3 x lin

Den perfekta målarduken!

Konstnären Christin Wahlström odlar på parkeringen.

Text Malin Vessby
Foto Fredrik Jalhed
23 maj 2022

»Det började när jag gick på målarskola och kom på att jag ville göra min egen målarduk. Allt gick så snabbt, tyckte jag. Jag målade, köpte nya dukar och staplade målningar på hög. Jag behövde sänka mitt tempo.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

När jag kom in på konsthögskolan Valand 2003 gick jag tvärs över gatan till textilavdelningen på HDK, lärde mig väva med lintråd och kånkade snart in en vävstol från 1800- talet i min ateljé. Det ansågs udda då. När jag till slut var klar med min första målarduk kändes den alldeles för fin för att måla på. Istället ställde jag ut den som den var.

– Den första målarduk som jag vävde ställde jag ut och gav en jättelång titel, säger Christin Wahlström. Titeln löd: »Jag köpte lingarn, sedan varpade jag, efter det förskedade jag, sedan förde jag över varpen till vävstolen, efter det skedade jag, sedan gjorde jag framknytningen, överbindningen och underbindningen, sedan spolade jag upp inslagsgarnet. Därefter vävde jag duk och spände upp på en ram.«

Jag lärde mig klippa får också, och spann min första tråd, som jag broderade med. Det gav mersmak, så jag åkte på ett utbytesår till Fibres Department på Concordia University i Montreál. Det var där som jag blev linnörd på allvar. Jag spann, vävde och gjorde papper av lin. Jag tryckte på det, tänkte på det och pratade om lin med allt och alla, till och med på krogen.

Hemma igen bytte jag skala. Jag började jobba med linisolering och byggde stora skulpturala väggar. Men det var jobbigt, omständligt och dammigt. Så jag försökte lämna det.

Det gick så där.

Jag har min ateljé på Hisingen i Göteborg och blev inbjuden att vara med i ett projekt som skulle undersöka konstens förutsättningar för stadsutveckling. Utgångspunkten var Backaplan, ett industri- och handelsområde med en 3500-platser stor parkering som ska omvandlas till blandstad. Jag började tänka på 1970-talskonstnärer i New York, som köpte loss markbitar mellan byggnader så att man inte skulle kunna bygga där och Agnes Denes som odlade vete på Manhattan. Jag kom på att jag ville såga upp en parkeringsyta och rädda jorden från asfalten.

Och att jag ville odla lin.

Efter möten med kommun och fastighetsägare fick jag till slut tillstånd att hyra en parkeringsruta för noll kronor i månaden och bryta upp asfalten. Under den var det grus, men jag hällde på femton säckar jord och sådde. I början åkte jag dit varje morgon och vattnade. Platsen ligger väldigt oskyddad från väder och vind och det var otroligt torrt.

Jag funderade mycket på värdet av en p-ruta då – och på värdet av 3500 parkeringsrutor i lintråd. Så jag behövde göra den perfekta tråden av mitt lin för att kunna räkna ut det. Därför gick jag en kurs och upptäckte hur roligt det är att spinna.

Efter en tid blev jag kontaktad av hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland som hade startat satsningen »en kvadratmeter lin«. De frågade om de kunde få ha ett bråk-kalas vid min ruta på Backaplan. Dit kom det jättemycket folk, också sådana som bara gick förbi. Året därpå började jag samarbeta med en skola i närheten. En femma fick vara med om att så, rycka och bereda. Det blev lyckat. Parkeringsrutan hade då blivit en semipermanent linåker.

Nu testar jag en massa olika sätt att odla lin på, tex hydroponiskt, utan jord. Det har gett 90 centimeter höga stänglar med grenar. Dessutom odlar jag på landet, i krukor hemma och lite där jag kan.

Jag måste hålla igång nu, så att jag får till en produktion av målardukar gjorda helt från grunden. Och jag är redo för att måla på dem nu.

Frågan är hur jag ska göra med målarfärgen. I somras lärde jag mig göra egen. Svart kimröksfärg kan göras av näver och linolja. Men måste jag pressa oljan själv? Det här tar aldrig slut. Men jag har inte bråttom. Snart ska jag väva en målarduk av tråden som jag spann av linet i parkeringsrutan. Det är 196 meter tråd. Jag har fått hjälp att räkna ut att duken sannolikt blir ungefär 30×30 centimeter stor. Men först ska jag göra en provväv, för när jag till slut väver den, vill jag att det ska bli så himla bra. För även om det som sker under processen kanske egentligen är mer intressant, är mitt mål fortfarande att göra den perfekta målarduken.« ­

Aktuell med: Utställningen »Där linet växer – Christin Wahlström Eriksson« på Halmstad konsthall 31/8–13/11 2022.

Lin
23 maj 2022

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!