Krönika

Vindflöjelns gnisslande sång

Text Tove Folkesson
Foto Sofi Folkesson
4 oktober 2021

Det är en av de varma, nästan exotiska kvällarna. Gräsmatta som är grön och kortklippt, omgiven av djungelliknande grönska, några skruttiga äppelträd och månadsrosen som blommar ilsket. Pion, rabarber, schersminen som dominerar, våt doft av något heligt. Ni vet, juni.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Mitt i gräsmattan är en strimma bränd till gult hö.
– Varför är det torrt just där? frågar jag.

– Det är Astrids grusgång.

Om man tittar noga ser man kalkstensflisorna under gruset och de torra stråna. På mammas släktgård har jag tillbringat timmar och åter timmar med att lyssna till mormors ord om dem som levt här. Jag minns kusinerna som drog till fastlandet för att sälja vetet och kom hem med en cirkusbjörn som de köpt för alla pengarna. Och Anton som speldjävulen for i, han förlorade gården för att arbeta sig tillbaka på ren och vansinnig revanschlust, Karl som byggde upp och Konrad som rev ned, morfar som hellre gick på jakt, mormor som solade på verandan i smyg medan alla andra hackade betor. Hur min släkt överlevt alla missår och dråpslag vet jag inte, men gården står upprätt.

Jag hör deras röster och ser deras ansikten.

Och nu är jag och min fru inbegripna i det obönhörligt praktiska arbetet med att bygga ett eget hus och hem. När jag förtvivlar bland ogräs och murbruk – med pianofingrar och författarnerver – försöker jag tröstlöst söka stöd hos de som gått före. Minns att jag frågade mormor en gång om de inte brukade sitta samlade som i Lönneberga om vinterkvällarna, tälja räfspinnar av syren och sticka koftor i allmogemönster, men mormor kunde inte minnas det.
– Jag har för mig att vi spelade kort, sa hon. Om vem som skulle ta disken.

Och jag skrattade.
– Vi har aldrig varit särskilt arbetsamma av oss.

Men jag börjar misstänka att det finns mer. I salen sitter svartvita porträtt av gårdens innevånare genom tre sekel. Mormors mor Astrid är en kvinna i lockig frisyr, med enkel ljus klänning och inga smycken. Nu när de flesta är borta dyker hon upp allt oftare.
– Det där är Astrids månadsros, kan min morbror säga en junikväll om en av de där knalliga. Det är Astrid som sytt spädbarnsskjortorna jag hittar när jag letar efter bebiskläder här. Det är förstås Astrids maffiga broderier i de röda tunga draperierna i salen, hennes saftkrukor. Och nu, grusgången som leder till hennes trädgårdsland. Där det passar att sitta en sommarkväll, slå efter myggor och diskutera något man läst, historier man hört. Trädgårdsland har inte funnits här på länge. Men i tomrummet efter min älskade mormors ord stiger andra röster, till synes anonyma. Det sinnliga som handens arbete lämnar efter sig. Yxhuggen i bjälkarna vi hittar på logen och tar till innertaket, stygnen i dukarna vi fått, som husmödrars hieroglyfer, handslaget tegel och stentrappans symmetriska skönhet. Kanske är det så här de andra människornas liv nu ska berättas för mig. De som inte gjorde väsen av sig medan de levde, men lämnade omsorgens varma efterklang i hålsöm, grusgång, och handsmidda vindflöjelns gnisslande, enkla sång.

Tove Folkesson är författare. Hennes senaste roman Den stora kyrkan kom ut i september i år.

4 oktober 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram