I vacker hand

Väl hemma i villan igen pekar han på barken och visar. Fibrerna har en lätt vridning åt höger men inte värre än att det går att hantera i täljningen. Han klyver stammen i tårtbitar för att få ett ämne med stående årsringar, som håller formen när det torkar. Virket närmast barken kommer att bli skedens ovansida, medan baksidan är vänd in mot kärnveden.
– Med ett väl valt ämne och vassa verktyg är halva jobbet gjort, konstaterar Knut glatt och sätter sig till rätta i snurrstolen vid huggkubben. Snart kommer yxan vina och spånen flyga.

Samtidigt, men på andra sidan landet, i Vingåker i Sörmland fäller Anja Sundberg upp sin laptop på köksbordet. Hon är nyanställd trälärare vid slöjdskolan Sätergläntan och håller återkommande nybörjarkurser i skedtäljning. Hon menar att det svåraste för många är att bli modig med yxan.
– De flesta har aldrig använt en yxa, och den är ju lite läskig. Men det går väldigt långsamt att tälja bort material med kniven. Särskilt när man är ovan. Då blir det varken tid eller ork kvar till själva den roliga täljningen, förklarar hon.

Helst skulle varje nybörjarkurs inledas med en hel dag av att bara hugga med yxa, tycker både Anja och Knut.
– Sedan är det inte så svårt att tälja till formen.

På bordet framför henne ligger några av de ätskedar hon samlat på sig genom åren. De flesta har hon bytt till sig från andra slöjdare – några är äldre loppisfynd.
– Den här till exempel, är en rätt typisk sked från Orsa, säger hon och plockar fram en gammal välanvänd sked med tydlig böj, kort skaft och stort, djupt blad.

Just i Dalarna där hon själv växte upp är det relativt lätt att hitta ämnen som har en naturlig böj som passar för skedar. Kanske beror det på att storskiftet aldrig riktigt slog igenom där, funderar Anja, att det finns gott om diken mellan åkerplättar och små skogspartier, där krokvuxna björkar trivs. Tittar hon sig omkring i sin nuvarande hemtrakt ser hon istället stora fält med feta jordar. Träden skjuter rakt upp i luften.
– De äldre skedar man hittar här är gjorda i rakvuxet virke och det är också det jag oftast jobbar i. Det begränsar hur mycket man kan böja skeden, utan att få korta fibrer här framme, säger hon och pekar.

Vad som utgör en perfekt sked är personligt, tycker Anja Sundberg, och beror bland annat på din hand, din mun och dina matvanor. Den ska inte vara så djup att överläppen inte når ner, men inte så flat att såsen rinner av. Inte bredare än att den ryms i munnen, men inte så liten att man måste skopa frenetiskt för att bli mätt.
– Jag tycker det är jättegott att äta med träsked. Det är mjukt och lent och tyst. Men en del får kräkreflexer av bara tanken. Men då är det nog sträva engångsbestick de ser
framför sig…

Själv väljer hon helst en sked i ett riktigt hårt träslag, som äpple. När hon täljt färdigt gnuggar hon den med något ännu hårdare, oftast ett horn, tills den blänker. Hon vänder på en av skedarna och visar linjerna på baksidan. Täljda facetter som kan få träslöjdare att gå i spinn.

Under de senaste åren har intresset för just skedtäljning exploderat och det har fört med sig en enorm kvalitetshöjning, säger hon.
– För tjugo år sedan var det legendarer som Wille Sundqvist och Knut Østgård som gjorde riktigt bra skedar, och sen kände man inte till så jättemånga fler. Men idag är grundnivån väldigt hög.

Knut Østgård är mycket riktigt en levande länk till svunna generationers slöjdkunskaper. Han föddes 1944 på en självhushållande gård i nordligaste Norge. Av sin pappa fick han tidigt lära sig att känna igen ämnena som skogen rymde. Där växte slädmedar, vagnskaklar och skaft – allt beroende på björkarnas form.

Men även om han slöjdat i hela sitt liv var det först i vuxen ålder som han började att tälja slevar. Han hade flyttat till Lerum och jobbade som hemslöjdskonsulent, bland annat med att dokumentera hotade hantverkskunskaper. Det var så han träffade Hjalmar, som tillsammans med sina tre bröder kunde tälja 10 dussin skedar och slevar om dagen.

