Betydelsen av en mössa

Humar Isaac håller fram sin doppa, sin broderade kalott. Den är lysande röd, sydd i bomullssammet, med blommande stygn i blått, rosa och grönt. Toppig, kviltad och stoppad med pappersrullar. Broderierna för tankarna till den påsöm som brodöser i Dala Floda blev experter på i 1800-talets Dalarna. Snittet på mössan däremot har mer tydliga
rötter österut, som i Uigurien, Östturkestan – eller Xinjiang som provinsen kallas i det kinesiska väldet.

Så länge Humar kan minnas har hen drömt om att få bära en doppa.

Xinjiang betyder ungefär »Det nya gränslandet«. Det var 1949 som Kina senast tog kontroll över Uigurien. Sedan dess har ursprungsbefolkningen, som ofta är muslimer, tryckts undan allt mer för att ge plats åt hankineser. Och de senaste tio åren har förtrycket djupnat. Uigurer kidnappas och sätts i koncentrationsläger där de officiellt ska vänjas av vid sitt språk och sin kultur men där de även utnyttjas som gratis arbetskraft.

Som uigur är det idag omöjligt att göra »rätt«. Även de som lever som förväntat, som talar mandarin, har moderna yrken och bor i städer, förföljs.

Humar var en av dem.
– Jag gjorde allt jag kunde för att assimileras i det kinesiska samhället. Jobbade på ett webbföretag i Beijing. Snackade mandarin. Gick i samma slags kläder som alla andra. Ändå räckte det att jag visade mitt pass på ett hotell för att polisen skulle dyka upp och trakassera mig, bara för att det i passet står att jag är uigur. Till slut blev jag till och med stoppad på gatan och det blev omöjligt att röra sig fritt.

Hen flydde 2017 och hamnade i Uppsala. Men i telefonsamtal med mamman i hemlandet hörde hen en allt oroligare röst. Och plötsligt gick modern inte att få tag på. Så försvann även fadern. Ingen visste vart.

Humar skakar på huvudet.
– Med tanke på vad som har fått ske med både mitt och det palestinska folket – med folkmorden på bägge platserna, med världens största fängelser – är min tilltro till inter-nationell rätt numera tillintetgjord.

Hen tror inte längre på anpassning, för uppenbarligen räcker det inte. Själv har hen från Sverige använt sina journalistkunskaper, sin ursprungsutbildning, till att sätta press på kinesiska myndigheter. Och kanske har det gjort skillnad. Plötsligt var i varje fall föräldrarna hemma igen och tillgängliga över telefon. Kraftigt avmagrade men vid liv.

Det var både för att komma närmre sitt folks textiltraditioner och för att få djupare kunskap om Sverige som Humar efter sex år i Sverige sökte sig till slöjdskolan Sätergläntan i Dalarna. Genom den treåriga utbildningen i folklig dräktsömnad hoppades hen också få verktyg till att uttrycka sig genom hantverk.
– Jag är anarkist och vill inte bara vara onlineaktivist. Jag vill vara verksam i den fysiska världen, med riktiga människor och riktiga material, säger hen.

Uigurisk slöjd går ju heller inte att lära sig på plats.
– Eftersom min egen kultur är satt under belägring kan jag inte lära mig av hantverkare där. Så det är här som jag har lärt mig allt jag behövt för att sy och brodera mina drömmars doppa, säger Humar Isaac.

Det förindustriella hantverket är universellt, menar hen, och tar mössan som exempel, med uiguriska broderier som lika gärna kunde ha uppstått i 1800-talets Dala Floda. Mötet med de färgstarkt broderade blommorna här var som att komma hem till Qumul, säger hen. Samma känsla fick hen av att gå in i Sätergläntans matsal, där väggarna pryds av kalottmössor från hela Eurasien.

Landsgränser, understryker hen, är en modern uppfinning. Ett stygn är ett stygn och en nål är en nål var du än befinner dig i världen.

Ändå visade det sig bli svårt att rekonstruera en doppa. I dagens läge är det extremt komplicerat att få någon som helst information om den nästan utraderade uiguriska textiltraditionen. Hen fick bland annat gå via sin mamma som till en början mest log åt Humars textila försök. Men över skärmen berättade mamman också om vad hen mindes från mösstillverkning hemma i Qumul, om hur tyger skars till med största respekt för materialet i åtanke. Om hur de med enkla medel ville åstadkomma mesta möjliga visuella effekt.

Humar plockar upp en av sina många antika synålar. Ska man sy mycket för hand är de betydligt mindre trögjobbade än dagens nålar.

Hen syr på ett skånskt livstycke, kantat med ett engelskt sidenband.
– När jag började studera folkligt dräktskick insåg jag vilken i grunden felaktig klädnorm vi lever efter i idag. Alla moderna europeiska kläder, som ju spridit sig till hela världen, bygger på ett materiellt frosseri som är allt annat än sparsamt.

Jeans, kostymer, t-shirts – allt sånt bygger på att man skär ut oregelbundna bitar i tyg, vilket ger otroliga mängder spill. Gamla tiders utom-europeiska kläder – och även skandinaviska plagg före industrialismen – byggde istället ofta på rektanglar
och trianglar. Då kunde de olika bitar som krävdes till ett plagg pusslas ihop kant i kant, så att spillet minimerades till det yttersta när saxen sattes i tyget. Själva sömnaden var heller inte särskilt avancerad.

Det var framför allt valet av vävbindningar, färgningstekniker och broderier som förr gav upphov till lokala uttryck. Ofta unika för en enda upphovsperson eller by. Men samtidigt uppstod också mönster, symboler och tekniker parallellt på olika håll i världen.

Dessutom har kunskaper och influenser alltid vandrat. Rakt igenom Uigurien går exempelvis Sidenvägen, det mångtusenåriga transportsystem som förbundit östra Asien med västra och som i förlängningen lett till Europa. Här har både varor och kulturimpulser färdats längs vägarna. Sånt som låter, sånt som syns, sånt som känns mot huden. Här har konst och hantverk bytt ägare.

Uiguriska textilier, till exempel, hade letat sig upp till Sverige långt innan uigurerna fick flyktingstatus 2019.

Att studera folkliga kläder kan alltså både vara ett sätt att ta ställning och vara vägen till ens drömmars doppa, menar Humar Isaac. Det var stärkt av vänskapen med andra människorättsaktivister hemma i Malmö som hen insåg det.
– Rådet till människor med min bakgrund är annars att läsa programmering för att få jobb här i Sverige. Men folkdräkt handlar för mig om tillhörighet, identitet och att få vara bekväm i sitt eget skinn. Konceptet sockendräkt går ju helt på tvärs mot kapitalismens idé om standardisering och den destruktiva åtskillnaden mellan producent och konsument.

Hen är också kritisk.
– Samtidigt tenderar dräktrörelsen och de som använder begreppet »kulturarv« ofta att se på traditioner som något färdigskapat och infryst i historien.

Hen gör en kort paus.
– Jag vill vara en deltagare i historien – och en del av en tradition som reflekterar över det förflutna men som ännu mer reflekterar över det som pågår nu. Att vara opolitisk i sitt hantverk är en lyx för den vars existens inte är ständigt hotad.