»Mitt splicingintresse drog igång när bronsåldersbosättningen Must Farm grävdes ut i England 2015. Då hittades små, små fragment av trådar och väv som var gjorda av träbast, nässla och lin – och det visade sig att garnet inte var spunnet utan splicat. Sen dess har jag haft tekniken i bakhuvudet. Jag har testat den, lekt med och funderat över den.
Bronsåldersgarn
Vävaren Marie Wallenberg gör tråd utan att spinna.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Splicing är ett annat sätt att göra tråd på än att spinna och man har länge vetat att tekniken användes till lintråd i det gamla Egypten. Men att människor i Europa fortfarande splicade garn under bronsåldern, och alltså ännu inte hade gått över till att spinna sitt lin, är däremot ganska ny kunskap.
Den som splicar snor inte ihop lösa fibrer till trådar. Istället tar man fiberbuntar i strån och lägger ändarna lite omlott, rot mot topp, fuktar partiet just där fiberbuntarna möts, och rullar det mot låret så att stråna snos ihop. Resten av linet – eller om man använder andra bastfibrer – förblir som det varit, rakt och utan snodd. Tråden kan sedan tvinnas till tvåtrådigt garn med hjälp av en slända.
Än idag splicas på sina håll i bland annat Kina, Korea, Filippinerna och Japan, men där är materialen hampa eller nässla. Trådarna får till en början en annan känsla än spunna. De är inte lika följsamma utan mer stelt pappriga. Lite ormiga.
Tillsammans med en vän odlade jag förra året 1 kvadratmeter lin med Must farmvävning i tankarna. Men det är skillnad på att testa en teknik och att på riktigt försöka återskapa ett hantverk. Frågan är om man ens kan ta den splicingteknik som används till hampa idag, för att skapa en lintråd som motsvarar dem som gjordes under sten- och brons-ålder i Europa…
Ett lyckligt sammanträffande fick mig att börja jobba med frågan på allvar. Jag har arbetat en del med vikingatida vävning på Center for Textile Research vid Köpenhamns universitet. Där behövde forskaren Chiara Spinazzi-Lucchesi en textilhantverkare för att tillverka splicad lintråd och testa sländtrissor från forntida Egypten. Och där fanns jag.
Vissa dagar är det jätteroligt, andra dagar mest frustrerande. För även om det råkar finnas forntida egyptiska avbildningar som steg för steg visar hur de gjorde sin tråd där och då, så saknas vissa uppgifter. De stiliserade bilderna visar till exempel inte i vilket skick linet var under arbetets gång. Har det legat i blöt, hur länge och med vilken temperatur på vattnet? Är det lite rötat eller helt orötat? Vad för efterbehandling ska garnet ha? Är det kokat i aska och vatten för att bli mjukt och tappa lite av sitt hölje – men när har det i så fall kokats, före eller efter vävningen? Har jag ens rätt teknik och rätt redskap? Det känns som om jag haft miljarder frågor. Och jag har hela tiden stött på nya. Frustrationen hopar sig!
Men nu börjar fler och fler intressera sig för splicing. Det är kul. De två senaste somrarna har det varit populärt att lägga ut splicingbilder på Instagram. Jag har sett flera stycken sitta med nässlor på en sommaräng. Och det är otroligt beroendeframkallande att dra fibrer. Fråga mig. Jag vet.«
Aktuell med: Hantverkare i projektet »EGYARN: Unravelling the thread: textile production in New Kingdom Egypt (1550–1070 BCE)« vid Center for Textile Research, Köpenhamns universitet.