Bara händer

Det är så många saker som går förlorade när en människa dör. Allt det där vi bara vet och gör och tror att alla kan, fastän det inte är så. Tröjan är en sak, men mormor kunde så mycket mer som har med ren överlevnad att göra. Att tända eld i en vedspis, hur många kan det i dag? Att beskära äppelträd, stoppa korv, stöpa stearinljus?

Mycket av det som hon och hennes generation såg som självklar kunskap är hobbyverksamhet i dag, nåt man ägnar sig åt för att få ro i själen. Så kostar också en hemstickad tröja orimligt mycket mer i tid och pengar, i jämförelse med ett färdigköpt plagg som tillverkats i en fabrik på andra sidan jordklotet.

I takt med att kunskapen om självförsörjning rinner oss ur händerna är risken stor att vi står hjälplösa i ett läge där vi inte längre kan lita till att samhället fungerar och att tjänsterna vi köpt ska hålla oss varma, trygga och mätta. På mindre än ett ögonblick i mänsklighetens historia har de flesta av oss förlorat kontakten med marken och lever i stället våra liv i molnet, samtidigt som vi tär på jordens resurser i en aldrig förr skådad
skala.

Medan tidigare generationer kunnat glädjas åt att få det bättre och leva bekvämare och längre, borde vi helst skämmas. Skulle vi på allvar vilja våra barn väl, borde vi ge upp privilegierna vi kämpat för: sälja bilen, sluta resa, bo mindre och enklare och avstå från mycket av det vi äter. Helst ska vi inte leva så länge heller eller för den delen skaffa barn, eftersom jorden redan är överbefolkad.

Det är bara en tröja. Hemstickad och gammal och ändå knyter det sig i magen vid tanken på att den kan vara borta.«

Stegvis har villkoren för våra liv radikalt förändrats. Smygande, som för min mormor som gick ur tiden i slutet av 1900-talet. I raketfart för mina barn som är födda under de första decennierna i det nya millenniet. Mormor mötte det mesta nya med en skeptisk hållning som tycktes bottna just i kunskapen om hantverket. Bredbart lättmargarin var inget för henne, som livet ut fortsatte att ha smör på smörgåsen. Halvfabrikat överlag var simpelt och hon nöp föraktfullt i de sladdriga akryltröjorna i gallerian. Ett förakt hon kunde kosta på sig, eftersom hon visste hur man stickar en riktig tröja som håller
i decennier – om ingen slarvar bort den.

I dag har många av oss inga alternativ till tröjorna i gallerian, eftersom vi inte kan sticka. Och om elektriciteten försvinner förlorar vi på bråkdelen av en sekund tillgången till merparten av vårt vetande. Vad har vi för nytta av vår digitala spetskompetens när vi sitter i mörkret och känner kylan komma krypande i de alltför tunna kostymbyxorna? Hur länge räcker laddningen i mobilen och fungerar överhuvudtaget mobilnätet?

Eller är vi med ens fullkomligt ensamma, hänvisade till vad vi kan göra med våra bara händer? Till hantverket.

Boel Gerell är författare och kulturjournalist.