De gör djur – Margit Brundin

Kajsa Lindström och Margit Brundin är två av alla de slöjdare och konstnärer som lockas av skogens djur. Kajsa arbetar i ylletyg och kardad ull, Margit i rödbrännande lergodslera. Båda fångar på sitt sätt de vilda djurens karaktär.

Text Malin Vessby
Foto Margit Brundin
26 januari 2012

Keramikhistorien är full av djur. Av handmålade 1700-talsfiguriner, lergökar och 1980-talets stora, svartvita porslinshundar. Men hur ofta bränner det till? Hur ofta känner man någon form av närvaro?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Keramikern Margit Brundin är något på spåren med sina lergodsdjur. Kanske har det med deras ögon att göra. Blicken är blank och vaksam. Tidigare ville hon att skulpturerna skulle kännas så naturtrogna som möjligt, men nu vill hon göra porträtt och fånga karaktärer.
– Så jag överdriver. Jag gör stora öron, stora ögon. Jag vill uttrycka en känsla. Vill att man ska uppleva att djuren bjuder in till en berättelse. Då är ögonkontakten viktig, säger Margit Brundin, som förrförra året blev magister i keramik på HDK. Nu har hon verkstad i Malmö.

Hon har alltid fantiserat kring djur och funderat över människors och djurs parallella världar, säger hon. Som barn hade hon allt från hamster till häst, nu har hon två katter. Men när hon arbetar blir det ofta rävar och harar.
– Harar har en så spännande siluett. Öronen uttrycker så mycket. Dessutom ser man dem överallt, både i stan och på landet. Jag vill ha en relation till djuren jag gör.

Att hon så ofta gör rävar har en egen förklaring.
– Det kom en allvarligt sjuk räv hem till mitt föräldrahem, den kom tillbaka flera gånger. Tillslut bestämde vi att den måste skjutas. Det var jag som ringde bonden som sköt. Och det tänkte jag mycket på efteråt. Jag har behövt bearbeta det, tror jag.

Materialet är en rödbrännande lergodslera.
– Redan på min första konstskola hamnade jag i keramikverkstaden hela tiden. Jag förstod att leran passar mig, den är så formbar. Jag kan lägga till, ta bort, ångra mig, arbeta länge.

Hon modellerar djuren i kompakt lera. Sen delar hon på dem och karvar ur mitten, för att få dem lättare och minska risken för sprickor vid bränning. Efter att ha gröpt ur kilar hon ihop allt igen och målar med engobe, en tjockflytande, ofta infärgad lera. Punktvis glaserar hon också, mest för blankhetens skull.
– Att färgsätta med engobe är en direktare arbetsmetod än att jobba med glasyr, man ser tydligare och mer omedelbart hur det blir. Med glasyr blir det mer en överraskning.

Lergodsleran ger en mustig bakgrund till färgerna. Så är den också röd som räven.

26 januari 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy