Vi väva

Lisa Englunds fingrar plockar vant in solgult ullgarn mellan ofärgade linvarptrådar. Vävstolen gnisslar rytmiskt när hon trampar om och det sjunger metalliskt när hon packar inslaget med en vanlig matgaffel. Vid fötterna ligger cockerpoon Ior och snusar. 

På bordet bredvid ligger en skiss över den blivande bildväven. Den är ungefär lika detaljerad som en streckgubbe. Men det räcker för att hon ska minnas hur hon tänkt.
– Förut kunde jag rita upp bilder på papper som jag nålade fast bakom väven och följde, men nu sitter formerna i fingrarna, säger hon.

Officiellt jobbar hon hemifrån men intrycket är snarare att hon bor i sin ateljé. Vävstol, nystvinda, varpa och garner tar upp det mesta av rummet i hyresettan i Farsta i Stockholm. Färgningskastruller fyller köket och på balkongen hänger härvor med lingarn för solblekning och hinkar med höstens färgsvampar och vårens vejdeodling täcker golvet. Sängen har fått flytta in i köket. Köksbord och soffa är inte att tänka på.

Upprullade på tygbommen längst fram i vävstolen finns ytterligare fyra helt nya vävar. Snart ska alla fem klippas ned och bli synliga i sin helhet för första gången. Varpen i vävstolen är på upphällningen.
– Det kommer kanske bli väl tajt i slutet, funderar hon.
– Men jag ville tvinga in en väv till.

Vävbredden är smal och varpen är glesare än hon är van vid. Hon har varit tvungen att försöka jobba snabbt och effektivt. Snart ska hon ha utställning på ett galleri men plötsligt har hon knappt något att ställa ut.

I vintras tilldelades hon Beckers konstnärsstipendium och med det, en separatutställning på Färgfabriken i Stockholm. Hennes bildvävar är alla gjorda i växtfärgad ull och lin och motiven ofta mystiska, magiska och tydligt inspirerade av religion, folkkonst och vävhistoria. Det välte kiosk. Nästan vartenda verk blev sålt.

Därför är det bråda dagar i vävstolen nu. Men idéer har hon gott om. Överallt samlar hon på sig influenser och referensbilder: medeltida gobelänger, ryska ikoner, flamskbonader och Hannah Ryggen tillsammans med alla tusentals vävar som passerade hennes händer när hon jobbade på Stadsmissionen med att sortera och prissätta mattor.

På ett bord ligger en färdig väv, den enda hon har hemma just nu. Den är inspirerad av gamla bibliska beskrivningar av änglar och medeltida marginalia, handskriftsmåleri. Hon stryker med handen över väven och pekar ut vilka färgväxter hon använt: Vassvippor, mårarötter, tuschlav, kanelspindling, björklöv, vejde och lökskal.
– Jag har en ganska lekfull inställning till växtfärgningen. Jag är inte jättenoga med PH eller att väga mängderna. Jag ser det mer som matlagning. Man testar och smakar.

Det var när hon gick masterprogrammet i textil på Konstfack som hon gav sig själv strikta ramar: Hon skulle bara väva med ull och lin och färga allt garn med växter och svampar som hon själv plockat.
– Reglerna gör mig friare. Jag har svårt för när saker blir för stora. Det är väl också därför vävstolen funkar så bra för mig. Den är precis lagom begränsande.

Ior vaknar till och skakar på sig. Det är han som har fått ut henne i markerna, förklarar hon.
– Om jag inte hade haft hund hade det nog inte funkat att jobba så mycket med växter. Nu är jag hela tiden ute och spanar ändå. Aha, nu blommar vassen – då är det dags att plocka.

Vass finns det gott om i Farsta och vipporna ger en klar grön färg. Hon plockar så mycket hon orkar under säsongen. På hösten fokuserar hon på svampar som ger rött. Växter som ger gult går hon ofta bara förbi, såna finns det så gott om. Mycket hittar hon inom hundpromenadsavstånd men svamparna brukar kräva en tur ut i något naturreservat och en del annat plockar hon vid sin pappas torp.
– Det är viktigt för mig att få komma ut i den riktiga skogen också. Jag tror bilderna jag gör påverkas av vad jag vistas på för platser.

