»Vi är ett eget folk«

En av huvudfrågorna i årets val har handlat om relationen till Danmark, och dagen efter vårt samtal ska det visa sig att liberala Demokraatit tagit hem en skrällseger. De förespråkar ett långsamt men målmedvetet arbete i riktning mot frigörelse. Det Trumpvänliga partiet Qulleq fick i sin tur bara 260 röster.
– Under den här valkampanjen har fler politiker än tidigare burit anorak, konstaterar Aviaq Reimer Olsen.

Ytterplagget har djupa rötter på Grönland och ingår idag i nationaldräkten, både för män och kvinnor.
– Det har blivit allt viktigare att manifestera vilka vi är. Att vi är ett eget folk.

Ett isberg flyter förbi nedanför kajkanten. Turkost fluorescerande. Runtomkring på stan vajar den grönländska flaggan – röd och vit. Ett par av de ungdomar som
går förbi, klädda i Fjällräven, har traditionella tatueringar i ansiktet, tunniit, inte sällan tre streck från underläppen ner över hakan.

Här i Kittats små rödmålade hus har nationaldräkten sytts sedan 1990. Ett av skälen till att ateljén en gång startades var oron för att hantverkskunskapen skulle dö ut. Dessutom behövdes fler arbetsplatser för kvinnor.
– Under alla år då vi varit koloniserade har vi förlorat så mycket av både språk och kultur, säger Aviaq.

Då, för dryga trettio år sedan, växte medvetenheten om att allt färre behärskade de gamla teknikerna. Det ledde också till att en dräktsömnadsskola senare öppnade på ön,
i Sisimiut, längre norrut på västkusten. Där utexamineras numera ungefär 15 nyblivna sömmerskor vartannat år. 
– Det kan ta två år att göra en hel kvinnodräkt, konstaterar Aviaq Reimer Olsen.

Det bor 57 000 invånare på jätteön Grönland – och det finns tre dräktområden.

I Nuuk, som ligger på den sydvästra delen av ön, är den västgrönländska dräkten vanligast. Det är också den som är mest välkänd, med kvinnoplagg som prunkar av färg och prakt. Dräkterna från norr respektive öster är mer lågmälda till karaktären.

Men på grund av små resurser sys just nu inga nya dräkter i Kittat-ateljén. Istället vårdas och sköts de plagg som redan finns där för uthyrning.
– Alla ska ha chans att bära nationaldräkten vid större begivenheter i livet, säger Aviaq Reimer Olsen bestämt. Hon talar om det ansvar som ateljén har. Att nationaldräkten ska leva.

Och det gör den.

Idag plockas dräkten fram vid högtider. Till första skoldagen. Till bröllop och begravning, dop och konfirmation. Och allt oftare även under demonstrationer och i mediala sammanhang som handlar om Grönlands självständighet. Den symbolik och stolthet som finns inbäddad i stövlar, anoraker och mönstrade pärlkragar går att ta på.

Det går inga vägar från Nuuk. Där staden slutar, tar naturen vid. Havet på ena sidan, höga berg på andra – och alla hus är byggda på kalfjäll. Ska man ta sig hit eller härifrån är det båt, flygplan eller helikopter som gäller.

På balkonger runt om i staden sitter renhorn på väggarna. Här och var har någon hängt ut fisk, dinglande i gälarna. Förr var jakten livsavgörande, än idag är den viktig. Säl-, valfångst, fiske och annan jakt hör till landets största inkomstkällor, med räkfisket i topp. Och i souvenirbutikerna får ofta ulon, den traditionella skinnskrapa som kallas för »kvinnokniven«, representera det grönländska. Också lena sälskinnsvantar ligger staplade på hyllorna.

Innan europeiska influenser nådde ön på 1700-talet bestod alla kläder av djurmaterial. Heltäckande overaller av isbjörnsskinn, fjäderlätta, regntåliga och rivstarka parkasar av sältarm – den förindustriella tidens funktionsmaterial – och varma vinterplagg med fågeldunet vänt inåt. Grönland är stort och på några få platser lever plaggen vidare, men annars är det till nationalmuseet i Nuuk man får bege sig för att uppleva arvet. Där finns också vattentäta påsar av urinblåsor och snöskovlar av valben. Konsten att ta det man har och maximera dess användningsområden har genom århundraden förfinats till ekvilibrism.

Skinn återkommer också i nationaldräkten, i den hårigt lena kanten längs halslinning och ärmkant. Eller i de pälsklädda, shortslika byxorna. Och inte minst i de för dräkten karaktäristiska dubbelstövlarna, kamikerna, som har en ytterdel av frostblekt, avhårat sälskinn och en innerstövel med de värmande håren i behåll, vända in mot fot och ben.
– Ytterstöveln kan till exempel ha gjorts av storsäl, svarar Aviaq Reimer Olsen lite motvilligt på frågan om vilka sälskinn som kommit i fråga.

Egentligen styrs arbetet snarare av vilka skinn man får tag på, påpekar hon, och idag påverkar även lagar vilka sälar som får jagas.

Just storsälen, den största av de arktiska öronlösa sälarna, heter remmesæl på danska. Som i remmar, snören, rep. Namnet är talande för hur viktig säljakten varit genom århundradena, inte minst för vardagslivet. Skinnet är tjockt och slitstarkt.

