Bedriften!

Går det att sticka på ett sätt som är jämförbart med att under ett år springa Lidingöloppet, simma Vanbrosimningen, cykla Vätternrundan och skida Vasaloppet? Svaret är ja. Välkommen till En svensk stickklassiker.

Text Malin Vessby
Foto Anders Qwarnström
28 november 2022

Meddelandet på bloggen pyser av frustration. »Den svåraste utmaningen
är den mentala, för du kan sitta och sticka en timme utan att du kan se att det har hänt något och det gör det hela ganska krävande och får det att kännas lite tröstlöst mellan varven.«

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Över telefon ett par månader senare låter det annorlunda. Maria Lejoneke skrattar stort:
– Jag går igång på utmaningar. Och det här var så galet att jag bara måste prova. Jag ville se om jag kunde klara det.

Till vardags har hon en garnbutik och håller kurser i stickning och virkning. Men i år gör hon också något annat. Hon är en av trettio skickliga stickare som antagit utmaningen att under tolv månader ta sig igenom En svensk stickklassiker, en satsning jämförbar med att springa flera maraton. Vi återkommer till den.

Den utmattade kommentaren på bloggen i maj handlade om den gammaldags spedetröja som hon vid det laget strävsamt arbetat på i någon månad, en enfärgad
ylletröja med reliefmönster i aviga och räta maskor, stickad på stickor lika tunna som stoppnålar, med ett garn fint som sytråd och med flärdfull dekor runt ringning och ärmslut.

Spedetröja stickad 2022 av Anna-Karin Jobs Arnberg.
Spedetröja stickad 2022 av Anna-Karin Jobs Arnberg. En »speda« är en tunn sticka, en speta. De första spedetröjorna kom till Skåne från Danmark på 1700-talet, men rötterna går djupare, till 1500-talets silkeströjor.

Det är till dekoren som hon kommit nu.
– Jag laddar. Det måste få mogna fram lite hur jag ska göra. Det finns ju inget mönster, det är jag själv som måste klia mig i huvudet, konstaterar hon och berättar
om blommiga råsidenband och ett guldfärgat sidentyg som ligger hemma och väntar. Dessutom finns ytterligare en parameter att väga in. Hon vill få den färdiga tröjan, som har rötter i 1700-talets skånska dräktskick, att kännas som en tröja för henne på 2000-talet.
– Jag är ju stockholmare, uppvuxen helt utan folkdräktstradition. Och efter så fruktansvärt många timmar med stickningen vill jag ju ändå kunna använda min tröja, säger hon och beskriver känslan när hon hade stickat den allra sista, pyttelilla maskan. När det evighetslånga maratonet plötsligt var slut.
– Det var nästan religiöst. Jag blev rörd. Jag klarade det.

I stickverkstan, några minuter från tunnelbanestationen Stora Mossen i Bromma utanför Stockholm, skakar Evelin Skeppström leende på huvudet. I famnen har även hon embryot till en spedetröja, med 486 maskor upplagda på spagettitunna rundstickor. Långsamt matar hon sig framåt.
– Ett varv tar mig ungefär 20 minuter. Så jag måste sticka två timmar per dag för att hinna. Nu gäller det att bli färdig. Jag kan ju inte misslyckas som arrangör.

Jag går igång på utmaningar. Och det här var så galet att jag bara måste prova.

Det var Evelin som knäckte idén. Hennes man höll på att kämpa sig igenom idrottsprestationen En svensk klassiker och investerade ett år av sitt liv till att träna
för och sedan springa Lidingöloppet, simma Vanbrosimningen, cykla Vätternrundan och skida Vasaloppet. Familjen hejade på, införstådda med att han under den här perioden behövde satsa fullt ut.
– Han la ner hur mycket tid som helst och köpte hur mycket som helst, och det var ju häftigt. Samtidigt började jag tänka på alla duktiga människor vars bedrifter aldrig syns nånstans, säger Evelin Skeppström som har en bakgrund som affärs- och produktutvecklare.

Skulle man kunna utforma motsvarande utmaning för exempelvis stickare, vars arbeten många gånger också kan handla om bedrifter? En idé började ta form. Hon såg framför sig en långtidssatsning där det för deltagarna inte skulle handla om att stjäla sig tid för sin hobby eller någon gång unna sig lite garner, utan där stickningen skulle vara prioriterad under ett helt år. En prestation på 12 månader där rejält med tid måste
avsättas, hantverksskickligheten utmanas till det yttersta, specifika delmoment klaras av och kronorna tillåtas att rulla, helt oberoende av garners pris per hekto.

Ett år av stickning och storverk.

Yrkesstickaren Karin Kahnlund faller henne i talet. Det är i hennes kurs- och arbetsslokal som vi är nu, där två rum har hyllor fyllda med garner och ytterligare ett rum rymmer konferensbord och ordentligt med plats för stickare.
– Jag vill vara en del i att vårt textila arv förs vidare och utvecklas, säger hon.

Det var till Karin Kahnlund som Evelin Skeppström vände sig med sin idé, och 2021 lanserade de tillsammans En svensk stickklassiker. På en vecka hade stickare från Lund i söder till Gällivare i norr hört av sig och kort därpå var alla trettio platser fullbokade.
– Hantverksskicklighet, kunskap och uthållighet, sammanfattar Karin.

För deltagarna har det från början varit bestämt vad och i vilka material som de ska sticka under året, precis som det i idrottsklassikern är preciserat vilka lopp som gäller. Urvalet gjorde Karin och Evelin bland annat med olika landsändar i åtanke. De ville få med hela Sverige på tåget. Varje plagg skulle dessutom bjuda på utmaningar.

I den skånska spedetröjans fall handlar det om uthållighet.
– Det var bra att vi började med den när det var ljust och sommar. Man behöver entusiasmen som sommaren ger. Och tidspressen är nog inte heller helt fel, säger
Karin med ett litet leende.

Det var bra att vi började med den när det var ljust och sommar. Man behöver entusiasmen som sommaren ger.

Evelin slänger ett öga mot den framväxande tröjan i famnen. Trots att hon är en erfaren stickare kunde hon i början få kramp i händerna när hon stickat länge. Hon lärde sig att växla över till något projekt med större stickor ett tag, för att bjuda kroppen på lite
omväxling.
– Tvåmillimetersstickorna kändes plötsligt jättestora!

För att godkännas i slutänden ska Klassikerns spedetröja ha en stickfasthet på 40 maskor på 10 centimeter. Färgen på ullgarnet ska antingen vara rött, grönt, svart
eller blått. Eller så kan man sticka i naturvitt och färga själv efteråt. Det var så de gjorde förr.
– Fördelen med det är att strukturmönstren syns tydligare när man arbetar i vitt. Att sticka ett sånt här reliefmönster i svart, är jättejobbigt. Det kräver pannlampa
och specialljus. Men det är flera som ändå valt att göra det! Då kan man ju välja en spedetröja som har lite färre mönster, kommenterar Karin och lägger till att det för
många också kommer vara utmanande att klippa upp för ärmhål och halsringning, att sy och välja sin dekor: Siden, band, pärlor, vad man vill.

Flera av deltagarna har organiserat sig i smågrupper för att kunna peppa varandra och lösa problem ihop under årets gång. Det kan gälla högt och lågt. Som vilket plåster som är bäst när man stuckit sig på de nåltunna stickspetsarna. Hur man ska hålla stickorna för att de inte ska krökas till oigenkännlighet. Och hur man kan göra för att rundstickans tunna kablar inte ska gå av.
– De flesta har landat i att man behöver sticka på flera rundstickor. Har man allt på en enda blir det trångt att förflytta stickningen. Det är jobbigt för händerna och
dessutom går stickan av, säger Evelin som själv brutit av tre stycken vid det här laget, detta år då grossister och nätbutiker runt om i Sverige outgrundligt nog sålt
slut på sina rundstickor på 1,5 millimeter.

