Doktorshatten

I den labyrintliknande lilla verkstaden är det trångt. På hyllorna står rader av hundra år gamla hattstockar för olika modeller: Plommonstop, cylinderhatt och ställningar till chapeau claque. I taket hänger hattar som lämnats in för reparation. Varje kvadratcentimeter är utnyttjad till olika sorters verktyg, de flesta i metall och rätt tungrodda.
– Det är ett mer fysiskt krävande yrke än folk tror. I min modistverkstad är allt mjukt, mysigt och färgglatt, men här inne ryker det och fräser, säger Lisa Franzén och ställer ett gäng stomjärn, tunga strykjärnsliknande verktyg, för uppvärmning på spisen.

Enkelt förklarat gör modister hattar för damer medan hattmakare gör hattar åt män. Lisa Franzén är den enda hattmakaren med gesällbrev och mästarbrev i Sverige, den första kvinnan i historien. Såvitt hon vet är hon också den enda kvar i världen som nytillverkar alla sorters hattmodeller på schellackstomme enligt den teknik som utvecklades i Frankrike på 1800-talet.
– Det är ett tungt ok att bära faktiskt. Varje beslut jag tar kommer påverka hattmakaryrkets framtid.

Schellack är en variant av harts som utsöndras av indiska lacksköldlöss. Gemene man känner till den klargula avvaxade varianten, använd som kvistlack.

Lisa Franzén plockar fram en cylinderhatt från mitten av 1800-talet med en spricka i stomvävens sida som hon ska reparera åt en man i England.
– Det mäktiga är att jag kan laga den här hatten med exakt samma teknik som den tillverkades med för 200 år sedan. När schellackväven värms upp så börjar den leva igen. Du matar den med ny lack, som en liten tamagotchi nästan, och den får ny kraft. Det finns inget annat material som är så intelligent.

Lisa Franzéns ögon börjar på riktigt att tindra.

Hon lägger av ett garv och krånglar på sig sin skyddsoverall, passande nog täckt av schellackstänk.

Första steget är att tillverka de olika sorters vävar som används till hattstommens delar. Tyg av olika tjocklek doppas i en stor bytta med vattenlack, en blandning av schellack, terpentin, ammoniak och vatten. Resultatet spänner Lisa upp på en ram och lägger på ett ytterligare lager med en tunn gasväv innan hon stryker bort luftbubblorna. Sedan ska schellackväven torka.

Just den här hatten gör hon till en doktorand vid Uppsala universitet. Huvudmåttet har tagits med en konformatör, ett hattformat mätinstrument med 600 delar som avslöjar att skallen ofta har långt ifrån den jämna och runda form som man tänker sig.

Lisa Franzén klipper hattdelar ur den stela schellackväven och formar dem runt hattstocken. Värmen från järnen smälter vattenlacken och fogarna stärks med remsor doppade i spritlack, som fungerar som lim.
– Nu går jag på med ett kallt järn, lissoaren, och trycker ihop delarna. Det är just att varva kallt och varmt som gör stommen slät och tålig.

Franska verktygsord smattrar ur henne när hon arbetar. Lissoar, roulé, formillion, bomboir, potance, galette. Svenska hattmakare fick resa till Frankrike på utbildning på 1800- talet när tekniken var ny och orden försvenskades aldrig. Lisa tar fram en stor hink med bronsglänsande schellackflingor.
– Brättet måste vara ännu stadigare, så då smälter jag ner schellackflingorna rakt in i tyget.

Hon sätter på skyddsglasögon och ansiktsmask och går på flingorna med det heta järnet. Det fräser och ryker och luktar rätt gott, som någon sorts hemtrevlig kåda. Brättet fästs sedan på kullen enligt exakta mått, elegant böjt. När Lisa Franzén så slår ur hattstockens fem delar ur stommen får hon ta i rejält, men den redan stelnade konstruktionen håller.
– Jag säger ju det, det är världens bästa material!

Nu väntar flera steg till innan stommen formas efter konformatörsmåttet och kläs med ripstyg som draperas enligt den svenska doktorshattstraditionen, med ripsband och hattmärke.
– Det är ungefär 100 steg där allt måste bli perfekt och helt enligt regelverket. Det är något beroendeframkallande med det.

Lisa Franzén upptäckte hattmakaryrket när hon gick som modistlärling i Norge. Den sista kompletta hattmakarverkstan fanns då inne på SVT i Stockholm och under modistpraktiken där slogs dörren upp till en ny värld. 2003 startade hon Franzéns Hattmakeri och idag tillverkar hon mellan 200 och 300 hattar per år. Främst doktorshattar, men hon gör också cylinderhattar, filthattar och tar uppdrag från privatpersoner och teatrar. Mycket tid läggs också på arbetet med Sveriges Hattmakare Förening, som hon återupplivade 2013 tillsammans med sin hattmakarmästare Mark Eriksson.
– Oket lättar lite för varje gång jag laddar upp information i kunskapsbanken.

Ansvaret hon känner är påtagligt. Vilken liten fråga jag än ställer besvaras med långa haranger om hatthistoria och vikten av att bevara kulturarvet.

För ett par år sedan åkte hon till i England i hopp om att träffa kolleger och utbyta erfarenheter. Men när hon besökte de anrika hattföretagen så fick hon en chock.
– De hade inte ens en egen verkstad. Hattarna de säljer kommer antingen från gamla lager eller är massproducerade. Min haka var på golvet.

Och engelsmännen var lika chockade de. Att det fanns någon kvar som kunde de gamla teknikerna. Ryktet har spridit sig fort och flera engelska delegationer, bland annat Lock & Co Hatters, världens äldsta hattföretag, har varit på besök i hattmakeriet i Haga.
– Det har kommit många affärsförslag, men min kunskap är inte till salu till högstbjudande. Vill man göra affärer med mig måste man lägga lika mycket kraft på att bidra till att rädda hattmakaryrket.