Att använda allt!

Men mitt syfte har varit ett annat än att väva en perfekt väv. Jag ville visa att även det som ofta kallas för skräpgarn kan bli något fint och bra. Och jag ville ge mig tid att reflektera över hur sådana garner kan användas. Det räcker inte med de omtalade 10 000 timmarna vid vävstolen, reflexion är viktig om man vill komma vidare.

Det finns så många förutfattade meningar om hur kvaliteten på lin ska vara för att gå att använda. Helst ska det vara långa, fina, mjuka och perfekt utredda strån, som ett välkammat hår. Men tänk på för 200 år sedan. Då användes allt, högt som lågt. Med de här handdukarna vill jag visa att det går.

Jag har undervisat i att handspinna och handväva i mer än tre decennier. Huvuddelen av de ojämna restgarner som jag använt till de här handdukarna kommer just från undervisningen. Antingen är det sådant som eleverna ratat för att ›det här går ju inte att använda‹, eller så är det mina demonstrationsgarner. I början av en tråd kanske jag har velat visa en student hur jag spinner ett jämnt garn. Senare kanske någon behövt se hur jag formar tråden och jag har visat genom att långsamt göra ett tjockare garn. En tredje har sett mig byta fiberfäste, och då har tråden fått en annan färg. De här nystanen skulle de flesta kalla för obrukbara. Men vem bestämmer det egentligen?

Själv är jag van vid att bereda lin, så jag får oftast dels fram de långa strån som historiskt sett brukar benämnas som det fina linet, dels blånor av olika slag, kvaliteter som förr ofta användes till exempelvis säckväv. Men den som är ovan kan få otroligt mycket skräp, med långt lin och blånor i ett enda virrvarr, en oreda som brukar beskrivas som dåliga fibrer. Men så behöver man inte se det! Om man vill använda allt kanske det till och med finns en poäng i att spinna blandade kvaliteter, eftersom även de centimeterkorta fibrerna fångas upp och snos in av de längre. Det blir visserligen en liten klump på garnet just där de spinns in, men man maximerar samtidigt mängden tråd och använder vartenda strå.

Till de här handdukarna har jag haft handknutna linnesolv i vävstolen, en vävsked av trä och en slagbom som är löst uppsatt i snören. Jag vävde också med flera skyttlar för att till viss del kunna jämna ut ojämnheter i garnerna. Det tog längre tid än med en, men det blev bra. Jag har alltså använt gamla redskap och metoder. Många yrkesverksamma menar att Öxabäck är den enda vävstol som går att ha, då tycker jag att det är kul att visa andra möjligheter och redskap. Jag vill visa att utrustning går att ändra på – och att resultatet till stor del sitter i min handaskicklighet, i kunskapen jag har i kroppen och händerna. Men också valet av teknik spelar roll.

Den här gången valde jag att väva i tuskaft och kypert. Hade jag istället, säg, stickat en kofta av det här ratade, entrådiga och ojämna garnet, hade det inte blivit så bra, för allt skulle börja vrida sig. Och om jag hade vävt med långa flotteringar, hade de löst spunna partierna sannolikt lösts upp och börjat ludda sig när de så småningom tvättats och limämnena som hållit dem samman sköljts ur. Det är här som slöjden kommer in i bilden. Vi kan välja teknik efter hur materialet bäst kommer till sin rätt. Om garnet är löst spunnet kan vi till exempel satsa på en teknik som är fast, så att fibrerna hålls på plats.

Det är farligt att bara prata om bra kvalitet. Kvalitet är inte nödvändigtvis det längsta och vackraste linet, utan vad vi gör av materialet. Jag har fått underbara kvaliteter i handdukarna. Man kan helt enkelt ta något till synes dålig och göra något bra av det!«­

Aktuell med: Började i mars på nytt jobb som universitetsadjunkt i textilteknologi/väv vid textilhögskolan i Borås.