Krönika

Kodknäckarstickning

Text Julia Skott
Foto Pontus Walck
28 november 2022

Det är tidigt 1940-tal i den engelska staden Milton Keynes. På godset Bletchley Park, som under andra världskriget blev de allierades centrum för kodknäckning, drar
en ung kvinna på sig sin stickade cardigan innan hon fortsätter att avkryptera de tyska meddelanden som tidigare har setts som omöjliga att knäcka. Hennes och kollegornas arbete kommer att rädda tusentals liv och sannolikt förkorta kriget med flera år.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

För endast 49 kr får du tillgång till hela Hemslöjds sajt under en hel månad.
Säg upp när du läst färdigt.

Köp prenumeration
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Ändå kommer det att dröja decennier innan kvinnan i cardigan får någon uppskattning för sin insats – innan hon ens får berätta om den för någon.

Åttio år senare, februari 2020, går jag omkring i barackerna som nu har blivit museum och fascineras av hur de lyckades åstadkomma så mycket med så lite, och över blandningen av gammal teknologi och dödligt allvar. Men minst lika mycket fascineras jag över de stickade plagg och accessoarer som ligger kringströdda överallt. Det är inte så konstigt förstås – det var rått och dragigt i barackerna och vad gör ett rådigt fruntimmer då?

Kod är binär. Av eller på. Etta eller nolla. Eller, förstås, rät eller avig.

Nu kunde nog de flesta flickor och kvinnor sticka vid den här tiden, och ungefär tre fjärdedelar av de dryga tiotusen personer som arbetade vid Bletchley Park under kriget var just kvinnor, eftersom många av männen skickades till fronten.

Men det känns ändå lite extra meningsfullt att se stickade flätor och färgmönster just här. Kvinnorna som jobbade i barackerna värvades bland annat från universiteten men också genom kodflätor och rebusar i dagstidningar, och även om de inte tänkte på det så var sannolikt stickandet en av sakerna som höll deras hjärnor skarpa.

Kod är binär. Av eller på. Etta eller nolla. Eller, förstås, rät eller avig. Du måste hålla siffror och sekvenser i huvudet medan du stickar, oavsett om du hittar på själv eller följer en beskrivning. En stickbeskrivning kan för den oinsatte till och med se ut som ett chiffer. Om du vill kan du med maskorna gömma ett budskap till den som har nyckeln.

På tåget tillbaka till London bestämmer jag mig för att återskapa någon av alla de koftor som jag sett. Helst alla, förstås, men jag bläddrar bland bilderna jag tagit och bestämmer mig för en blågrå-lila cardigan med ett intressant strukturmönster.

Plaggen i dagens Bletchley Park är tyvärr inte original, visar det sig – och det kanske man hade kunnat ana med tanke på i vilket fint skick de är. Men de är stickade av volontärer runt om i England efter originalmönster från 1940-talet.

Själv kan jag förstås inte göra saker lätta för mig utan provar mig fram tills jag tycker att det ser rätt ut. Jag förbannar mig själv för att jag inte fotade från bägge håll men gissar mig till ringningen. Efter att ha letat förgäves efter rätt nyans på garn frågar jag en skicklig garnfärgarvän om hon kan tänka sig att hjälpa mig.

Av olika tråkiga anledningar tar det ett år innan jag faktiskt kommer igång, men i maj 2021 har jag äntligen min Bletchley-kofta. Jag tar bilder på mig själv med en lång brun hemsydd kjol och retroskor. På något sätt känner jag mig med ens närmare de kvinnor som länge bara sågs som sekreterare och hemmafruar, men som i hemlighet gjorde en så stor insats.

Koftan är nu i ständig rotation i mitt lite kalla 1940-talshus. Som sig bör.

Julia Skott är journalist, författare, poddare, keramiker och hängiven stickare. Hon planerar att skriva en bok om koftorna på Bletchley Park.

28 november 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram