Bandboom!

Hon visar Femman, det enklaste brickvävda mönster som hon lär ut till nybörjare. Två färger och ett återkommande dekorativt kors. Sen plockar hon fram den isländska dubbelväven som hon fick åka till Island för att lära sig, ett tjockt band med intrikat mönster som kräver många brickor för att väva. Och alla röda band i olika tekniker, färgen som hon dras till när hon får välja själv.
– Röda band symboliserar fest, det är en markering av kärlek och det fina i livet. Det är väldigt trivsamt. Det är rött överallt här.

Tekniken går att spåra så långt bak som till bronsåldern. Genom tiderna har den använts för att skapa slitstarka och dekorativa band som blivit tömmar, skärp och hängslen.
I modern tid syns brickvävda band bland annat som del av folkdräkter och sedan medeltid i kyrkliga textilier.

Hon tar fram en hög med garn och en mängd platta kvadratiska brickor med fyra hål, ett i varje hörn. Ena änden av varpen trär hon runt en tving på bordet, den andra hakar hon på ett bälte som hon fäster runt midjan, med en krok i vardera ände. Efter att hon trätt igenom inslaget och tryckt till garnet så vrider hon på brickorna åt olika håll. Virrvarret av tunna trådar och brickor kan kännas lätt skräckinjagande för en lekman, men Sonja Berlin har lärt ut tekniken till elever från fyra till 84 år genom åren.
– Det är tekniskt klurigt det här, men minsta lilla unge som provar får lust att göra ett eget mönster. Det går inte att låta bli att få idéer, det föder sig självt.

Mönstren tar sig form dels genom hur varpen ser ut och dels genom hur brickorna vrids. I jakten på att utveckla och utmana tekniken har Sonja Berlin vävt in både glas och gräs. Hon har klippt till egna brickor med både sex och åtta hål, testat hur mycket gränserna kan pressas. Ursprungligen tillverkades brickorna i trä, ben, horn eller pressat läder, men idag finns de i än fler material. Vanligast är tunn, pressad kartong. När Sonja Berlin började väva på 1970-talet köpte hon brickor från Norge, men idag har hon en egen försäljning i Norden. Hon har just beställt 5 000 nya vävbrickor.
– De görs i en särskild sorts tålig kartong. Det är jag som bekostar stansarna och min tillverkare vet att de måste vara superskarpa, det får inte vara några jack eller. ojämnheter. Då äter kartongen tråden.

Sonja Berlin har brickvävt sedan 1975 när hon tog en veckolång kurs på Sätergläntan, institutet för slöjd och hantverk i Insjön. Hon hade ingen aning om vad tekniken
innebar när hon anmälde sig. Hon visste bara att hon vantrivdes på sin utbildning till fritidspedagog och längtade efter att få väva, som hon gjort under barndomen på jordbruket I Björklinge utanför Uppsala där det stod en vävstol i köket om
vintrarna.
– Det var absolut slumpstyrt. För mig var det väsentligt att bara få hålla i trådar igen. Hon fastnade direkt.
– Jag tyckte att det var så skönt att få sitta och hålla på. Och tekniskt spännande. Om jag som tonåring hade fått som jag velat så hade jag gått på tekniskt gymnasium, för jag älskar samband och klurigheter och att hitta lösningar.
Men det fanns inget stöd hemifrån för att ägna sig åt en teknisk karriär. Istället sökte sig Sonja Berlin till textillärarutbildningen, men ett lågt betyg i matematik ställde till det och hon kom inte in. Syo-konsulenten tyckte att hon istället skulle läsa till fritidspedagog.
– Jag var helt malplacé. Så det var rena rama flykten från socialrealismen in i brickvävningen.

I sann 1970-talsanda skulle studenterna åka på studieresa till Sovjet, »barninstitutioner och så«, och behövde pengar till sina utgifter. Lösningen blev att hålla studiecirklar. »Brickvävning har vi aldrig haft« sa studieförbundet. Med ens var hon kursledare. Snart bad de henne att skriva ett teknikhäfte.
– Jag protesterade, det kan jag inte! Men det fanns ingen bok, så jag fick ju göra en då.

Hon visar häftet som gavs ut 1978, som länge var den enda litteratur som gick att få tag på om brickvävning.
– Så har det varit i hela mitt liv. Någon säger, det där kan du göra. Jag protesterar lite vagt och säger nja, det vet jag inte. Jomen gör det! Då gör jag det, väluppfostrad som
jag är. Det har fört allt framåt.

Har motståndet hemifrån fött något i dig?
– Faktum är att jag vet precis vilken sten jag satt på i backen hemma, tio år gammal, och tänkte att jag ska minsann visa dem. Det är ett ögonblick som har fastnat. Sedan blev det så.

Sonja Berlin blev en av världens få experter på brickvävning. Anlitad av såväl kyrkor som universitet. 1994 anordnade hon det första brickvävssymposiet, på Länsmuseet
i Kalmar. I samband med det kom också boken Brickvävning så in i Norden, och ytterligare tio år senare läste hon en master i traditionskonst vid högskolan i Telemark. Det är så som hennes täta kontakt med den norska hemslöjdsrörelsen började. I hallen står hennes Dramatenvagn lastad med vävbrickor och böcker som ska distribueras till både Norsk Folkemuseum och till Husfliden, den norska hemslöjdsorganisationen.

I eftermiddag ska hon sätta sig på tåget och åka till Oslo. Väninnan Nanne Støhlmacher har skrivit ett stort verk om vävda sängtäcken från södra Norge och det ska firas.
– Genom det här knasiga görandet, att sitta i timmatal, i dagar och år och vrida på de här brickorna, har jag fått ett sällsynt fint vänlag som vi säger i Norge.

De senaste åren har en enveten bältrosinfektion med efterföljande nervsmärtor gjort att Sonja Berlin har fått dra ner på både vävning och undervisning. Hon har istället ägnat sig åt att summera sitt värv inför en stor retrospektiv utställning på Sörmlands museum, som öppnar i början av nästa år.
– Genom mitt arbete vill jag sätta ord på tiden från 1975 fram till nu. Betydelserna av de textila utbildningarna, folkhögskolorna och den fantastiska kår av hemslöjdskonsulenter som har lagt grunden till att gamla textila tekniker lever kvar
idag. Vad hade hänt i mitten av 70-och 80-talet utan dem och alla studieförbund som sade till sina kursledare att de behövde göra en handbok?

Idag är intresset stort för många gamla tekniker, till stor del tack vare internet och YouTube. Sonja Berlin tycker att all sorts undervisning som håller liv i kunskapen är bra. Det räcker inte med generationsöverförd och lokal tradition längre. Samtidigt som hennes egen, undersökande väg också lett framåt. Det syns på det breda urvalet objekt som ska visas på museet; från smala band till en mässhake med stola, konstvävnader
ch bandkantade ryor.
– Jag är inte historiker, jag är inte arkeolog, jag är inte utbildad. textillärare eller textilkonstnär. Men jag har dragit ihop den här summan. Min väg finns inte skriven. Men den finns levd. Det är en god revansch.