Handgjort

En dörr öppnas och Rabail Jahan Afroz visar vägen in i sitt vardagsrum. På ett fat intill två fåtöljer ligger några spritspåsar fyllda med den grönkleggiga pastan. Fatima får frågan om vilket slags mönster hon vill ha.
– Något med blommor, men simpelt. Bröllop här är så extravaganta redan!

Hon lägger upp handen på en kudde. Rabail tar en spritspåse och börjar försiktigt pressa fram tunna strängar. Men hon trycker inte fast hennan, utan låter den falla ned i eleganta bågar på huden. Som om hon spritsade kristyr på kakor, ungefär.
– Det är den bästa tekniken. Då får linjerna fin form, säger Rabail.

I bakgrunden hörs skrammel från köket, där systern lagar mat medan hennes barn tittar på ett tv-program om hajar. Hennastudion må vara enkel, men Rabail har haft stora uppdrag. Häromåret smyckade hon till exempel en av Pakistans största skådespelare, Mahira Khan.
– Jag reste med henne till bröllopet uppe i bergen. Och jag blev inbjuden till vigseln, säger Rabail.

Det var när Mahira Khan taggade Rabail på Instagramkontot med elva miljoner följare som allt förändrades. Sedan dess har kunderna stått i kö. Men hon fortsätter att bara ta uppdrag på eftermiddagarna, och hon har inga planer på att säga upp sig från heltidsjobbet som budgetansvarig på en lokal myndighet.
– Jag vill att mehndi ska fortsätta vara något jag älskar att göra.

Hennamålning är en konst med flera tusen år på nacken. Den vitblommande busken trivs i varmt och torrt väder: ju högre temperatur desto mer av färgämnet produceras. Det frigörs när hennabuskens blad krossas, och färgar allt som det vidrör rött.

Legenden säger att färgämnet upptäcktes när en herde såg sina djur komma tillbaka på kvällen, röda om munnen och nosen. Men oavsett hur det är med den saken finns åtskilliga bevis för att henna använts i årtusenden. Inte minst har egyptiska mumier hittats med färgade naglar och hår, och även i den uråldriga indiska boken Kama Sutra, skriven någon gång mellan första århundradet f. Kr och 500-talet, beskrivs hennans sensuella lockelse.

Idag är den en viktig del av bröllopsritualen i många delar av världen, från Marocko till Somalia, Iran och Indien. Och överallt där hennakonsten slagit rot har den en air av lyx och mystik. Inom såväl judendom, kristendom och islam ses den som lyckobringande – och självaste profeten Mohammad sägs ha använt färgen, vilket gör att äldre muslimska män gärna tonar sina skägg i brandgula nyanser. Enligt gamla judiska traditioner i Kurdistan, målades förr också förolyckade, ogifta unga män och kvinnor med henna – så att de skulle möta döden lika vackra som om vore det deras bröllopsdag.

Hennakonstnären Rabail Jahan Afroz är självlärd, och har förfinat sin dekoreringsteknik genom att prova sig fram.
– Jag började när jag var sju år kanske. Om mamma inte gjorde motiv som jag gillade tog jag hennan ifrån henne och gjorde dem själv, säger hon medan snirklande linjer och blomgirlander sakta växer fram på insidan av Fatimas hand. Senaste mönstret är en stor cirkel med namnet Shazaeb i mitten. Det är mannen som Fatima ska gifta sig med, också han läkare, de träffades på universitetet. I andra handflatan står snart parets bröllopsdatum, även om festen efter vigseln kommer att pågå i flera dagar.
– Det är både dyrt och tröttande att gifta sig i Pakistan, konstaterar Rabail och ler medan hon skakar lite liv i den hand som håller i spritspåsen.

Här i vardagsrummet används naturlig henna, något som inte är en självklarhet i billigare salonger. Just den här kommer från delstaten Rajasthan i Indien och Rabail prisar den höga kvaliteten. Men trots att den indiska gränsen ligger mindre än en halvtimme från Lahore så får den ta en lång omväg på grund av fiendskapen mellan länderna.
– Det går inte att åka dit som pakistanier, så jag beställer till en vän i Qatar som sedan skickar vidare den hit, förklarar Rabail utan att göra uppehåll i målandet.

En mjuk doft har lagt sig över rummet. Hennan som hon använder kommer i pulver, men sedan blandar hon den med rosenvatten, lavendel och eukalyptus. Lägger hon pastan i kylskåpet håller den i någon månad.

Rabail och Fatima börjar diskutera mönster. För även om traditionen är gammal, har favoriterna varierat över tid. Just nu vill många ha den traditionella stilen, som är väldigt snirklig, säger Rabail.

För några år sedan gällde motsatsen. Då var minimalistisk design med stora tomma ytor mest efterfrågad. Inte minst influerade en person från Dubai till det – kallad Dr. Azra på sociala medier – som gått i bräschen för användning av traditionella symboler, som månen eller lotusblomman, men i avskalad tappning.

Men det går också att se olika inriktningar enbart inom Pakistans olika regioner, påpekar Rabail. I Punjab, där Lahore ligger, är designen ofta detaljrik och bombastisk, medan motiven från Sindh, delstaten i söder, är enklare. I Khyber Pakhtunkhwa, som gränsar till Afghanistan, ses ofta paisleymönster och avbildade påfåglar, säger hon utan att för en sekund släppa Fatimas händer med blicken medan nya mönster ringlar ner på huden.
– Jag har lagt de flesta motiv på minnet.

Någon timme senare är hon klar. Då har Fatimas syster precis ringt på dörren och står näst i tur. Men först sprayar Rabail citronvatten över den nymålade hennaornamentiken och säger åt Fatima att låta allt torka ordentligt innan hon småningom sköljer av det torra lagret.
– Helst ska du sova med hennan så att färgen sätter sig ordentligt, säger Rabail.

Men Fatima skakar på huvudet. Det är för riskabelt. Hon har vänner som vaknat på morgonen med färg i hela ansiktet.
– Jag stannar uppe till mitt i natten istället, säger hon och ler.