– Visst blåste vi ut ljuset hörni?
Det är tredje gången denna förmiddag som Erika Åberg ställer frågan när vi går upp för trappan i 1960-talsradhuset i Visby. En helt vanlig och väldigt viktig fråga att ställa sig när man försöker skapa lite stämning i vintermörkret. Men ibland kan den också säga något om ett sinnestillstånd.
– Superfatalistisk, beskriver Erika Åberg sin livssyn.
– Om man levt ett liv med mycket av allt – också kriser, katastrofer och sjukdom, då vet man att det där med att spara till en annan gång, det ger ingen utdelning. Vi vet inte om sen någonsin kommer. För mig är inte det där någon tordönsstämma som basunerar ut att vi alla ska dö. Det är bara ett faktum. Då vill jag ha så roligt som möjligt på vägen dit. Allt vi har är här och nu, konstaterar hon.
Hon visar vägen till sitt arbetsrum. På skrivbordet ligger garnhärvor, färgprover, akvarellpenslar och inspirationsbilder. Bokhyllan bakom är fylld med böcker om hantverk och stickning. Bland annat hennes åtta egna böcker. Den senaste, Sticka, sy och skapa, kom ut i höstas.
Vid fönstret, som blickar ut över en fotbollsplan, står en fåtölj med ryggen mot utsikten för att ge maximalt med dagsljus på handarbetet i knät.
– Livet är en enda jakt på det rätta ljuset, säger hon.
– Landskapet på Gotland kan bli lite banalt på sommaren. Det är så vackert! Jag tycker bättre om hur det är på hösten och vintern. Det finns ett vemod i landskapet här som jag tror har lockat mig sedan jag kom hit de första gångerna. Havet och kargheten och kalkstenen. Berggrunden gör så mycket med ett landskap – vad det har för färg, vad folk har för humör, hur vattnet smakar. Det blir ett helt annat ljus här – det känner man så fort man kommer av båten. Blåelden här är en annorlunda blå.
När man lever nära någon som gör, blir det uppenbart att det bär på så många värden.
Som professionell stickboksförfattare med deadlines kan man inte sitta och vänta på inspiration, fortsätter hon.
– Då är det tur att jag inte behöver åka så långt för att hitta den. Det räcker med att ta en lunchpromenad.
Varje dag går hon en sväng till en viss sten nere vid strandkanten och tar en bild. Beroende på vädret och hur solen står kan stenen skifta i grönt, lila, beige, grått och guld. Bilderna på stenen, himlen och havet är hennes inspirationsbank. Från dem kan hon välja färger till sin stickning. Hon skickar gärna sina önskemål till Lotta Blom, alias Tant Kofta, som färgar ullgarn till de rätta nyanserna.
– Men att betrakta stenen är också ett sätt att vara närvarande i färger och ljus. Det blir nästan som en liten meditationsövning.
Allting börjar med ett humlesurr. Kanske kände Erika Åberg det för första gången när det kom en vikarie till förskolan. Det var Vera, från Finland. Hon hade med sig en upprättstående vävstol och barnen fick väva brickband. Inga krusiduller, inga speciella berättelser runtomkring, bara ett handlag och en lust till hantverket. Erika blev fullständigt golvad. Än idag önskar hon att hon kunde hitta den där läraren, tacka henne för dörren hon öppnade.
– Det finns någonting nästan andligt eller esoteriskt i det där. Det blir någon sorts resonans. Det där surret har drabbat mig i hela mitt liv och nästan alltid i samband med handgjorda föremål, förklarar hon.
Uppvuxen i ett hyreshus i Stockholmsförorten Fisksätra beskriver Erika Åberg att hon inte kommer från något klassiskt slöjdarhem, men att hon fick ett kreativt självförtroende med sig från sin mamma.
– Hon kom till Sverige från Ungern ett par år innan jag föddes. Med hela sitt sätt har hon visat att man kan göra allting själv. Det var inget som hon värderade, det var bara så det var. Men när man lever nära någon som gör, blir det uppenbart att det bär på så många värden. Mammas mat är godast. Inget slår ett hembakat bröd.
