Viktigast av allt

Mästerbrodösen Olena Klimova står i sin lägenhet och packar.

Sex veckor har gått sedan Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av hennes hemland. Fronten är nu bara några mil bort och kärnkraftverket som delar namn med hennes hemstad har blivit världsbekant efter att det ockuperats av ryska armén.

Olenas döttrar och barnbarn har lyckats lämna landet. Vetskapen om att de är i säkerhet fyller henne med lugn. Själv vill hon stanna.

Utanför fönstret ser hon floden Dnjepr och ön Khortytsia med sina eklundar, granskogar och ängar, platsen där hon brukar promenera för att ladda batterierna. Döttrarna har tjatat på henne om att hon måste fly. Nu har de enats om en kompromiss. Därför packar hon nu det dyrbaraste hon har. En skjorta broderad av mormors mormor, ett förkläde broderat av mormors mor. Olena ska resa till dottern i Tyskland i en månad. Sedan ska hon återvända hem.
– De lurade mig. Nu har det snart gått tre år.

Stockholm, 30 januari 2025.

Olena Klimova sitter vid ett bord på övervåningen i Vita bergens malmgård på Södermalm. Det är januari, men vintern bjuder på en strimma sol. Vintergäck och snödroppar sticker upp ur jorden. Olena har brett ut förklädet och skjortan på bordet framför sig, och pekar ut stygn och sydda spetsar. Nu samlar hon upp dem i famnen och borrar ned näsan i dem.
– De doftar av hemma.

Hon har kommit till malmgården för att berätta om sina broderier och bli fotograferad för Hemslöjds räkning. På golvet bredvid står en rullväska fullastad med verk. Dottern Mila är med för att hjälpa till med översättning och i rummet intill stryker dotterdottern Ivanka några skjortor inför fotograferingen.

Olena plockar fram tidningar från Ukraina där hennes broderier lyfts fram, och böcker som visar de skilda stilar på broderi som förknippas med olika ukrainska regioner. Hon bläddrar och pekar. Här är korsstygn och dubbelsidig plattsöm… Hon faller in i sin gamla yrkesroll som lärare och berättar om varje region, deras symboler och motiv.
– Ser ni vilken mångfald? Ukraina är stort och varje område har sitt sätt att brodera. Både färger, motiv och tekniker kan variera, förklarar hon entusiastiskt.

Redan för 2500 år sedan noterade den grekiska historikern Herodotus att trakerna, som levde i det som idag är västra Ukraina, dekorerade sina kläder med broderier. Det har också gjorts arkeologiska fynd av broderier daterade till ett hundratal år efter Kristus, och i en katedral i Kiev finns ikoner från 1100-talet där helgon avbildats med broderade dukar. 

Olena Klimova lärde sig att brodera som liten av sin mamma. Men det var först i vuxen ålder som hon på allvar greps av hantverket.
– Min mamma dog 1988. Det var en stor sorg. Min dotter Mila var bara fem år då men plötsligt började hon be mig att brodera olika saker till henne. Det var som att hon kände på sig att det skulle hjälpa mig. Och det gjorde det verkligen. Det distraherade och bar mig igenom sorgen.

Kort därefter träffade hon Valentina Kharlova – en berömd lärare och pionjär när det gäller att lyfta fram äldre ukrainsk folkkultur. Kharlova grundade en skola i Olenas hemstad Zaporizjzja där Olena blev den första eleven och så småningom även lärare. Sedan 1992 är hon själv certifierad mästare i traditionellt broderi.

Det är framför allt två föremål som mer än alla andra förknippas med ukrainska broderier. Det är skjortor och rusjnyky – ordet översätts till handduk, men snarare än något att torka nävarna på är det dukar eller bonader med rituella och dekorativa syften. Under lång tid har de varit en central del av ukrainsk identitet, förklarar Olena. De har använts vid bröllop, dop och begravningar och haft en hedersplats i många hem, där de hängt tillsammans med religiösa ikoner eller familjeporträtt.

Idag är de inte lika vanliga. Men Olena har en mängd. Minutiöst prydda med precisa stygn i moulinégarn i gult, rött, grönt och blått.
– Det här är symboler som vi har ärvt från våra förfäder. Under Sovjettiden försökte man utplåna vår kultur. Men istället för att lämna över gamla broderier var det många som gömde dem. Och nu hittas de igen. Det upptäcks nya tidigare okända varianter än idag. När jag studerade broderi på 1990-talet fanns det 120 kända stilar. Idag är det närmare 200.

Själv behärskar hon dem allihop. Att känna till teknikernas ursprung är viktigt för Olena. Däremot är de geografiska bestämningarna inget som begränsar henne. När hon själv sätter igång med ett broderi väljer hon fritt ur hela sin kunskapsbank, oavsett om stilen hämtas från en region hon själv har koppling till eller ej. Varje nytt projekt börjar med att hon funderar i flera dagar. Sedan ser hon plötsligt framför sig precis vad hon ska göra.
– Men det finns ramar och regler som jag alltid förhåller mig till. Man ska aldrig brodera ett mönster som man inte förstår! Om man använder symbolerna på fel sätt kan det vara farligt.

Ukrainska broderier går att läsa som chiffer, berättar hon. Geometriska symboler, växter, djur och människor – alla bär de på olika betydelser. Fåglar ska man vara särskilt försiktig med. Om fåglarna på en bröllopshandduk vänder sig bort från varandra kommer kärleken inte att hålla. Manliga fåglar ska alltid sitta på ett blad och hon-fåglar på en blomma. Om de flyger i luften är det en själ som lämnar kroppen.
– Många tycker att det är trams och fantasier men för mig är det allvar.

Dottern Mila ser milt skeptisk ut när hon översätter. Men Olena vill försäkra sig om att allvaret går fram. Hon vecklar ut en rusjnyk och visar hur motivet kan delas in i tre delar som symboliserar det förflutna, nuet och framtiden. Det förflutna är också en symbol för underjorden. En gång ombads hon hjälpa till med ett broderi som innehöll en fågel som var fångad i underjorden. Det var en bekant som fått tag i ett gammalt mönster men hon visste inget om dess ursprung. För Olena Klimova kändes det obehagligt. Hon tog med sig mönstret till skolan där hon arbetade och diskuterade med resten av kollegiet. Vad kunde fågeln betyda?
– Vi är inte som ni som har haft fred i 300 år, påpekar hon.
– Vi kan inte gå tillbaka till gamla kyrkböcker och läsa om våra förfäder för våra kyrkor har bränts ned. Mycket kunskap om broderierna har också gått förlorad men vi försöker att bygga upp den igen. 

Tillsammans kom kollegorna fram till att fågeln i underjorden var en symbol för ett barn som avlidit. Olena avböjde att delta i broderiet.
– Alla som broderade på den handduken fick problem i livet sedan. Någon separerade, en annan fick besvär med hälsan. Hon som försökte övertala mig att vara med fick psykiska problem. Jag är säker på att det hänger samman. Symbolerna och livet. Man ska vara väldigt försiktig med fåglar.

Mila skakar ömsint på huvudet åt sin mors historia. Hon är inte alls lika övertygad om symbolernas kraft. Under tiden har Ivanka strukit klart och hon och Mila har fått på sig skjortorna som Olena broderat till dem. Ivankas är gjord i Lviv-stil och har en talisman på ryggen som ska skydda henne mot olycka och onda tankar. Tillsammans med Ivankas pojkvän Igor går de ut i januarisolen där fotografen Sara Mac Key väntar.

De broderade skjortorna kallas vysjyvanka, som betyder »något broderat«. De började användas på 1700- talet. Tyget vävdes till en början av hampa och lin men idag kan de vara gjorda i alla möjliga material och stilar. Under senare år har intresset för dem ökat stadigt, och sedan invasionen 2022 – lavinartat. De har blivit en av de tydligaste symbolerna för ukrainsk identitet och kampen för självständighet.

Varje år, den tredje torsdagen i maj, firas Vysjyvanka-dagen. Då går många ukrainare till jobbet och skolan i sina skjortor. Även president Volodymyr Zelensky brukar uppmärksamma dagen. Förra året la han ut bilder i sociala medier på sig och sin fru iförda vysjyvanka, tillsammans med en video som hyllade broderiets betydelse för ukrainarna. »Under åren av motstånd mot aggressionen har den blivit en inofficiell uniform för alla som försvarar vår frihet, mänsklighet och rätt till identitet« skrev presidenten bland annat.