Men det är inte enbart djurets art som spelar roll för ett skinns karaktär, understryker Aviaq. Så mycket mer har betydelse. Som vilken tid på året djuret dödats, dess kön och ålder, var på kroppen skinnet ursprungligen suttit och – faktiskt – vilken individ det varit.
– Varje skinn skiljer sig åt. Det gör även handlaget hos de personer som bereder dem. Och allt görs för hand. Det går inte att säga att så här gör man. Men innan man kan börja sy ett par stövlar kan det ta två till fyra månader att bli färdig med ett skinn, också beroende på vädret, och man kan inte riktigt veta om det blir okej förrän man jobbat med det ett tag. Har man otur får man börja om från början.

Utanför, under ett tak, hänger renrakade skinn som ska blekas vita i frosten.

Kanske är de färgglada broderierna högst upp på kvinnostövlarna – eller på framsidan av de korta skinnbyxorna – något av det hantverksmässigt mest anmärkningsvärda: Hur millimeterstora strimlor av tunt sälskinn sammanfogas till minutiöst småmönstrade applikationer. »Ett matematiskt konststycke«, står det i den hantverkshandledning som publicerades 2012 och som idag är en slutsåld raritet.

Tillbaka i tiden syddes applikationerna av olikfärgade skinn. Idag är de pytte, pyttesmå skinnremsorna målade i knalliga färger. Också tråden kom förr från djur, tillverkad av senor från renar, narvalar och vitvalar. Det var en tråd som praktiskt nog svällde och tätade plagg om den blev fuktig. Idag används nylontråd.
– Genom mönstrens fina detaljer kunde kvinnorna bevisa sin hantverksskicklighet, förklarar Aviaq Reimer Olsen.
– Och de kvinnor som visat sig vara kreativa och goda sömmerskor, med känsla för ordning och reda, hade bättre chans än andra att få gifta sig bra och få en storfångare till man. De som var skickliga på sina hantverk hade helt enkelt större chans att klara sig bra i längden.

Men det finns inga regler för hur mönstren ska se ut.
– Varje sömmerskas kreativitet spelar roll. Det gäller även för dräktens broderier och virkningar. Plaggen ska dessutom spegla personligheten hos den som ska bära dem. Gillar hon blått, kanske det blir mer av den blå färgen. Gillar hon hjärtan kanske sådana får ta plats i pärlkragens mönster, säger Aviaq Reimer Olsen.

Det första belägget för bruket av just pärlkrage finns på ett foto från 1862. Det var valjägare från Europa som haft pärlor med sig för att använda dem vid byteshandel och med tiden blev det lite av en statussymbol att ha råd med en pampig krage. Ju längre, desto bättre. Idag går de poncholika pärlkragarna nästan ner till armvecket, så långt som det går utan att hämma rörelsefriheten. I det här fallet är nylontråden bannlyst. Den kan styvna och gå av i kyla och ingen vill att pärlorna ska rulla.

Själva ordet nationaldräkt dök upp i ordböckerna först runt andra världskriget. Men klädernas utseende berättar en betydligt längre historia.
– De senaste 500 åren har dräkten varit i ständig förändring, förklarar Rosannguaq Rossen. Hon har skrivit en avhandling om nationaldräkten och intervjuas i en danskproducerad podd.

Rossen kommer in på hur de första sidenbanden, de som sitter längst ner på nationaldräktens ytteranorak, sannolikt kom från Östeuropa på 1700-talet, hur anoraken på 1800-talet blev lite kortare för att man då kunde visa att man hade råd med undertröja och hur färgen på jackan påverkades av de kristna hernhutarnas idéer om moral.
– Många av våra traditioner kommer från dem, konstaterar Rosannguaq Rossen.

De missionerande hernhutarna, som gick i land på ön på 1700-talet och lämnade den först tvåhundra år senare, såg exempelvis till att de grönländska kvinnorna började bära färgade hårband för att markera sitt civilstånd. Rött för ogift, blått för gift, grönt för den som hade barn utanför äktenskapet, ljusblått för fertila änkor och svart för resten av änkorna. En färgsymbolik som kom att spilla över på dräkternas anoraker.
– Men idag väljer många helt enkelt den färg de tycker bäst om, säger Rosannguaq Rossen i podden, apropå plaggens eviga förändring.

Efter att de heltäckande skinnkläderna övergivits, syddes ytterannoraken till en början av importerad bomullsväv. Idag gäller blankt och färgsprakande siden.

Runt om på stan pratas både grönländska och danska. I mataffären trängs varor från Coop och Pågen.

Men intresset för nationaldräkten har aldrig varit så starkt som nu.
– Vi har så länge anpassat oss efter de kläder som kolonisatörer fört in, trots att det ofta varit människor som sett ner på oss. Men i och med att medvetenheten ökat om att vi är ett eget folk har det blivit allt viktigare att också manifestera det. Då har efterfrågan på dräkten blivit större, säger Aviaq Reimer Olsen.

Efter att i så många år ha blivit bedömda utifrån, handlar det om att återta rätten att få definiera sig själv, påpekar hon. Eller som det står på en väggtext på Nuuks lilla konstmuseum, som en kommentar till målningar gjorda av besökande konstnärer: »Bilderna är en blick på Grönland; den är inte Grönland.«

Själv kan Aviaq Reimer Olsen inte längre ha den nationaldräkt som hon kom i innan hon blev gravid. Så småningom vill hon skaffa sig en ny.
– Jag vill ha en nationaldräkt för att jag är grönlänning. För att vi är ett folk och jag tillhör det folket.

Sedan, inför frågan om vad som är viktigt att förstå för en utomstående, blir hon allvarlig.
– Det är viktigt att dräkten respekteras, säger hon.

För att försäkra sig om att hennes danska är begriplig talar hon långsamt och med eftertryck.
– Respekterar man nationaldräkten, respekterar man också oss grönlänningar.