I Fisksätra smakade maten olika och kläderna såg annorlunda ut i varenda trappuppgång.
– Jag hade förmånen att möta många olika kulturer, varje dag. Det öppnade upp ett seende hos mig, att få se olika material, sätt att vara och klä sig. Olika var normen.
Samtidigt kunde innerstan verka långt borta. Att det fanns ett yrke som hette hemslöjdskonsulent eller en skola som hette Konstfack skulle det dröja länge innan hon förstod. I gymnasiet läste hon konsthistoria. Ju längre tillbaka hon kom i historien, ju närmare materialen, desto högre surrade humlan i magen.
Efter gymnasiet sökte hon till Bäckedals folkhögskola. Där kunde man lära sig hantverkstekniker ända från stenåldern.
– Där var det aldrig någon som frågade vad jag kunde. Det var bara att sätta igång och knacka flinta. Där insåg jag att allting går om man bara ger det tid. Dra björkrötter, väva – lärarna där visade att den här kunskapen var tillgänglig för mig. Att jag fick. Det var inte helt självklart för en unge från Fisksätra.
Erika Åberg häller upp kardemummakaffe i koppar drejade av Eva Szentiványi och ställer fram hemmarostade kanelskorpor. På bordet står en sykorg och i kökssoffan ligger en stickning – en mönsterstickad ärm till en tröja ur en kommande bok. Utöver böckerna handlar hennes stickarliv mycket om att arrangera resor och hålla kurser, bland annat i färglära och i hur man tar mått och anpassar mönster till sin egen kropp.
– Det är otroligt kraftfullt att lära sig sticka kläder som passar ens kropp. Det innebär att man inte behöver anpassa sig till någon annans idé om hur man borde vara. Det finns en lågmäld beslutsamhet i det som jag älskar. Här är jag och jag får ta plats. Man kan skola sig själv i att bli kompromisslös: jag behöver inte nöja mig med för korta ärmar och en sladdrig tröja. Mönstret är ett serveringförslag och det är min kropp som är facit.
I klädaffären är det lätt att det blir tvärtom. Om inte kroppen passar i plagget är det kroppen det är fel på. Att skapa egna kläder beskriver hon som en lågmäld protest mot ett system som arbetar för att vi alla ska se likadana ut.
– Jag vill att folk ska känna sig kapabla och förstå att de har ett handlingsutrymme. När man inser hur mycket vi faktiskt kan välja, då bli det åka av. Men det kräver ett visst ekonomiskt utgångsläge och en viss kunskap. Ekonomin kan jag inte göra något åt men kunskapen kan jag faktiskt göra mitt bästa för att sprida. Det känns jätteviktigt. Jag vill att min verksamhet ska vara sådan att de som idag bor i samma lägenheter som jag växte upp i ska känna sig välkomna.
Bara någon dag innan vi träffas i radhuset har Erika Åberg lett en gruppresa med hantverkstema på Gotland. Under pandemin har många aktiviteter stått stilla men nu är suget stort.
– Det blir så starka möten. Jag vet inte om det är för att det är så länge sen vi har fått träffas, eller om det är jag som är fullständigt hudlös. Det är svårt att förklara för någon som tror att det bara är hantverk vi håller på med. Men det kan vara en hel sorgeprocess i varje stickad vante. Det kan vara tre kamrater som dött i covid i en tröja. Det är på allvar.
Slöjden och stickningen är bara ett utanpåverk, säger hon. Allt handlar om att förstå livet och förstå sig själv.
– Om jag kan få folk att lära sig lite om tålamod, perspektiv och ödmjukhet, då är vi hemma. Stickningen är bara en metod. Det kunde lika gärna varit kafferostning.
För Erikas del är det en kombination av faktorer som gjort att hon fastnat för just stickningen.
– Det taktila, att vara så otroligt nära materialet, alltid minst en tråd i handen. Traditionen och friheten. Alla möjligheter med färg, textur, mönster samtidigt som det är lagom begränsande. För mig är det jätteviktigt för att överhuvudtaget klara av att sätta igång.
Efter många år av stickning som heltidsjobb kan hon fortfarande berusas av tekniken. Humlesurret har inte tystnat.
