Nyckeln till framgång
I Nationalencyklopedin kan man läsa att »Människans kreativitet kan spåras över fyra miljoner år tillbaka till en mycket tidig förmänniska av arten Ardipithecus ramidus som fått smeknamnet Ardi«. Och varför tror man då att just Ardi var så kreativ? Svaret är att hon hade motställda tummar.
Just människans tummar tros ha varit en av nycklarna till människoartens framgång. Pincettgreppet ger oss en överlägsen finmotorik i jämförelse med andra arter, och formen på våra tummar tros ha utvecklats i samband med att våra förfäder började använda verktyg.
Redan en av de allra tidigaste människoarterna, Homo Habilis som levde för cirka två miljoner år sedan, hade en tumme som i mångt och mycket liknar vår. Namnet betyder just den händiga människan.
Under årmiljonerna som följde utvecklades människans fingerfärdighet och förmåga att tillverka redskap samtidigt som vi också blev bättre på att kommunicera. Tillsammans har dessa förmågor bidragit till utvecklingen av våra hjärnor, som blivit fyra gånger större och betydligt mer avancerade än på Ardis tid.
Men motställda tummar har inte bara hjälpt till att ge vår art världsherravälde – det är också något vi delar med några av våra gulligaste medpassagerare på denna planet. Utöver andra primater (och några gnagare) är det i princip bara pandor och koalor som har något som kan likna tummar. Pandan har visserligen bara en »falsk tumme« som egentligen är ett förvuxet handledsben som den använder för att hålla bambu med. Men koalan har faktiskt två riktiga tummar på varje hand.
Tummen upp!
Mark Zuckerberg var helt emot den. Den var för trivial, för simpel och riskerade att göra hans sociala nätverkssajt plottrig. Det tog två år av övertalning innan han gick med på att testa gilla-knappen. Men efter dess lansering 2009 kom Internet aldrig mer att bli sig likt.
Inom kort kunde Facebooks ingenjörer se att den nya knappen hjälpte till att hålla publiken engagerad, och uppmuntrade användarna att själva börja fylla sajten med gratis lockande innehåll, allt i jakten på lajks. Dessutom erbjöd den just sådana insikter om användarnas vanor och intressen som behövdes för att sälja riktad marknadsföring – som förra året rakade in 165 miljarder dollar i intäkter till Facebooks moderbolag Meta.
Inte sedan gladiatorernas dagar har en uppåtvänd tumme spelat så stor roll i människors liv.
Ta saken i egna händer
– Tummen som redskap ska inte underskattas, säger arkeologen och keramikern Katarina Botwid, och tar ett av sina favoritexempel ur de senaste 30 000 årens keramikhistoria: Kvinnan från Dolní Vestonice i nuvarande Tjeckien.
– Man har hittat 700 påbörjade, färdiga, brända och obrända figuriner som hon tummade fram för 26 000 år sedan.
Man har också hittat det som man tror är hennes skalle – plus ett porträtt av henne skulpterat i mammutelfenben.
– Så vi vet vem hon var och har dessutom hennes tumavtryck från förhistorien! Och idag kan dagens förskolebarn göra sig en mugg med precis samma teknik, samtidigt som konstnärer tummar stora, fantastiska verk. Det är en obruten linje!
Tummad keramik, säger Katarina Botwid, är gjord i ett stycke. Klassiskt sett rullar du en boll av lera och pressar in tummen i mitten.
– Sedan är det tummen som arbetar. Du ska inte börja dra och jobba med de andra fingrarna, utan bara trycka med tummen och forma ditt föremål från insidan. Gör du det så har du snart en liten skål eller mugg som är perfekt anpassad för din hand.
Själv brukar hon om sommaren ibland gräva upp en näve lera vid stranden i Stenshuvud i Skåne och tumma sig en mugg när det blir för långtråkigt att bara sola.
Ta kniven i vacker hand
Jögge Sundqvist har hållit täljkurser i 40 års tid. Till stor del baseras hans undervisning på de täljgrepp som hans far – den legendariska täljaren Wille Sundqvist – dokumenterade på 1970-talet.
– Idag är folk ovana att använda tummen – det ger problem när man lär ut till exempel konservöppnargreppet, korslagda tumgreppet och inte minst tälja mot tummen-greppet, konstaterar han.
Han talar om grepp där man tar spjärn med tummen på den hand som håller kniven och sträcker ut den i förhållande till handen samtidigt som armbåge och axel följer med. Det här är något som inte alla klarar av.
– Det tog mig flera år att inse att det handlar om stretching! Som täljare har jag ju övat på att gå ned i spagat med tummen och pekfingret. Men det är få som använder handen på det sättet idag så folk får gå hem och träna och tänja ut senorna och musklerna för att få bättre rörlighet.
Även handstyrka kan vara en bristvara hos dagens nybörjare.
– Har du tänkt på att på gymmet finns nästan inga apparater som tränar händer och underarmar? Folk är inte vana vid att jobba med händerna. En person kan vara vältränad i övrigt men händerna har inte hängt med.
Att snurra upp en vikt fäst med ett snöre på en stång är en bra övning, tipsar han. Och även om det kan krävas både styrka och stretching att komma tillrätta med några av de svåraste greppen är det väl värt ansträngningen, menar Jögge.
– Konservöppnargreppet är till exempel fantastiskt användbart. Det ger dig möjlighet att vända upp träbiten så att du ser precis hur mycket kniven tar. Varje täljgrepp du lär dig ger dig fler möjligheter.
Håll tummen rätt i mun
Att hålla tummarna för någon är en önskan om tur och välgång. Enligt boken Bevingat kommer det uttrycket från gamla tiders folktro, då ondskan sågs som något som gick att fånga och förstöra. Kloka gummor och gubbar som besökte en sjukling kunde knyta in det onda i ett tygstycke för att senare elda upp det. På liknande sätt kunde man hålla fast en otursande genom att knyta handen hårt om tummen. På så vis hindrade man olycka från att drabba den man tänkte på.
Tummen spelar än idag en motsägelsefull roll i många svenska uttryck. Den som har tumme med något är skicklig, men den som tummar på kvaliteten gör avkall på densamma. Uttrycket »Det bidde en tumme« kommer från folksagan Mäster Skräddare som beskriver en olycksam kundresa där det tyg som skulle blivit en rock »på lördag« till slut blir till ingenting. Att ha tummen mitt i handen betyder förstås att man är ohändig. På danska säger man istället att man har tio tummar och på norska – två tummar på varje hand.
Bereden plats för tummen
– Jag tycker att alla vantar borde ha en riktig tumkil. En vante utan tumkil är som en tvångströja för handen, säger stickexperten Karin Kahnlund bestämt.
Tumkilen är den del av en stickad vante som formas genom att man ökar maskantalet just under tumhålet. Det ger utrymme för tummen och den bredaste delen av handen, utan att vanten blir bylsig i övrigt.
– Det handlar om funktionen. Jag vill kunna använda mina vantar utan att de töjs och slits ut. Många tycker att det känns besvärligt med tumkilar men jag ser det mer som en möjlighet att få dekorera sin vante, fortsätter hon.
I en mönsterstickad vante kommer ökningarna att bryta av – det kan man förstärka genom att ge tummen och dess kil ett eget mönster. I en enfärgad vante kan man istället lyfta fram tumkilen med en dekor av flätor eller aviga maskor, tipsar Karin Kahnlund.
– Det kan bli väldigt elegant. I hennes bok Sticka svenska vantar (2024) går hon igenom ett antal olika varianter på tumkilar. Ofta ökar man lika mycket på båda sidor av tummen, vilket ger just en kilform. Men man kan också välja att bara göra ökningar på ena sidan.
– Det är vanligt i äldre tvåändsstickade vantar men det går alldeles utmärkt även med vanlig stickning.