»Möt materialets vilja!«

Urushi är sav från det kinesiska lackträdet – urushiträdet. Den skördas genom att man gör ett snitt i barken och skrapar ner det som blöder ut i en bunke. Vem som helst kan inte skörda, i vått tillstånd är saven extremt allergen och kan leda till läskiga sår. Men jag, visade det sig, hör till dem som är immuna.

Urushisaven är trögflytande och kladdig, som kolasås. När den härdat blir den stenhård, blank, otroligt hållbar och helt ofarlig. Omvandlingen triggas av syre, värme och fukt. Jag har byggt ett fuktskåp och skapar värmen genom en värmeplatta. På den ställer jag en vattenskål för att få ånga. Ungefär åttio procents luftfuktighet är optimalt och 20 till 25 graders värme.

Urushi kan användas till mycket. Som lim eller som bindemedel till andra material. Ibland görs en massa som är bra att skulptera i. Men vanligast är nog att täcka ytor på föremål och ge dem den där hårda glatta ytan. Förr i tiden, före plasten, ansågs den extremt exklusiv och eftersträvansvärd.

Man kan lacka in det mesta. Någon gång vill jag testa engångsbestick och kanske en papptallrik – eller de där gratis ätpinnarna som man får på sushirestauranger. De skulle kunna bli hur fina som helst!

Jag närmade mig hantverket under ett par veckor på ett universitet i Japan men sedan dess har jag jobbat hemma. Till verkstad valde jag verkligen världens sämsta rum, fullpackat med möbler och textilier. För att man ska kunna skapa en perfekt högblank urushiyta måste omgivningen vara totalt dammfri. Skrönan säger att urushimakarna förr i tiden – det här har gjorts i 11 000 år – tog av sig alla kläder och åkte ut till havs för att undvika damm. Det sägs också att lärlingarna på dagens utbildningar får städa sin mästares rum med tops innan det sista lagret läggs på. Själv försökte jag lösa dammfrågan med ett plasttält.

Att sitta därinne är som att gå in i en egen värld. Och där behöver jag ha hundraprocentigt fokus. Att titta på mobilen parallellt funkar inte. Materialet har som en egen vilja som man måste möta, verkligen ett temperament. Man behöver kunna känna när det inte fungerar, när det är för trögflytande, för tjockt, för tunt.

Kanske handlar urushi mest om väntan. Varje lager kräver tjugofyra timmars härdning innan nästa kan läggas på. Och det handlar om många lager. När man lackar, säg, en träskål låter man först terpentinutspädd urushi tränga in i träet. Därpå gör man lim av sav, risstärkelse och vatten. Med det fäster man ett armerande lager av hampatyg på skålen. Då kommer den att hålla i evigheter! Man lägger ett lager lim under tyget och ett över. Efter det upprepas samma procedur, men med rispapper, och så ›spacklar‹ man över alla skavanker med urushi utblandad med lera. Hela tiden slipar, slipar och slipar man.

I just den här urushitekniken har man lyckats om varken minsta dammkorn eller skavank syns på slutresultatet. Inga penseldrag ska heller anas. De avslutande skikten görs först med opigmenterad sav och sedan med ett par lager som är infärgade, ifall man vill göra skålen röd eller svart. Penseln är riktigt fin, len och tät, traditionellt sett gjord av kvinnohår.

Det har hänt att jag fått frågan om jag ägnar mig åt kulturell appropriering. Men jag hörde mig för hos min japanska lärare innan jag började, och han var bara glad. Överallt har jag mötts av leenden. Så jag känner mig väldigt inbjuden.«

Julia Sthillert är möbelformgivare och möbelsnickare utbildad på både Malmstens och Konstfack. Vill du se exempel på hennes urushihantverk kan du leta upp Ung Svensk Forms vandringsutställning. Mellan den 23/10 och 23/11 visas den på Katrinetorp landeri i Malmö.