– Jag är otroligt lättroad. Jag tror att det är nyckeln till lite lågmäld vardagslycka. Jo, jag tycker det är kul att sticka. Orimligt kul. Givetvis finns det ett värde i att det blir någonting också. Någonting konkret när allt annat är så jäkla abstrakt. Jag tänker att det har blivit otroligt tydligt under pandemin.
Hon beskriver de senaste två åren som en tid av kollektiv introspektion för dem av oss som hade tid att ägna oss åt sånt.
– Det var många som omvärderade tidsbegreppet. Vad gör jag med min tid och vad tar jag till när det inte finns nånting annat, vad vilar jag i? Att sticka ger mig väldigt mycket under tunga perioder. När det finns en oro för någon i familjen, eller när ens egen hälsa vacklar. När man inte vet hur allting ska bli så kan man se att nu blir det i alla fall en socka här.
I mars ska nästa bokmanus in, och i och med det planerar Erika en serie på tre böcker. Men hon är inte rädd att bli mätt på stickning.
– Aldrig! Det känns som att jag återuppfinner stickningen för mig själv i nästan varje nytt plagg. Varje ny vante utmanar mig att göra någonting som är ännu bättre, mer intressant eller mer funktionellt. Det handlar inte så mycket om att överträffa sig själv utan mer om ett utforskande. Jag är ingen tävlingsperson men jag är väldigt nyfiken. Jag vill se hur en vante kan vara. Det kan låta jättebanalt men varje vinter ser man vilka vantar man väljer och vilka som ligger kvar hemma. Och varför är det så? Jag vill göra mer av det som får mig att välja just dem.
– Rent krasst är det helt ointressant att bara producera vackra saker. Då skjuter jag bredvid målet fullständigt. De av mina plagg som är intressanta, det är de som är lagade, som används och slits på. Annars har de inte mer existensberättigande än någon annan pryl. Det finns någonting minimalistiskt i det där som är intressant för jag är verkligen ingen minimalist. Prylar finns det gott om här som du ser. Men det är ingenting som finns här av en slump. Så resonerar jag med livet också. Det är tillräckligt spännande ändå så jag vill förse mig själv med de bästa förutsättningarna och omge mig med det och dem jag älskar. Vi gör så bra vi kan och så blir det ändå som det blir.
Det här med kreativitet och handgjort får inte vara ett utanpåverk för då går det inte.
Hon torkar av bordet med en linnedisktrasa och dukar fram lunchen. Soppa på lokalodlade grönsaker toppad med närproducerad kimchi och hemodlad torkad chili. Hon plockar fram en gotländsk getost ur kylen, insvept i en egentillverkad bivaxduk, reservagefärgad med avokadokärna. Hon ställer fram munblåsta glas från Visby glasblåseri och ursäktar sig till slut, förklarar att även hon har industritillverkade glas, men de står i diskmaskinen.
Det vore lätt att missta det för en pose. En yta utan innehåll. Men i verkligheten ligger det genuin tanke och omsorg bakom varenda pinal. Och för Erika är det ingen krävande statusjakt att pyssla om sitt hem och sina ting. Det är själva grejen.
– Det här med kreativitet och handgjort får inte vara ett utanpåverk för då går det inte. Det handlar om att värdesätta sin vardag. Att inte bara tänka framåt mot de där två veckornas semester. För ärligt talat vet vi inte om de kommer. Jag kan dö imorgon. Vad fan ska jag vänta på. Det gäller att värdesätta det som är istället för att tänka att man ska vara någon annanstans.
Hon tömmer det sista kaffet i sin kopp och betraktar hur glasyren runnit längs sidan.
– Varje gång jag fattar koppen i mina händer så är det som att jag umgås lite med Eva och skickar en tanke till henne. Det gör ju att jag värderar den här koppen på ett annat sätt. Och jag tror att jag värderar vardagen och livet annorlunda också. Det är de små sakerna, för fasen. Mitt liv har lärt mig på olika mer eller mindre trevliga sätt att det är det jag har. Det är vardagsögonblicken. Det är inte sen.