Tvåändstickade halvvantar.
Originalen till de två halvvantarna till vänster och höger tvåändsstickades ursprungligen i Malung. Mittenvanten gjordes i Dala-Floda. Den blå vantens frans är sydd och mönstret broderat.

Karin Kahnlund försvinner in i de bakre regionerna och kommer tillbaka med tre par tvåändsstickade halvvantar, vars original stickades i Dalarna i början av 1800-talet. På den mest avancerade duggar mönstren tätt mot vit botten, det är romber, kryss och V-former i rött, grönt och svart.
– Det är inget man gör som sin första tvåändsstickning precis, mer som ett examensarbete, säger hon och pekar på hur de karaktäristiska krokmaskorna löper
längs vantens krage, hur tre färger hänger med runt i varje varv och hur trådar bundits och snotts.

Utmaningen handlar både om att behärska tvåändsstickning till fullo – med stickor 1,75 – och om att kunna hantera »extra allt«, det folkloristiska överdådet.

För den som inte känner sig helsäker på tekniken – och som i den idrottsliga klassikern kanske hellre hade skidat Engelbrektsloppets 60 kilometer än Vasaloppets 90 – finns det två par till att välja på. Enklast är en enfärgad, mörkblå halvvante som istället för stickade mönster har sydd frans och broderad dekor, med rutsöm, stjälkstygn och klyvstygn.
– Tänk dig en röd fingervante inuti och en smal rock som den går upp över, säger Karin Kahnlund entusiastiskt och lägger till att det finns möjlighet att få handledning av henne om man fastnar någonstans under året. Annars har deltagare och organisatörer bara träffats fysiskt en gång, det var på upptaktsmötet då de gick igenom och testade en del av årets mest knepiga moment. Nästa helgruppsträff är på Fårfesten i Kil i mars, när året har gått och säcken ska knytas ihop med en utställning, festmiddag och diplomutdelning.

Men de möts över skärmen. En gång i månaden har Klassikerdeltagarna digital träff, med peppning ochfrågestund. Varje delmoment startar också med en föreläsning över nätet om de plagg som de ska ta sig an. Senast höll etnologen och dräktkännaren Håkan Liby ett föredrag om stickade tröjor på landsbygden i Hälsingland under 1700- och 1800-talet.

Stickad tröja från Delsbo.
Tröjan står sannolikt en bygdeexpert i Delsbo bakom och den kaststickades till en ogift flicka 1876.

Karin Kahnlund reser sig igen och hämtar just en sådan tröja, som med stor sannolikhet stickats av en bygdeexpert i Delsbo 1876. De gamla hälsingska mönsterstickade plaggen är så avancerade att det sannolikt låg specialister bakom.
– För att man ska känna något för det man håller på med är det bra att få den kulturhistoriska förankringen, säger hon och slätar ut tröjan som
antagligen burits på söndagseftermiddagar efter att förmiddagsbesöket
i kyrkan klarats av. Just den här har bokstäverna IMHD instickade på bröstet, där I
står för att bäraren var ogift när hon beställde tröjan, en jungfru, och resten är hennes initialer. Hade det stått H i början istället hade det betytt hustru medan ett S representerat ungersven eller son och B stått för bonde, en vuxen man.

Till halvvantarna finns det färdiga beskrivningar. Men när klassikerdeltagarna ska sticka en hälsingetröja får de själva leta upp en fysisk förlaga att närgranska, eller kanske skrolla bland plaggen på Digitalt museum. Så småningom kommer tröjor med förlagor från både Delsbo, Ljusdal, Järvsö och Alfta-Ovanåker att vara representerade i gruppen. Utmaningen den här gången handlar bland annat om att avkoda ursprungströjan och göra en ny som fångar originalets egenart på pricken.
– Målet är inte en rekonstruktion, däremot att behålla karaktären och kvaliteten, säger Karin Kahnlund och pekar på ett hjärta i Delsbotröjans täta, rödsvartgröna bårder.
– I den här tröjan har utökningarna skett så att det passat mönstren, genom ökningar inuti hjärtana. Stickar man med den här som förlaga är det alltså så man ska
göra.

Till karaktären hör också en stum och stadig kvalitet, mer som känslan av ett tyg än tröjor som vi känner dem idag, påpekar Karin. Originalen har ofta varit kaststickade, där stickerskan hållit tråden i högerhand, lagt den runt stickan och dragit till så att slutresultatet blivit tätt och kompakt, långt från vår tids fluffigt elastiska och mjuka ideal.
– Eftersom tröjorna ska vara bärbara får man förlänga dem till midjan om man vill. Några tycker det är jobbigt att originalen slutar ovanför magen. Men om man vill
göra det, bör man inte glesa ut mönstren utan hellre lägga till en bård.

Kaotiska insidor går däremot bra. Dagens norm bland skickliga stickare, att det ska vara lika stiligt på in- som utsida, gällde inte nödvändigtvis på 1800-talet.
– Vi är så vana vid att det ska bli perfekt. Men när de förr skulle byta färg, som vid monogrammet mitt fram, klippte de av trådarna och knöt i nya med den färg som
behövdes. Det är också en del av arvet, så kan man göra om man vill. Och det funkar ju när man stickar så där tätt och i ullgarn som hakar i varandra säger Karin och skrattar.
– Vi hoppas att få se många knutar!

Stickade marknadsvantar från Norrbotten.
I marknadsvantarna från Norrbotten är det fritt fram att leka med färger, men garnet är bestämt, det är Siessá.

Finalmomentet på Klassikern är två par vantar från Norrbotten, ur etnologen Erika Nordvall Falcks samling. Det är dels en lite grövre arbetsvante, dels en samisk marknadsvante i glada, uppsluppna färger.
– Kanske är utmaningen då att våga sig på djärva färgkombinationer, den absoluta motsatsen till allt nedtonat. Nu får den som längtat ett helt år efter lila och turkost äntligen sticka det om den vill, säger Evelin Skeppström som själv satsar på rosa, orange och gult.

Eftersom vantarna heller inte hör till årets allra mest utmanande stickning finns kanske också tid att pusta ut.

Men på Värmdö utanför Stockholm är det fortfarande mycket kvar att göra. Maria Lejoneke väntar ännu på garnet till den Järvsöinspirerade tröja som hon snart ska sätta tänderna i.

Lite mer än halvtid in i Klassikern jämför hon med när hon för tio år sedan cyklade, simmade, skidade och sprang den idrottsliga Tjejklassikern. Det var mycket
mer ensamt, säger hon.
– Något av det bästa med det här är faktiskt människorna. Vi har fått en så fin gemenskap. Och alla är lika nördiga, så vi möts verkligen i det. Det är som att vi
trettio gör det här ihop.

Arbetsvante i Skaite-Marias anda.
Den raka grå arbetsvanten i Skaite-Marias anda stickas i ett tretrådigt ullgarn av en sort som spinns på flera småspinnerier idag.

På frågan om hon skulle ge sig på ytterligare en stickklassiker om hon fick chansen, funderar hon lite. Kanske inte om det blev en spedetröja och hälsingetröja
igen, man kan inte ha hur många som helst i garderoben. Och med ett heltidsjobb vid sidan av har det ofta varit svårt att få tiden att räcka till. Det här är ju inte stickning som kan plockas upp när som helst för att socialstickas på några varv, påpekar hon.
– Men samtidigt. Med nya plagg ett annat år skulle jag säkert stå där längst fram och räcka upp handen igen, säger Maria Lejoneke, bränner av ett stort skratt och tystnar.
– När allt det här är slut tror jag att det blir jättetomt! Det har ändå tagit så stor del av mitt liv och upptagit mina tankar under ett helt år. Vad ska jag göra då?

28 november 2022

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!