De krånglade inte till det med krokvuxet och finstämda facetter. För att få ihop till levebrödet måste det gå undan. Hjalmars jäktade ande vilar än idag över Knuts täljning. När han lyfter yxan går det rasande snabbt. Spånen flyger. Det ser vådligt ut men precisionen är total. Med skedämnet stadigt vilande mot ett jack i huggkubben, hugger han fram skedens ytterform. Strax under barken växer bladet fram. Skaftet tunnas ut från baksidan och vinkeln där de möts får sin krök. Han flyttar vant yxan i handen, håller långt ut på skaftet för styrka och nära yxbladet för precision. 
– Det här momentet tror jag att jag är ganska ensam om att göra, säger Knut medan han använder ett av yxhuvudets hörn för att försiktigt skåla ur skedbladet. Sedan synar han skeden ännu en gång, lägger undan yxan och sträcker sig efter täljkniven.

Barnaby »Barn the Spoon« Carder ansluter till ett videosamtal från sitt hus i södra England. Han har grundat och driver festivalen Spoonfest och har ägnat de senaste femton åren åt att fundera över vad som utgör den perfekta skeden. Medan han slevade i sig äggröra med kimchi och avokado direkt ur pannan i morse landade han i sitt senaste svar.
– Det finns ingen perfekt sked. Det som gör en sked speciell är din relation till den.

Han tar sin egen favorit som exempel.
– Den här skeden använder jag varje dag. För mig är den på många sätt perfekt. Men det handlar mest om det fördjupade förhållandet jag fått till den över tid. Den var inte alls perfekt från början. Jag behöll den just för att den inte dög till att sälja. Men den har några detaljer som gör den unik. Det finns en lätt vågrörelse i fibrerna som man bara precis kan ana. Den har en wabi sabi-charm som verkligen har fått mig på fall, säger han.

Skeden har en form han återkommit till hundratals gånger, med ett fikonformat blad och ett smalt åttkantigt skaft som rullar lätt mellan fingrarna när man lastar upp sin mat. Den är täljd i lönn och obehandlad men har mörknat med användning. Baksidan är spräcklig som ett sköldpaddsskal. Nu har han ätit så många måltider med just den här skeden att alla andra känns som en avvikelse. Bara den är hemma.
– Jag ser på en sked som jag ser på ett löv. Man kan känna igen olika träd på deras bladformer – men de är aldrig helt lika varandra och aldrig helt symmetriska. Men inte blir de mindre perfekta för det.

När man släpper idén om symmetri får man utrymme att fokusera på andra aspekter av skönhet, säger han. Precis som Anja Sundberg har han sett den genomsnittliga verkshöjden på täljda skedar gå igenom taket de senaste åren. Barnaby Carder visar ett av sina senaste förvärv. En smäcker sked i krokvuxet virke och med en strimma bark kvar på skaftet, som en liten kärleksförklaring till trädet.
– Den här täljde en 16-åring förra året. Den hade varit den överlägset bästa skeden på Spoonfest 2012, men nu är den närmast en i mängden. Det är en otrolig utveckling.

Själv har han slöjdat sedan har var liten och alltid älskat sina skedar.
– Även om något går fel blir jag aldrig upprörd eller besviken. Det är en väldigt trygg plats att vara på och för mig är det en ovanlig känsla. Att jag inte kan misslyckas.   

Barnaby Carder menar att skedtäljare har något värdefullt att tillföra mänskligheten.
– Jag vet ju hur värdefullt det är för mig. Mer än ett ätredskap så är skedarna små meditationer. Medan vi funderar på de ergonomiska aspekterna av en sked – hur den ligger i handen, hur den känns mot läppen, funderar vi också på vad det är att vara människa.

Det vi ser av skedtäljning – kniv, yxa, färdigt föremål – är bara toppen av ett isberg säger han.
– Det vi egentligen får ut av det är så mycket mer – en koppling till naturen, eftertanke, vänskaper, gemenskap, ett förhållningssätt till omvärlden. 

Knut Østgård har aldrig besökt Spoonfest och heller aldrig varit en riktig skednörd. Han är inte så bekymrad om millimetrar och formspråk hit och dit. En bra sked är en bra sked utan åthävor. Ska man äta med den ska den ha en lagom storlek, ska man röra om
i grytan är det bra med en rak framkant så man kommer åt att skrapa i botten. Ska den ned i lingonbyttan är det bra om den är ordentligt böjd så man får upp sylten utan besvär.