Olena nickar engagerat.
– Nu är intresset för våra traditioner större än nånsin. Och de blir extra viktiga för oss som lever i exil. Bilder, kläder och minnen av våra förfäder – det är det viktigaste vi har. Det var därför jag tog med mig de här sakerna när jag flydde, säger hon och stryker återigen med handen över skjortan som hennes mormors mormor broderade någon gång i slutet av 1800-talet.

Hon pekar ut detaljer, visar vad som är sytt på en singermaskin och vad som är gjort för hand, berättar vad teknikerna heter på ryska. »Putjliki«, säger hon och pekar på de minutiöst lagda smockvecken runt halsen och de puffiga ärmarna.

Hon ber sin dotter översätta men Mila skrattar uppgivet.
– Hur kan du tro att jag ska veta hur man säger det här!?

Tekniskt sett är det här inte en vysjyvanka, säger Olena. Det är ett relativt modernt ord. Den här ska snarare kallas sorotjka – en skjorta helt enkelt. Just den här är gjord av importerat köpetyg snarare än handvävt linne eller hampa – ett tecken på att deras släktingar varit relativt välbeställda. Broderitrådarna är lysande röda. Olena jämför med andra äldre plagg som hon sett när hon arbetat med konservering på ett museum. Många av de broderierna var betydligt mer urblekta än dessa.
– Den här är gjord precis i brytningstiden när man gick över till köpefärger från växtfärger, berättar hon. Det här måste vara syntetiskt pigment.
– Det här är min skatt. Den är min familj, mina rötter, min kultur.

Nyligen besökte hon Skansen och såg svenskar i folkdräkt.
– Jag gick nära och tittade och frågade, och de berättade. De var stolta och jag var nyfiken. Jag är också stolt över våra broderier, och om någon är nyfiken och vill lära sig om dem så delar jag gärna med mig.

För ett tag sedan var hon också på Etnografiska museet och tittade på mexikanska broderier.
– De såg ut precis som våra! Och Mexiko ligger på andra sidan jorden. Det är fascinerande.

Samtalet har pågått i många timmar. Gester och miner fyller i där inte orden räcker till. Olena har nyss fått rätt till SFI och börjat öva sig på språket. »Jag pratar svenska lite, lite«, säger hon stolt. Hon viftar med händerna för att visa hur svårt det är.

Mila går undan för att ta ett samtal. Det är systern som ringer från Ukraina. Hon har valt att återvända till sitt hem utanför Kiev. Hon bor med sin man mellan Butja och Borodjanka – två stillsamma små orter vars namn för alltid skrivits in i historien som platsen för några av de vidrigaste krigsförbrytelser som skett i Europa på många år.

Olena utnyttjar pausen till att ta fram nål och tråd och sätta på sina glasögon.
– Min mormors mor broderade utan glasögon när hon var över 90 år. Det kan inte jag, ler hon.
– Särskilt inte de här trådbundna teknikerna.

Medan fingrarna vant formar stygn berättar hon om sitt aktiva liv i hemstaden. Om litteratur, konst och broderi.
– Jag hade aldrig tråkigt.

Nu är verkligheten i staden en annan. I februari besökte DN:s korrespondent Zaporizjzja och rapporterade om dagliga attacker med drönare och glidbomber mot staden. Olena får rapporter från bekanta som bor kvar.
– Museet har bombats, likaså förskolor, kyrkan och kulturhuset. Stora företag har stängt och människor har flytt. Fronten är nära och det ligger minor överallt.

Hon ruskar på huvudet, vill inte ha deltagande. Det finns många som har det värre. Istället byter hon ämne och brister ut i skratt:
– Broderiet är min narkotika!
– Jag är beroende. Jag måste få brodera lite varje dag för att må bra. Allt negativt försvinner. Alla nyheter från hemlandet… Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan det.

En del platser man kommer till känns främmande, säger hon. Men när hon kom till Stockholm kändes det genast som hemma.
– Det låter kanske konstigt men det känns som att jag bott här i ett tidigare liv. Jag gillar allt här. Jag är en vänlig och fredlig person. Jag vill ingen något illa. Jag bor på en förläggning och vi hjälper varandra. Allt är okej.

Hon tittar upp från broderiet och ler strålande igen.
– Jag är ung, bara 73 år. Jag har resten av livet framför mig.