Borsta bort, kamma hem

Tyglade strån, hopbundna spröt och träskaft. Handgjorda kvastar säljer som smör. Är borstbindaryrket på återtåg?

Text Liv Blomberg
Foto Sara Mac Key
1 februari 2017

– Jag var 37 år och då – pang! Jag fick operera bort bägge ögonen. På sjukhuset träffade jag Gunnar. Han kunde binda borstar och vi låg där och snackade. Och då sa han:
– Varför söker du inte jobb som borstbindare istället för att gå sjukskriven?
– Och på den vägen är det, kan man säga.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Åke Falk tar en klunk kaffe och begrundar upprinnelsen till att han lärde sig ett nytt yrke. Innan han förlorade synen var han hissmontör. Nu har han bundit borstar i tjugosju år.

Klockan är nio på förmiddagen och det är fikapaus på Iris Hantverk i Sandsborg i Stockholm. Radion står på och vd:n Richard Sparrenhök har bryggt kaffe och ställt fram bullar. Här jobbar fem synskadade borstbindare som tillsammans tillverkar sjuttiofem tusen borstar om året för hand.

Negassi Tekeleab
Negassi Tekeleab

Negassi Tekeleab slår sig ner med en kopp. Han har bundit borstar i tolv år nu. Innan dess var han cykelreparatör.
– I Eritrea lagade jag cyklar från det jag var nio, men sedan förlorade jag synen som soldat och flydde till Sverige och den första tiden jobbade jag i en cykelverkstad innan jag lärde mig dra borstar. Det är ett bra yrke, jag trivs med det, säger han.
– Man gör mest med händerna och när man väl kan det så tror jag att man gör det bättre som icke seende än som seende. Vet inte varför, men det känns så, säger Åke innan han reser sig och går ut till sin arbetsplats och sätter sig vid bindelmataren.

Den är borstbindarens hjälpreda och vän. Maskinen går att ställa in så att exakt rätt mängd fiber matas fram. Den lilla smala bunten med strån kallas just bindel och fångas in av en stålnäbb när Åke trampar på en pedal liknande den hos gamla trampsymaskiner. Med vänster hand tar han sedan bindeln och viker den på mitten. Med en virknål som hänger i en ring runt lillfingret slår han en ögla av metalltråd runt stråbuntens mitt. Som ett skärp i midjan.

Med höger hand, som är »borsthanden«, för han borsthuvudet mot bindeln och drar in stråna i ett förborrat hål. En bindel per hål.
– Det blir fumligt i början, men det går, man vänjer sig, säger Åke glatt.

Just i dag binder han diskborstar av »unionsblandning«, en mix av vita kaktusfibrer och mörkbrunt bassine, fiber från Palmyrapalmer i Indien och Sydostasien. Det är en slitstark, något styv fiber som brukar användas i kvastar.
– Unionsblandningen passar bra här. Stråna håller spänsten även när de blir våta, förklarar Åke.

Negassi Tekeleab står en bit bort med ett hundratal datorborstar framför sig. Här är stråna av mjukt tagel, arrangerade i smala borstrader så att de lätt kommer åt mellan datortangenterna.

Borstar och verktyg på Iris hantverk.

Tagel är en mjuk fiber som inte repar ytan som den borstar, samtidigt som den har en viss stadga och passar bra i exempelvis sopborstar, skoborstar och bordsborstar. Det tagel som Negassi arbetar med kommer från Kina. Att köpa svenskt hästhår är betydligt mer komplicerat. Jordbruksverkets regler karakteriserar håren som en »animalisk biprodukt«, något som får långtgående konsekvenser för hur de måste hanteras. Att köpa tagel från svenska slakterier är i dag därför väldigt krångligt.
– Det är bara i Kina som man tar hand om tagel. Men det handlas upp på hästmarknader och därför går det inte att säga vilken häst det kommer ifrån eller hur den hästen har haft det, säger Richard Sparrenhök och fortsätter:
– Vi önskar att det skulle gå att spåra så långt som till hästen. Antagligen är det ingen »my little pony« som hoppar i trädgården som fått ge ifrån sig sitt tagel, utan arbetshästar.

– Aj, mumlar Negassi och gnider sitt pekfinger. Idag jobbar han med att fästa den tunna metalltråden i alla färdiga datorborstar. Det är ett pilligt jobb att försiktigt känna var det sista »stygnet« på borsthuvudets ovansida sitter, och peta in den vassa ståltråden där så att den låser sig.
– Det gör ganska ont i fingertoppen efter ett tag, säger han och visar upp en rad små stickmärken.

Bonusfakta!

