– Ja, det har varit roligt, säger Hans Benjaminsson.

– Jag vill inte ha det ogjort.

Han öppnar dörren till villan. Katten smiter ut och hoppar upp på en björnrumpa.­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!