Men något särskilt är det visst med skedtäljning även för Knut. En gång låg han på sjukhus med ischias. Han beordrades att hänga på mage över sjukhussängen för att sträcka ut ryggraden. Då fick hans fru Ann-Marie hämta täljkniv och virke åt honom så han kunde tälja skedar med sina dinglande armar.
– Sjuksköterskorna skrattade men sen började de handla av mig, minns Knut.

Björkdoften sprider sig i källaren och virket känns fuktigt, rentav blött, mot fingrarna. Han skär omväxlande från baksidan och framsidan, byter täljgrepp ofta och tar skedkniven till hjälp för att skåla ur bladet – det gäller att göra det innan träet hinner torka om man vill undvika sprickor, påminner han medan spånen sprätter. Antingen kniven eller ämnet är alltid låsta mot ett stöd, ibland är det knäet, ibland bröstkorgen eller huggkubben. Det är så man får kontroll i täljningen, förklarar han.

Han mäter inget och ritar inget. Går hela tiden på känsla och ögonmått. När han har kommit ned i tjocklek ordentligt är det dags att låta skeden torka i ett par dagar innan han finskär. Men så länge kan han förstås inte vänta. Som tur är har han alltid flera skedämnen på gång, och kan fortsätta jobba direkt.

I en lägenhet i Stockholm sitter Marie Eklund omgiven av högar med grovtäljda ämnen som hon fraktat hem från sitt igensnöade torp i Närke. I april ska hon ha en utställning på Konsthantverkarna och hon har mycket kvar att göra.
– Jag vet inte alls vart det kommer barka men jag antar att det kommer bli mycket skedar, säger hon.

I torpet jobbar hon med yxa och täljhäst, men själva finliret med kniven går bra att göra i stan, i ett litet rum innanför köket som blivit verkstad och där golvet täcks av spån.
– Jag har gjort en del skedar och jag vill inte känna att jag upprepar mig, så nu ska jag halvt panikartat försöka föda fram 80 nya figurer på ett par månader.

När Marie Eklund formar sina skedar kommer funktionen i allra sista hand. De flesta går nog att äta hjälpligt med men det är inte alls det som är poängen.
– De är uttryck för tusen olika saker. De är mitt språk. Mitt utlopp för att inte bli helt knäpp på den här världen, säger hon.

Eftersom hon är så ointresserad av att göra ätredskap borde hon kanske sluta med skedar helt och hållet? Men det går inte. Hon har prövat.
– Jag tror aldrig att jag kommer hitta ett föremål som kan knäcka skeden. Jag har verkligen försökt! Hela torpet är fullt med olika vrak av saker som jag försökt hitta något lika bra i. Men sen slutar det alltid med att jag sitter där med en sked och fyfan vad fint det blir. Den är så perfekt i sin form. Jag kommer aldrig kunna utrycka mig lika bra i en skål till exempel. Jag hittar ingenting som kommer i närheten.

Hon tror att det är skedarnas mänsklighet som gör att hon aldrig tröttnar.
– De är liksom huvud, hals, kropp. Jag tror att det är det som gör att det är så lätt att läsa in saker i dem. De är som ett folk, och det är också därför de måste vara olika. Jag gillar att de får vara lite trasiga och sneda. En spricka, ett ärr. De är så som jag vill att världen ska vara.

Precis som Barnaby Carder ser hon också skedarna som små meditationer.
– Det finns något i själva täljandet som jag behöver. Jag hittar en massa svar när jag gör det här varje dag. Jag förstår saker som jag kan ta med mig i andra delar av livet, när man möter motstånd eller svårigheter – då känner jag mig redo.  

I källaren i Lerum har Knut plockat fram en sked han grovtäljt häromdagen och som fått torka på fönsterbrädet
– Finskär gör jag helst i finrummet, säger han och pekar uppåt villan ovanför.

Då sitter han framför teven med Ann-Marie medan han täljer. Men idag är hon på bokklubb så han kan lika bra stanna i verkstaden. Den torkade skeden har fått en gulaktig färg när björkens sockerämnen dragits ut till ytan. När Knut skär bort det yttersta lagret blir den skinande vit igen, just så som han vill ha den.

Han växlar mellan kniv och skedkniv. Känner tjockleken mellan tummen och pekfingret. Fasar av kanterna en aning för att de inte ska kännas vassa. När skeden är klar synar han den en sista gång.
– Är jag nöjd med den sätter jag en signatur. Annars går den i vedpannan.

Se Knut Østgård tälja en sked på hemslojd.se/skeden