Uttrycken »röka, supa eller svära som en borstbindare«, kommer troligen från tyskan där ordet »bürsten« förr betydde både supa och borsta. Av det uppstod en ordlek som när den nådde svenskan fick varianter där supa byttes ut mot röka eller svära.

Han och kollegerna gör ofta så att de binder ett par hundra borstar av en sort åt gången och delar upp de olika borsttyperna mellan sig. Sortimentet består av 150 olika slags borstar, allt från sop- och diskborstar till bad- och olika slags dammborstar. Vid riktigt stora beställningar, på flera tusen borstar, får alla hjälpas åt.
– Fast han, Lejonkungen får inte vara med, säger Åke leende och nickar i riktning mot Richard Sparrenhök.
– Han har provat men han kan inte, skrockar han, aningen förtjust.

Richard tar kommentaren med ro.
– Det låter kaxigt, men det går ju inte att jämföra våra borstar kvalitetsmässigt med en maskingjord borste, säger han, även om han har svårt att exakt förklara skillnaden.

Det kan däremot Elvy Eek. I sitt kök i värmländska Borgvik visar hon ett tiotal borstar som hon bundit och förklarar vad som är skillnaden mellan en handdragen och en maskingjord.
– En handgjord borste blir tätare. Då tar man bindeln, viker den och drar in den i hålet med en ögla. Man mättar hålen ordentligt, man ska inte vara snål med materialet.

Elvy Eek, borstbindare.
Elvy Eek, borstbindare.

På en maskingjord borste viks också bindeln men den binds inte fast med en ögla utan den sitter istället i ett stift som skjuts in i hålet.

Den maskingjorda borsten är alltså inte bunden.

Det som borstbindaren gör är däremot att dra eller binda borstar. Hen binder tråden runt stråna och drar sedan in dem i hålen på borsthuvudet.

Kanske skulle det heta borstdragare då?
– Nej jag är borstbindare, skrattar Elvy och visar sin verkstad i källaren.

Numera tillverkar hon borstar på fritiden, men också hon har tidigare varit anställd av Iris Hantverk. Då jobbade hon hemifrån, precis som många synskadade borstbindare gjort före henne.

En gång i tiden var försörjningsmöjligheterna för synskadade mycket begränsade. Men vissa hantverk var så kallade blindyrken, som människor utan syn fick utbildning i via de statliga skolor för synskadade som fanns under 1800- och 1900-talen. Just borstbinderi var länge ett övervägande manligt arbete medan kvinnor oftast var hänvisade till vävning och stickning.

Men det var tufft att överleva på det som hantverket gav. Synskadade konkurrerade med seende yrkesutövare och det var svårt att utan hjälp av ledsagare, som skulle ha betalt, sälja sina föremål.

År 1889 grundade därför några synskadade korgmakare De Blindas förening – numera Synskadades riksförbund – för att driva sina egna frågor kring arbetsmöjligheter. Man samlade in pengar för att stödja medlemmar som behövde material och verktyg. En åtgärd blev att starta en materialdepå i Stockholm. Därifrån kunde hantverkare beställa sitt material till lägre pris. Borstfibrerna kom ju då, liksom idag, från länder runt om i världen och föreningen förhandlade fram bättre priser än enskilda hantverkare kunde göra var för sig.

En av Elvy Eeks borstar.

I dag finns ingen depå kvar, men genom Iris Hantverk kan synskadade fortfarande köpa material till självkostnadspris. Det är just vad Elvy Eek har gjort.

Ute på förstubron till det lilla röda trähus där hon bor, står två stora lådor fyllda med tagel och bassine. De har inte kommit ner i verkstaden än men där finns å andra sidan redan gott om material. Elvys syn har försämrats gradvis under åren på grund av en ärftlig sjukdom, och i verkstaden har hon noga ordning på sina saker. Allt material förvaras i lådor märkta med punktskrift. Där finns risrot till disktvagor, piassava och bassine till kvastar, tagel och kaktusfiber till badborstar och gethår till dammborstar. Gethåret är en av de allra mjukaste fibrerna och har den egenheten att det inte blir statiskt. Därför passar det extra bra att damma elektroniska prylar med. I mikroskop syns det att stråna har små, små inåtböjda krokar, som gör att dammet lätt tas upp av borsten.
– Sedan är det bara att skaka av den, säger Elvy.

På arbetsbänken bredvid bindelmataren står stocksaxen. Den har en höj- och sänkbar arm som ser ut som en lång kökskniv. Med den hugger Elvy upp materialet till rätt längd. Med en bänksax klipper hon sedan de färdigbundna borstarna.
Till skillnad från den storskaliga produktionen på Iris Hantverk jobbar Elvy Eek småskaligt och gör alla moment själv, från att hugga till längden på fibrerna till att binda borsten och sedan klippa stråna jämna och lagom långa så att borsten inte spretar.

