Våga vägra nytt

En T-shirt exempelvis, kan formges så att mindre tyg går åt eller färre spillbitar uppstår i produktionen. Val av färger och tryckteknik avgör hur mycket och vilka kemikalier som kommer användas. 
– Har man kunskap om material och vilka konsekvenser ett visst designval får, kan man verkligen påverka plaggens inverkan på miljö och klimat. Men alla har ju inte den kunskapen eller intresset, säger Karin Sterner och fortsätter:
– Efter ett tag får man också en viss distans och tänker att det där är nån annans ansvar; fabrikens, chefernas, inköparnas… Jag kunde inte stå för det till slut och sa upp mig.

Beslutet ledde till att hon numera enbart jobbar med re-design; att skapa och göra om kläder av använda material. För några år sedan lämnade hon jobb och karriär i Stockholm och flyttade med familjen till en gammal handelsbod i Mullhyttan, en by vid foten av Kilsbergen i Närke. 

Hon öppnar dörren till den utkylda butikslokalen. På hyllorna syns färgglada garner och i ett hörn stora fång av säv, råghalm och vass. Hon har testflätat korgar av sävens breda, grågröna strån som ger efter lite när man klämmer på dem, som bubbelplast. Helt annorlunda mot den glatta råghalmen. 
– Jag vill att det här ska vara som en gammeldags slöjdbutik, där man kan köpa material och kunskap, säger Karin Sterner entusiastiskt och ser sig om i den vinterstängda affären som väntar på vårens kunder och möten. 

Karin Sterner är utbildad modedesigner och har alltid älskat kläder, skapat och sytt om gammalt till nytt. Numera håller hon kurser i re-design och driver handelsboden tillsammans med sin man om somrarna. Hon brinner för att fler människor ska förnya det de har istället för att köpa nytt. 
–  Mer design-skills åt folket, säger hon, stänger dörren till butiken och öppnar en annan in till boningshuset. 

Över en kopp kaffe förklarar hon varför designkunskaper kan hjälpa oss att minska vår konsumtion. 
– När jag har kurs och visar upp ett omgjort plagg frågar folk: »Hur kom du på det där – och hur kan jag komma på nåt sånt?« 
– Mitt svar är: genom att se möjligheter. Vi som är designer är skolade i det. Men alla kan lära sig det, säger Karin Sterner och tar fram två omaka vantar. Båda stickade, den ena blå och filtad, den andra färggrann i melerat garn. 

– Hur skulle du göra för att kunna bära dem samtidigt utan att känna dig obekväm? frågar hon retoriskt. 

I projektet Omaka vantar lät hon deltagarna använda broderi, sömnad och stickning för att skapa designelement som fick ensamma vantar att kännas som par igen. 
– Det omaka sporrar till bra designarbete, tankarna kommer igång, konstaterar Karin och berättar om en annan övning. 

– Kursdeltagarna får sätta på sig sina kläder upp och ner, bak och fram, eller på huvudet… Folk blir lite obekväma först, säger hon och ställer sig upp och tar av sig sin långa flätstickade kofta och sätter på sig den upp och ner. Den draperar sig genast över axlarna. Siluetten blir en höftkort kofta med stor överdimensionerad krage och bylsiga ärmar. Det är bara när hon vänder sig om som det syns att halslinningen hänger en bit upp på ryggen och avslöjar att plagget faktiskt är felvänt. Genast inser man att det ju skulle gå att sticka på en bit där…
– Det här är en klassiker. Du får ett nytt seende på den där koftan som kanske bara hänger i garderoben och som du aldrig använder trots att det inte är något fel på den. 
– Att kasta in nya parametrar gör att du får nya idéer, det är väl det som är design-skillsen. Alltså idé-arbete.

Hon har specialiserat sig på stickat återbruk, re-knit som hon kallar det efter engelskans ord för stickning. Att laga och göra om det stickade känns ovant för många. 
– Folk är ofta rädda för att klippa i stickat. De tror att det ska repas upp och falla ihop. Men det rasslar inte upp sig hur som helst, försäkrar hon och visar lagningar och stygn i en tjock stickad bit som hon klippt ut från en gammal tröja.
– Det går att använda många olika tekniker, maskstygn till exempel. De ser stickade ut men är sydda ovanpå stickningen. Som med allt återbrukshantverk kan du lägga dig på en nivå som passar dig, som du klarar av. 

Att jobba med återbruk innebär att börja med materialet och se vad som går att göra av det. Ett slöjdigt förhållningssätt skulle vissa kalla det, andra säger omvänd designprocess.   – I klassisk formgivning börjar du istället med ett vitt papper och ritar det plagg du vill ha. Exakt form, tygkvalitet, trådens tvinning. Sen skickar du det till produktionen som löser dina önskemål. Ofta utan hänsyn till vad din design får för konsekvenser för miljö och hållbarhet, säger Karin som började jobba med återbruksmärket Remake på Stockholms Stadsmission efter att hon sagt upp sig från H&M. 

Då, för tio år sen, uppmärksammades begrepp som re-design, återbruk och upcycling stort av medier och opinionsbildare. Företag lyfte fram hållbarhet i marknadsföringen. Dåvarande miljöministern Alice Bah Kuhnke gick på Nobelfesten i en klänning gjord av 35 avlagda sidenskjortor, skapad av Karin Sterner och Remakes chefsdesigner Marie Teike. Nya modemärken med kollektioner av återanvänt material startade och Retuna, en galleria helt för och av återbrukade produkter hade precis invigts i Eskilstuna.

Idag har second hand blivit normaliserat och än mer kommersialiserat. Mängder av appar och tjänster har tillkommit som gör det lätt att sälja och köpa och hela fältet har uppvärderats. Reklamslogans som »pre-loved« eller »relove, reuse, resell« förmedlar att det är lätt och rätt att köpa begagnat. Det signalerar mer trendmedvetenhet än fattigdom. Svensk Handel skriver att »second hand har gått från skam till glam« och presenterar siffror som visar att 2024 omsatte begagnatmarknaden i Sverige 16,8 miljarder kronor. Mode var den största kategorin med en omsättning på 4,7 miljarder. 

Samtidigt fortsätter vi att köpa nya textilier och kläder motsvarande drygt 13 kilo per person och år och att slänga hälften av dem i soporna. Produktionen av nya
kläder orsakar runt 10 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Att minska vår konsumtion av ny textil är därför ett effektfullt sätt att påverka den enorma användningen av vatten, gifter, energi och transporter som textilindustrin står för. 
– Många förknippar mode med konsumtion. Själv tycker jag nyköp är helt ointressant. Nästan allt finns secondhand och med appar och sajter krävs det mindre av oss idag för att hitta det vi söker, säger Karin Sterner och berättar om en design-övning som handlar om att föreställa sig en framtidsdystopi där det inte längre går att köpa eller producera något nytt.

Hur skulle vi klä oss då? 
– Jag har mer och mer börjat tänka att det i själva verket är en utopi som vi kanske borde sträva efter, säger hon och fortsätter:  
– Vi lever redan i dystopin. Den här skenbart obegränsade friheten vi har att konsumera och producera vidare medan graderna stiger, är en dystopi. Vi kan inte fortsätta, ändå gör vi det och går långsamt under. 

För henne är svaret att faktiskt utgå från konsumtionssamhällets mardrömscenario, nämligen att inte köpa nytt utan använda det som redan finns. 
– Att kunna göra sina kläder själv eller skapa om dem förflyttar makten från någon annan till dig själv. Du äger plagget på ett annat sätt och kan ändra och laga och vårdar det bättre. Det leder faktiskt till mindre utsläpp. –  Och så är det kul! Att skapa själv och se möjligheter är roligt och det behöver vi.