Allt jag inte förstod

Så underligt att hon hade haft kvar de där bilderna i alla år och varken hade slängt dem eller någonsin hade tagit fram dem och visat oss!

Rut Ekman var ännu inte femton år när hon sökte till Teknis efter avslutad folkskola med stort A i teckning. Hon fick dispens för åldern och började 1924 på konstindustriella linjen i skolan, som då låg vid Hötorget.

Utbildningen visade sig vara mindre yrkesförberedande än hon hade önskat, mer som en hobby för flickor från förmögnare familjer. Det var dyrt att köpa ritpapper och färger, hon hade svårt att be om pengar av föräldrarna, som hade fem barn att försörja. Efter två år lämnade hon skolan och fick anställning på Westins gravyrateljé som ritare av klubbmärken, medaljer och plaketter. Där arbetade hon i nästan tio år, till en tid efter att hon hade gift sig och blivit pastorsfru.

Jag var minsann ingen syflicka jag, jag var en läsflicka, en ›pappas flicka‹.

När Konstfack skulle fira 150-årsjubileum 1994 och efterlyste elevarbeten för en utställning lämnade vi in några av Ruts mönsterritningar för textilier. De fick en egen skärm på utställningen där i Kulturhuset vid Sergels torg. Då var hon död sedan ett år. Vad jag önskade att hon själv hade fått uppleva detta! Och vad jag skäms för att jag inte som ung förstod att mer uppskatta allt hon gjorde. Klänningarna hon sydde och broderade åt oss, kläderna hon stickade åt våra dockor. Av tillkomstprocessen minns jag just inte mer än prasslet av mönsterpapper, och hur det lät när saxen gick genom tyget mot bordet, och hur knappnålarna kittlade kring benen när en kjollängd provades ut.

Under hela livet var det i sömnad och broderi som hennes konstnärlighet fann uttryck, och på äldre dagar i porslinsmålning. Motiven var oftast hämtade ur naturen, i mönster som hon själv skapade, gärna med skolboken Floran i färg som förlaga på arbetsbordet.

»Förspilld kvinnokraft«, det gamla uttrycket brukade pappa använda om broderade dukar och kuddar, visserligen skämtsamt och snällt, men jag har insett hur präglad jag faktiskt har varit av sådana värderingar: Jag var minsann ingen syflicka jag, jag var en läsflicka, en »pappas flicka«. En sån där opraktisk bokmal med rätt att sky skolämnen som slöjd, gymnastik och hemkunskap. Mina bästisar och jag satte en ära i att smygläsa på slöjdtimmarna istället för att ägna oss åt våra handarbeten.

I Ruts konst fanns ingenting av det rebelliska, den hemliga ventil för förbjudna lustar som Vigdis Hjorth skrev om i en krönika för något nummer sedan, men den föddes ur skönhetslängtan. Till hennes ständiga uppgifter som husmor på 1940- och 50-talet hörde att lappa och laga och sy om begagnade plagg, det tristaste tyckte hon var att
stoppa strumporna som återkom till sykorgen med ständigt nya hål. Men frihet fanns i att måla och brodera, välja färger och komponera mönster.

Flera av de där bilderna som vi hittade på vinden var så fina att vi lät rama in dem. Några av dem hänger på min vägg sedan dess, och jag kan fritt beundra den unga flickans teckningsskicklighet för hundra år sedan.

Gun-Britt Sundström är författare, översättare och litteraturkritiker, känd bl.a. för den idag kultförklarade romanen Maken, skriven 1976, som för något år sedan kom ut i nytryck.