Kärlek är ett återkommande tema bland motiven.
– Bildvävar kan bli väldigt dagboksartade. Tekniken inbjuder till det. Man lever med bilderna under en lång tid, det blir väldigt personligt.

När hon börjar jobba med en väv så utgår hon ofta från vad hon har i lådorna. Änglavävens ram är lila och grön, just för att hon plockat mycket tuschlav och vassvippor. Växterna är med och färglägger hennes skiss. Själva färgningen ser hon som en ritual som laddar garnet med minnet av platsen där växterna levt.

En kväll när hon gick hon ut med sin systerdotter för att plocka vassvippor såg de en orm på vägen. Garnet som hon färgade med de vipporna blev sedan till just en orm i en väv. Men oftast är det inte så konkret. Ibland minns hon knappt vilken växt en viss härva är färgad med, och absolut inte var den är plockad. Men laddningen finns där ändå.

Vävningen, materialen och motiven – allt hänger ihop, förklarar hon.
– Det är nästan svårt att veta vad som är hönan och ägget. I min tankevärld hittade jag på de här reglerna, och färgerna och materialen har lett till motiven. Men kanske är det tvärtom. Kanske har jag alltid velat väva de här bilderna men det hade känts falskt att göra det med syntetiska färger och material. Jag vågar vara i den här bildvärlden för att materialen och motiven berättar samma berättelse.

Av samma anledning försöker hon vara noga med vilken ull hon använder, och att vara varsam med de växter hon plockar.
– Jag tänkte ju på det här som ett projekt, ett experiment. Men ju mer tiden har gått desto mer har jag insett hur väl det här sättet att arbeta passar mig. Nu kan jag inte se att jag kommer att sluta.

När Lisa Englund påbörjade sin masterutbildning på Konstfack märkte hon en stor skillnad i synen på vävning, jämfört med hur det hade varit bara några år tidigare när hon gick sin kandidat.
– Plötsligt var vi jättemånga i vävsalarna och folk pratade om traditioner – någonting som varit helt tabu tidigare. Det är också fler som kommer till Konstfack från till exempel HV (Handarbetets Vänners skola) nu som har mer gedigna kunskaper. Det var svårt att skaffa sig på Konstfack tycker jag, där fokus mer låg på att experimentera och göra något nytt och fritt.

I samband med utställningen i vintras blev Lisa Englund väldigt omskriven och uppmärksammad. Hennes sätt att arbeta med växtfärgning och vävning lyftes fram som något unikt, nytt och spännande.
– Jag har haft ganska mycket ångest över det. Att det kan upplevas som att jag försöker framställa det jag gör som något nyskapande fast det jag egentligen vill är att ansluta mig till en tradition. Jag vill göra så som det alltid har gjorts. Jag tror att det var det som jag fastnade för med vävandet från allra första början. Jag kände mig så tydligt som en länk i en kedja. Min mormor som vävde hade nyligen gått bort när jag började, så det kändes på ett väldigt konkret sätt som att ta vid.

Hon har också hämtat mycket inspiration från folkkonsten, och sättet att upprepa samma motiv om och om igen.
– Det finns någonting fint i det. Att det inte bara är jag som skapar en bild, utan jag bygger vidare på någonting som redan finns. Det kan kännas lite ensamt när jag sitter här och jobbar helt själv, men då är det en tröst att veta att jag är en del av ett stort vävande kollektiv.

Lisa Englund signerar sina vävar med LIEN, sina initialer, precis på samma sätt som många väverskor gjort före henne.

– Det är viktigt för mig att göra som man ska. Det är ett sätt att visa respekt. Kanske blir det extra viktigt för mig för att jag inte egentligen har någon genuin hantverksbakgrund. Ibland känner jag mig som en inkräktare i vävningsvärlden. Därför måste jag röra mig lite försiktigt härinne.