Småskaligt. Men inte ofarligt. En stor maskin står på golvet. Det är cuttern.
– Då får man tänka sig för hur man håller borsten. Det är viktigt att inte råka lägga ner ett finger, säger Elvy med ett skratt. Men blir sedan allvarlig:
– Det är ju gamla redskap det här. Det fanns ju inget säkerhetstänk när de utvecklades. Jag är aldrig ensam hemma när jag klipper.

Några av Elvy Eeks borstar.

I hennes bindelmatare ligger en bunt kaktusfiber, eller Tampico som de också kallas. Det är gulvita strån från kaktusplantan Ixtle de Lechuguilla, en agaveart som enbart växer på den mexikanska högplatån. Namnet kommer, som ofta hos borstfibrer, från hamnen som de skeppas ifrån. Tampico är en av Mexicos största.

Kaktusen odlas i stora plantager och de köttiga bladen skärs av, tröskas och bearbetas med påkar för att frilägga fibrerna som sedan får soltorka. Stråna är mjuka, gulvita i färgen och tar upp vätska bra. Dessutom behåller de spänsten även i vått tillstånd. De tål syror, alkaliska kemikalier och hetta och används rena som de är eller i olika fiberblandningar.

Elvy Eek sätter sig vid bindelmataren, trampar ner pedalen så att den lilla stålnäbben sveper genom bunten med fiber och får med sig en smal bindel. Den tar hon med vänster hand, slår en ögla runt mitten och viker. Med höger hand tar hon fram borsthuvudet och drar in bindeln i hålet. Det ska bli en nagelborste. Hon jobbar snabbt och rytmiskt, trampar, tar, viker, drar. På en kvart är den lilla nagelrengöraren klar. Kvar är momentet att klippa stråna till rätt längd och jämnhet.
– Jag tycker det är kul. Riktigt roligt är det. Man ser ett snabbt resultat. Och det är jätteintressant med materialens olika egenskaper, säger hon och känner försiktigt på sitt nytillverkade alster.
– En del kanske tänker att det är ju bara att knyta ihop det där, säger Elvy om borsten hon har i handen.
– Men det är ju inte riktigt så bara… Det är ju känsla också. Man måste rikta träet rätt. Vinklar man det fel, ja då drar man av tråden hela tiden. Det gäller att vara följsam med träet och mätta hålen tillräckligt, annars blir han gles.

Borstarna säljer hon via hembygdsföreningen i Borgvik, främst om somrarna då besökare turistar i det gamla brukssamhället. Men Elvy Eek upplever att intresset för handdragna borstar främst finns bland de medvetna konsumenterna, de som vill ha kvalitet och ser ett värde i att det är handgjort.

Samma analys gör Richard Sparrenhök. När han och kollegan Sara Edhäll köpte Iris Hantverk för fyra år sedan stod man inför valet att antingen öka omsättningen eller lägga ner hela verksamheten. Vid den tiden fick Iris Hantverk och andra företag inom synskaderörelsen miljonbelopp i stöd varje år, ett sätt för staten att upprätthålla arbetsplatser för synskadade. Men i takt med att teknik och hjälpmedel utvecklats är synskadade inte längre hänvisade till känselintensiva hantverk och 2011 avvecklades stödet helt. Sex borstbindare sades upp och Richard fick i uppdrag att hjälpa ett företag som ville köpa varumärket att flytta tillverkningen till Kina.
– Det ville jag inte göra. Eftersom jag redan jobbade i företaget hade jag räknat ut att vi borde kunna överleva om vi dubblade försäljningen. Så jag och Sara pantsatte våra hus, köpte bolaget och chansade!
– Redan första dan när vi tagit över, återanställde vi en av de borstbindare som fått gå.
Att de lyckats att mer än fördubbla omsättningen på bara ett par år, beror på hårt arbete men också på tur.
– Vi träffade rätt kunder vid rätt tidpunkt. Vi kom in i sortimentet hos John Lewis och Selfridge, stora varuhus i England. Och Selfridge skyltade i sitt paradfönster med våra borstar vilket gjorde att andra också ville ha Irisprodukter. Det blev som ringar på vattnet, förklarar han och berättar att Iris Hantverk säljer mer utomlands än i Sverige. Sedan lägger han till:
– Men vi är också hjälpta av det läge som råder nu. Att det efterfrågas kvalitet istället för slit och släng.

Liv Blomberg är Hemslöjds redaktionssekreterare och använde ibland som barn en tandborste med svinborst.
Sara Mac Key är fotograf. Hon köpte hornsuggor av Elvy Eek till sommarens slamfärgsmålning.

1 februari 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy